Källa: TomDispatch.com
I saw them for only a few seconds. One glimpse and they were gone. The young woman wore a brown headwrap, a yellow short-sleeved shirt, and a long pink, red, and blue floral-patterned skirt. She held the reins of the donkey pulling her rust-pink cart. Across her lap lay an infant. Perched beside her at the edge of the metal wagon was a young girl who couldn’t have been more than eight. Some firewood, rugs, woven mats, rolled-up clothing or sheets, a dark green plastic tub, and an oversized plastic jerry can were lashed to the bed of the cart. Three goats tied to the rear of it ambled along behind.
De befann sig, precis som jag, på en het, dammig väg och långsamt kvävs av familjer som hastigt hade kopplat på sina åsnor och staplat allt de kunde - tända, liggunderlag, kokkärl - i solblekta vagnar eller busktaxi. Och de var de lyckliga. Många hade helt enkelt gett sig ut till fots. Unga pojkar skötte små hjordar av motsträviga getter. Kvinnor tog omtumlade småbarn. I den sällsynta skuggan av ett vägträd hade en familj stannat till och en medelålders man hängde med huvudet och höll det i ena handen.
Earlier this year, I traveled that ochre-dirt road in Burkina Faso, a tiny landlocked nation in the African Sahel once known for having the largest film festival on the continent. Now, it’s the site of an unfolding humanitarian catastrophe. Those people were streaming down the main road from Barsalogho about 100 miles north of the capital, Ouagadougou, toward Kaya, a market town whose population has almost doubled this year, due to the displaced. Across the country’s northern stretches, other Burkinabe (as citizens are known) were making similar journeys toward towns offering only the most uncertain kinds of refuge. They were victims of a krig utan namn, en strid mellan islamistiska militanter som mördar och massakrerar utan betänkligheter och väpnade styrkor som dödar fler civila än militanter.
Jag har sett varianter av denna eländiga scen förut - utmattade, upprörda familjer som vräkts av machete-svingande milismän or Kalashnikov-bärande regeringstrupper, Eller legosoldater av en krigsherre; dust-caked traumatized people plodding down lonesome highways, fleeing artillery strikes, smoldering villages, or towns dotted with moldering corpses. Sometimes motorbikes pull the carts. Sometimes, young girls carry the jerry cans on their heads. Sometimes, people flee with nothing more than what they’re wearing. Sometimes, they cross national borders and become refugees or, as in Burkina Faso, become internally displaced persons, or IDPs, in their own homeland. Whatever the particulars, such scenes are increasingly commonplace in our world and so, in the worst possible way, unremarkable. And though you would hardly know it in the United States, that’s what also makes them, collectively, one of the signature stories of our time.
Åtminstone 100 miljoner människor have been forced to flee their homes due to violence, persecution, or other forms of public disorder over the last decade, according to UNHCR, the United Nations refugee agency. That’s about one in every 97 people on the planet, roughly one percent of humanity. If such war victims had been given their own state to homestead, it would be the 14th largest nation, population-wise, in the world.
I slutet av juni, enligt Internal Displacement Monitoring Center, ytterligare 4.8 miljoner människor hade ryckts upp av konflikter, med de mest förödande ökningarna i Syrien, Demokratiska republiken Kongo och Burkina Faso. Ändå, hur dystra dessa siffror än kan vara, kommer de att försvagas av människor som fördrivits av en annan signaturhistoria i vår tid: klimatförändringar.
Redan chockerande siffror har skjutits på flykt bränder, derechosoch superstormar, and so much worse is yet to come, according to experts. A recent forecast suggests that, by the year 2050, the number of people driven from their homes by ecological catastrophes could be 900% greater than the 100 million forced to flee conflicts over the last decade.
Värre än andra världskriget
Kvinnor, barn och män som drivits bort från sina hem av konflikter har varit ett avgörande inslag i modern krigföring. I nästan ett sekel nu har stridskorrespondenter sett sådana scener gång på gång. "Nyutflyttade civila, nu hemlösa som de andra utan någon aning om var de skulle sova eller äta nästa gång, med hela deras framtida liv i osäkerhet, traskade tillbaka från stridszonen," legendariske Eric Sevareid rapporterade, medan han täckte Italien för CBS News under andra världskriget. "En dammtäckt flicka klamrade sig desperat fast vid en tung, slingrande säckvävssäck. Grisen där inne tjöt svagt. Tårar gjorde ränder längs flickans ansikte. Ingen rörde sig för att hjälpa henne..."
Andra världskriget var en katastrofal brand som involverade 70 nationer och 70 miljoner kombattanter. Striderna sträckte sig över tre kontinenter i oöverträffad destruktiv raseri, inklusive terrorbombning, otaliga massakrer, två atomangrepp, och dödandet av 60 miljoner människor, de flesta av dem civila, inklusive sex miljoner judar i en folkmord känd som Förintelsen. Annan 60 miljoner var fördrivna, mer än befolkningen i Italien (då nionde största landet i världen). Ett aldrig tidigare skådat globalt krig som orsakar ofattbart lidande, men det gjorde ändå mycket färre människor hemlösa än de 79.5 miljoner som fördrivits av konflikter och kriser när 2019 tog slut.
How can violence-displaced people already exceed World War II’s total by almost 20 million (without even counting the nearly five million more added in the first half of 2020)?
Svaret: nuförtiden kan du inte gå hem igen.
I maj 1945 tog kriget i Europa slut. I början av september var kriget i Stilla havet också över. En månad senare var de flesta av Europas fördrivna – inklusive fler än two million refugees från Sovjetunionen hade 1.5 miljoner fransmän, 586,000 274,000 italienare, XNUMX XNUMX holländare och hundratusentals belgare, jugoslaver, tjecker, polacker och andra redan återvänt hem. Lite mer än en miljon människor, mestadels östeuropéer, befann sig fortfarande strandsatta i läger övervakade av ockupationsstyrkor och FN.
Idag, enligt UNHCR, kan allt färre krigsflyktingar och internflyktingar bygga upp sina liv igen. På 1990-talet var ett genomsnitt på 1.5 miljoner flyktingar were able to return home annually. For the last 10 years, that number has dropped to around 385,000. Today, about 77% of the world’s refugees are trapped in long-term displacement situations thanks to forever wars like the conflict in Afghanistan that, in its flera iterationer, är nu inne på sitt sjätte decennium.
War on (of and for) Terror
En av de mest dramatiska drivkrafter bakom förskjutningen under de senaste 20 åren, enligt forskare från Brown Universitys Costs of War-projekt, har konflikten i Afghanistan och de sju andra "våldsammaste krigen som den amerikanska militären har startat eller deltagit i sedan 2001" varit. I spåren av dödandet av 2,974 människor by al-Qaeda militants that September 11th and the decision of George W. Bush’s administration to launch a Global War on Terror, conflicts the United States initiated, escalated, or participated in — specifically, in Afghanistan, Iraq, Libya, Pakistan, the Philippines, Somalia, Syria, and Yemen — have displaced between 37 miljoner och 59 miljoner människor.
Medan amerikanska trupper också har sett strider in Burkina Faso och Washington har pumpat in hundratals miljoner dollar av "säkerhetshjälp" i det landet, dess fördrivna räknas inte ens med i krigskostnaderna. Och ändå finns det en tydlig koppling mellan det USA-stödda störtandet av Libyens autokrat, Muammar Gaddafi, 2011 och Burkina Fasos desperata stat idag. "Ända sedan västvärlden mördade Gaddafi, och jag är medveten om att använda just det ordet, har Libyen varit fullständigt destabiliserat", förklarade Chérif Sy, Burkina Fasos försvarsminister, i en intervju 2019. "Samtidigt som det var landet med flest vapen. Det har blivit en vapencache för regionen.”
Dessa vapen hjälpte till att destabilisera grannlandet Mali och ledde till en kupp 2012 av en USA-utbildad officer. Två år senare tog en annan USA-utbildad officer makten i Burkina Faso under ett folkligt uppror. I år ännu en USA-utbildad officer störtade ännu en regering i Mali. Hela tiden har terrorattacker härjat i regionen. "Sahel har sett mest dramatiska upptrappningen av våld sedan mitten av 2017”, enligt en julirapport från Africa Center for Strategic Studies, en forskningsinstitution för försvarsdepartementet.
2005 motiverade Burkina Faso inte ens att nämnas i "Afrika översikt” avsnitt i utrikesdepartementets årliga rapport om terrorism. Ändå togs mer än 15 separata amerikanska säkerhetshjälpprogram igång där - omkring 100 miljoner dollar bara under de senaste två åren. Samtidigt har det militanta islamistiska våldet i landet skjutit i höjden från bara tre attacker 2015 till 516 under de 12 månaderna från mitten av 2019 till mitten av 2020, enligt Pentagon's Africa Center.
Kommande kriser
Våldet i Burkina Faso har lett till en vattenfall av förvärrade kriser. Runt en miljon Burkinabe är nu fördrivna, en 1,500% öka sedan januari förra året, och antalet fortsätter bara att stiga. Det gör även attackerna och dödsfallen. Och detta är bara början, eftersom Burkina Faso befinner sig i frontlinjen av ännu en kris, en global katastrof som förväntas generera nivåer av fördrivning som kommer att dvärga dagens historiska siffror.
Burkina Faso har blivit misshandlad av ökenspridning och miljöförstöring sedan åtminstone 1960-talet. 1973 ledde en torka till döden för 100,000 människor there and in five other nations of the Sahel. Severe torka och hunger slog till igen i mitten av 1980-talet och hjälporganisationer började privat varna för att de som bor i norra landet skulle behöva flytta söderut eftersom jordbruk blev allt mindre genomförbart. I början av 2000-talet, trots ihållande torka, hade boskapsbefolkningen i landet fördubblats, vilket ledde till att etnisk konflikt mellan Mossi-bönder och Fulani boskapsskötare. Kriget som nu sliter isär landet delar sig till stor del efter samma etniska linjer.
År 2010 berättade Bassiaka Dao, ordföranden för bondeförbundet i Burkina Faso, för FN:s nyhetsbyrå IRIN att effekterna av klimatförändringarna hade varit märkbara i flera år och var blir värre. När årtiondet gick, stigande temperaturer och nya nederbördsmönster — torka följt av översvämningar — alltmer drev bönder från sina byar, medan ökenspridning ökade befolkningen i stadskärnor.
I en rapport publicerad tidigare i år, William Chemaly från Global Protection Cluster, ett nätverk av icke-statliga organisationer, internationella biståndsgrupper och FN-organ, noterade det i Burkina Faso "försämrar klimatförändringarna försörjningen, förvärrar matosäkerheten och intensifierar väpnade konflikter och våldsbejakande extremism."
Sitting at the edge of the Sahara Desert, the country has long faced ecological adversity that’s only worsening as the frontlines of climate change steadily spread across the planet. Forecasts now warn of increasing ecological disasters and resource wars supercharging the already surging phenomenon of global displacement. According to a recent report by the Institutet för ekonomi och fred, a think tank that produces annual global terrorism and peace indexes, two billion people already face uncertain access to sufficient food — a number set to jump to 3.5 billion by 2050. Another one billion “live in countries that do not have the current resilience to deal with the ecological changes they are expected to face in the future.” The report warns that the global climate crisis may displace as many as 1.2 billion people by 2050.
På väg till Kaya
Jag vet inte vad som hände med mamman och två barn jag såg på vägen till Kaya. Om de hamnade som de mängder av människor jag pratade med i den köpstaden, nu fylld av fördrivna människor, står de inför en svår tid. Hyrorna är höga, jobben knappa, statligt stöd nästan noll. Människor där lever på gränsen till katastrof, beroende av släktingar och vänligheten hos nya grannar med lite att skona sig själva. Vissa, drivna av nöd, är till och med på väg tillbaka in i konfliktzonen och riskerar döden för att samla ved.
Kaya kan inte hantera den massiva tillströmningen av människor som tvingas bort från sina hem av islamistiska militanter. Burkina Faso kan inte hantera de en miljon människor som redan har fördrivits av konflikter. Och världen kan inte hantera de nästan 80 miljoner människor som redan drivits bort från sina hem av våld. Så hur ska vi klara oss med 1.2 miljarder människor - nästan befolkningen av Kina eller Indien — kommer sannolikt att tvingas undan av klimatdrivna konflikter, vattenkrig, ökande ekologisk förödelse och andra onaturliga katastrofer under de kommande 30 åren?
Under de kommande decennierna kommer allt fler av oss att befinna oss på vägar som den till Kaya, springa från förödelsen av rasande skogsbränder eller okontrollerat översvämningsvatten, på varandra följande orkaner eller överladdade cykloner, vissnande torka, spiralkonflikter eller nästa livsförändrande pandemi . Som reporter har jag redan varit på den vägen. Be att du är den som rusar förbi i det fyrhjulsdrivna fordonet och inte den som kvävs i dammet och kör åsnekärran.
Nick Turse är chefredaktör för TomDispatch och en kollega på Skriv Media Center. Han är den senast författaren till Nästa gång kommer de att räkna de döda: Krig och överlevnad i Sydsudan och av de bästsäljande Döda allt som rör sig. This article was reported in partnership with Brown University Kostnad för krigsprojekt och Typundersökningar.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera