Mördarmaskinen har blivit spektakulär, oändligt slingad genom de vanliga kulturella apparaterna både som ett sätt att öka betyg och som ett omedvetet vittnesbörd om hänsynslösheten i det våld som en rasistisk stat utövar. Än en gång är amerikaner och resten av världen vittne till en brutal mördarmaskin, en form av inhemsk terrorism, ansvarig för dödsfallen på Philando Castile och Alton Sterling som sköts på rak arm av vita poliser som följer manuset till en rasistisk politik av disponibilitet som tyder på att svarta liv inte bara spelar ingen roll, utan att svarta människor kan dödas ostraffat eftersom polisen i USA sällan ställs till svars för sådana brott.
I Kastilien-fallet sköt polisen in i bilen med ett barn i baksätet – en punkt som sällan nämns i den vanliga pressen. Samtidigt har våldets kraft som ett verktyg för att förbruka ilska och ta itu med djupt kände orättvisor resulterat i att en ung svart man har härmat verktygen statens våld genom att avsiktligt döda fem poliser och skada sju andra i Dallas, Texas. Detta är en fruktansvärd och avskyvärd våldshandling men det måste förstås i ett system där våld utövas oproportionerligt mycket mot fattiga svarta, invandrare, muslimer och andra som nu definieras som överdrivna och patologiserade som engångsbruk.
I antipolitikens allt våldsammare landskap försvinner medlingen, oliktänkande slås ned, förtrycket verkar ostraffat, den etiska fantasin vissnar och representationskraften står på sidan av det spektakulära statliga våldet. Våld både på statlig nivå och i händerna på vardagliga medborgare har blivit ett substitut för genuina former av handlingskraft, medborgarskap och ömsesidigt informerad dialog och gemenskapsinteraktion.
Etienne Balibar har påpekat att "när medborgarskapet töms på sitt innehåll",[I] rätten att bli representerad överlåts till finanseliten och repressionens institutioner eller vad Althusser en gång kallade de "repressiva statsapparaterna". Under sådana omständigheter ersätts politik av en form av "antipolitik" där statens representativa och repressiva maskineri kombineras för att objektivera, avhumanisera och förödmjuka genom rasprofilering, eliminera avgörande sociala bestämmelser, förvandla fattiga svarta stadsdelar till krigszoner, militarisera polisen, undergräver rättssystemet och använder alltför villigt våld både för att straffa svarta och för att signalera till dem att varje form av oliktänkande kan kosta dem livet. Men sådana apparater gör mer, de utesluter och förtrycker medvetet de historiska minnen av rasistiskt våld som utövas av både polisen och andra rasistiska institutioner.[II] De har inget val eftersom sådana historier pekar på den djupt inbäddade strukturella karaktären av sådant våld som en förebråelse mot dåliga polisers teori om rasistiskt våld.
Det vi observerar är inte bara det öppna ansiktet på en militariserad poliskultur, bristen på samhällspolisiering, djupt förankrade antidemokratiska tendenser eller de giftiga konsekvenserna av en våldskultur som genomsyrar vardagen. Vi befinner oss i en ny historisk era, en era som präglas av en kultur av laglöshet, extremt våld och disponibilitet, delvis underblåst av en kultur av rädsla, ett krig mot terrorismen och en djupt öppen rasistisk kultur som är oapologetisk i sin disciplinära och uteslutande metoder. Denna djupt rotade rasism förstärks av en grymhetskultur som är den nyliberala kapitalismens modus operandi – en burkultur, en stridskultur, en hypermaskulin kultur som ser att döda de mest utsatta som sport, underhållning och politik.
USA befinner sig mitt i en kris av styrning, auktoritet och representation, och när historiska berättelser om orättvisor och motstånd bleknar uppstår en ytterligare kris för individuell och kollektiv handling, tillsammans med en kris för identiteten och syftet med själva innebörden av styrning. När demokratiska offentliga sfärer försvinner och staten i allt större utsträckning vänder sig till våld för att ta itu med sociala problem, normaliseras laglösheten och våld blir den enda formen av medling. Detta underblåses av en diskurs om objektifiering och en rasbaserad patologikultur, som ofta tar sig uttryck inte bara i polisvåld utan också i spridda masskjutningar och en tsunami av vardagsvåld i USA:s storstäder, som Chicago. Politiken har tömts ut, saknar representativ substans och öppnar det sociala landskapet för högerpopulismens och ultranationalismens farliga krafter, som båda är djupt rasistiska i sin ideologiska diskurs och sitt förhållande till de utestängda andra.
Amerikaner bevittnar inte bara demokratins sammanbrott utan legitimeringen av ett samhälle i greppen av vad som kan kallas en politik för inhemsk terrorism, en sorts antipolitik som förkastar de underliggande principerna för en demokrati och är ovillig att återta dess demokratiska tendenser samtidigt som de fördjupar sina medborgerliga principer. USA är djupt inne i en uppdaterad auktoritarism och tills det erkänns under sådana omständigheter kommer våldet att eskalera, färgade människor kommer att dödas, vita kommer att hävda att de är de verkliga offren, och diskursen om rasobjektifiering kommer att bli, som den har en synlig om inte omfamnad vägvisare för en antipolitik som definierar vardagens skiftande maktlandskap och institutioner.
Det yttersta kännetecknet för terrorism, både inhemsk och utländsk, är ett hat mot den andre, en visshet som definierar dialog, en okunskap som omfattar pöbelns makt och frälsarens förlösande kraft. När Amerika går farligt nära att omfamna en sådan auktoritär samhällsordning och politikerna som stöder den, kommer urskillningslöst och outhärdligt våld att anta en sorts legitimitet som tillåter människor att titta bort, vägra erkänna sin egen maktlöshet och anpassa dem till ett barbari i skapandet. Allt detta bär tyngden av en historia där sådan likgiltighet lätt förvandlas till de värsta formerna av statligt våld. Ansiktet för vit överhöghet och statlig terrorism, med dess långa arv av slaveri, lynchning och brutalitet har blivit normaliserat, om det inte stöds av ett stort politiskt parti, en stor andel av allmänheten som stöder Donald Trump, och en företags- och finanselit som gifter sig bara för att öka sin makt och vinster. Vi befinner oss i en ny historisk era som vidgar omfattningen och omfånget av våld – en expansiv ålder av disponibilitet som vidgar nätet av de som anses vara förbrukningsbara om inte farliga.
Vissa konservativa som David Brooks har hävdat att karaktärens kollaps och uppkomsten av en form av politisk narcissism producerar djupt oroande former av auktoritärism.[III] Den analysen är för enkel och ignorerar de underliggande sociala, ekonomiska och politiska förhållandena som koncentrerar makten på väldigt få händer, fördelar rikedomar till stor del till den övre 1 procenten, eliminerar sociala tjänster och förstör de institutioner som kan producera en kultur av kritik, empati och engagerat medborgarskap. Samhällskontraktets och socialdemokratins ålderdom är död; de ekonomiska grunderna som en gång understödde stora delar av arbetarklassen har förstörts av globaliseringens krafter; och löftet om en kollektiv etisk fantasi har gett vika för den taffliga självtillfredsställelse och egenintresse som driver en konsument- och kändiskultur. Inte bara har alltför många amerikaner blivit fångar av sin egen erfarenhet, de har också blivit passiva inför statens våld, en kultur av extremt våld och ett nät av traditionella kulturella apparater som handlar med våld som sport och underhållning.
Rasism är ett register över sådant våld, men i mobiltelefonernas och videokamerornas tid har den blivit mer synlig och dess brutaliserande bildspråk innehåller möjligheten att mobilisera sociala formationer som Black Lives Matter Movement för att både avslöja och eliminera dess underliggande ideologier och strukturer. Samtidigt erbjuder sådana uppenbara handlingar av rasism en falsk känsla av gemenskap för dem som är organiserade kring hat och ilska, vilket resulterar i en blind hängivenhet till falska profeter, som Donald Trump, som handlar i rädsla och förtvivlan.
Låt oss hoppas att den nuvarande krisen som vi bevittnar när den tycks utspela sig dagligen kommer att förvandla rop av kollektiv upprördhet till en social rörelse som är organiserad kring ett krav på ekonomisk och social rättvisa, en mindre inställd på att kräva reformer än att eliminera en nyliberal ekonomisk rörelse. ordning genomsyrad av korruption, rasism och våld.
Anteckningar.
[I] Etienne Balibar, "Uprisings in Banlieues," Jämlikhet, [Durham: Duke University, 2014] s. 252
[II] Se till exempel Jerome H. Skolnick, The Politics of Protest: Task Force on Violent Aspects of Protest and Confrontation of the National Commission on the Causes and Prevention of Violence 2:a reviderade upplagan (New York: NYU Press, 2010). Se även Jonathan Simon, Styra genom brott: Hur kriget mot brott förändrade amerikansk demokrati och skapade en kultur av rädsla (New York: Oxford University Press, 2009).
[III] David Brooks, "The Governing Cancer of Our Times," The New York Times, [26 februari 2016] Online: http://www.nytimes.com/2016/02/26/opinion/the-governing-cancer-of-our-time.html?_r=0
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera