Källa: New Left Review
Gårdagens "helgerhelger" i vårt demokratitempel – åh, stackars smutsiga stad på kullen, etc. – utgjorde ett "uppror" endast i betydelsen mörk komedi. Vad som egentligen var ett stort bikergäng utklädda till cirkusartister och krigsöverskottsbarbarer – inklusive killen med ett målat ansikte som poserade som behornad bison i en pälsrock – stormade den ultimata countryklubben, satte sig på huk på Pences tron, jagade senatorer i kloakerna, plockade slentrianmässigt sina näsor och räfsade filar och, framför allt, sköt oändliga selfies för att skicka till killarna där hemma. Annars hade de ingen aning. (Estetiken var ren Buñuel och Dali: 'Vår enda regel var mycket enkel: ingen idé eller bild som kunde lämpa sig för en rationell förklaring av något slag skulle accepteras.')
Men något oväntat djupt hände: a deus ex machina som lyfte Trumps förbannelse från karriärerna för konservativa krigshökar och högerextrema unga lejon, vars ambitioner fram till igår hade varit fjättrade av presidentkulten. Idag var signalen för en efterlängtad fängelseuppehåll. Ordet "surrealistiskt" har slängts runt en hel del, men det karakteriserar på ett korrekt sätt gårdagens bipartiska orgie, där hälften av senatens valförnekare kanaliserar Bidens krav på en "återgång till anständighet" och kräks upp stora mängder skadlig fromhet.
Låt mig vara tydlig: det republikanska partiet har just genomgått en irreparabel splittring. Vid Vita husets Fuhrerprinzip standards, Pence, Tom Cotton, Chuck Grassley, Mike Lee, Ben Sasse, Jim Lankford till och med Kelly Loeffler är nu förrädare bortom det vita. Detta gör det ironiskt nog möjligt för dem att bli livskraftiga presidentkandidater i ett fortfarande högerextrema men post-Trump-parti. Sedan valet och bakom kulisserna har storföretag och många megarepublikanska givare bränt sina broar till Vita huset, mest sensationellt i fallet med det uber-Republikansk institution, National Association of Manufacturers, som igår uppmanade Pence att använda det 25:e tillägget för att avsätta Trump. Naturligtvis var de nöjda nog under de tre första åren av regimen med de kolossala skattesänkningarna, omfattande tillbakadragningar av miljö- och arbetslagstiftning och en metmatad aktiemarknad. Men det senaste året har medfört det oundvikliga erkännandet att Vita huset var oförmöget att hantera stora nationella kriser eller säkerställa grundläggande ekonomisk och politisk stabilitet.
Målet är en omställning av makten inom partiet med mer traditionella kapitalistiska intressegrupper som NAM och Business Roundtable samt med familjen Koch, som länge varit obekväm med Trump. Det borde inte finnas någon illusion av att "moderata republikaner" plötsligt har rests upp ur graven; det framväxande projektet kommer att bevara kärnalliansen mellan kristna evangelikala och ekonomiska konservativa och förmodligen försvara det mesta av Trump-erans lagstiftning. Institutionellt kommer republikaner i senaten, med en stark lista av unga talanger, att styra post-Trump-lägret och, via ond darwinistisk konkurrens – framför allt kampen för att ersätta McConnell – åstadkomma en generationsskifte, förmodligen innan demokraternas åttaåriga oligarki har lämnade platsen. (Den stora interna striden på post-Trump-sidan under de närmaste åren kommer troligen att fokusera på utrikespolitik och det nya kalla kriget med Kina.)
Det är ena sidan av klyftan. Den andra är mer dramatisk: Sanna Trumpisterna har blivit en de facto tredje part, bunkrat ner kraftigt i representanthuset. När Trump balsamerar sig själv i bittra hämndfantasier kommer försoning mellan de två lägren troligen att bli omöjlig, även om individuella avhopp kan förekomma. Mar-a-Lago kommer att bli basläger för Trumps dödskult som kommer att fortsätta att mobilisera hans hårda anhängare för att terrorisera republikanska primärval och säkerställa bevarandet av en stor inbiten kontingent i parlamentet såväl som i röda staters lagstiftande församlingar. (Republikaner i senaten, som har tillgång till enorma företagsdonationer, är mycket mindre sårbara för sådana utmaningar.)
I morgon kan liberala förståsigpåare försäkra oss om att republikanerna har begått självmord, att Trumps tidsålder är över och att demokraterna är på väg att återta hegemonin. Liknande uttalanden gjordes förstås under grymma republikanska primärval 2015. De verkade mycket övertygande på den tiden. Men ett öppet inbördeskrig bland republikaner kan bara ge kortsiktiga fördelar för demokraterna, vars egna splittringar har blivit råa av Bidens vägran att dela makten med progressiva. Befriade från Trumps elektroniska fatwas kan dessutom några av de yngre republikanska senatorerna visa sig vara mycket mer formidabla konkurrenter om den vita college-utbildade förortsröstningen än vad centristiska demokrater inser. I vilket fall som helst, den enda framtid som vi på ett tillförlitligt sätt kan förutse – en fortsättning av extrem socioekonomisk turbulens – gör politiska kristallkulor värdelösa.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera