Det är inget utöver det vanliga för en vänsterskribent att deklarera sammandrabbningen deras favoritband genom tiderna. Nästan ett kvartssekel efter imploderingen har gruppen onekligen gått in i den musikaliska legendens pantheon – utan tvekan en stolthet för många som påverkades av Strummers och kompaniets rebellupprop.
Namnge Sandinist! ditt favoritalbum är en annan sak. När den släpptes vintern 1980 delade den omedelbart både fans och kritiker. Inte undra varför. Med 36 låtar på nästan två och en halv timme totalt, och med en musikalisk palett som svänger från rockabilly till bakåtriktade bandslingor med ett ögonblicks varsel, kan albumet ibland testa tålamodet hos även de mest fördomsfria.
Det är också ett album som är revolutionerande i alla bemärkelser – politiskt, socialt, konstnärligt. Inget album har gjort mer för att skaka själva grunden för popmusik sedan dess Sergeant Pepper. Det var ett verk djupt format av sin tid och fortsätter att ha resonans idag. Få album kan göra anspråk på en sådan bedrift.
Naturligtvis finns det det uppenbara: att döpa ett album efter en vänstergerillarörelse som hade kommit till makten precis på gränsen till Reagan-Thatcher-åren var ett trotsigt uttalande om solidaritet. Den radikala internationalismen expanderade dock långt bortom titeln.
The Clash var inte främmande för att injicera reggae, soul och jazz i deras sound. Det var på Sandinist!, dock att denna förkärlek brast fram med calypso, dub, gospel. Alla förutsåg uppkomsten av "världsmusik" med nästan ett decennium. Likaså för gruppens fascination för hiphop. Rap var knappt känd utanför New York City, men Strummer, Jones, Headon och Simonon visste att de hörde något omvälvande. "Magnificent Seven", en låt som vände sina rap-influerade texter mot allt från konsumentism till stora media, var frontladdad på albumet.
Sandinist! är också, lämpligen, där vi hör gruppens rebellpolitik som skarpast. De världsomspännande beatsen spelar ett tätt, invecklat soundtrack till fördömanden av amerikansk imperialism i "Washington Bullets". En stadig, smygande funk körs under en uppmaning att göra motstånd mot militären i "The Call Up". Och få grupper kunde förvandla en R&B-surflåt till en om napalm i Vietnam som Clash gjorde i "Charlie Don't Surf."
Och, det ska komma ihåg, detta var ett trippelalbum som såldes till pris för ett enda album! Det var ett drag som kostade gruppen otaliga summor pengar och satte dem i ytterligare strid med deras skivbolag. Långt innan Radiohead började ge bort sin musik gratis på Internet, och även när de försökte förhandla om berömmelsens förrädiska vatten, experimenterade Clash med sätt att göra musik till en rättighet, inte ett privilegium.
Lyssnar på Sandinist! idag är det fantastiskt hur fräscht det låter. En del av detta kan vara historiens enkla växlingar – uppsvinget i Latinamerika, misskrediteringen av USA-imperialismen. Men utöver det har ljuden som Clash inspirerades av i sin tur inspirerat en helt ny generation musiker som brottas med vad det innebär att vara artister i en värld av spirande kamp. Det är det som gör Sandinist! inte bara ännu ett album av "det enda bandet som betydde något", utan ett verk som står för sig själv idag.
Alexander Billet, en musikjournalist och aktivist som bor i Chicago, driver webbplatsen Rebellfrekvenser, och skriver en kolumn med samma titel för Society of Cinema and Arts. Hans arbete har också dykt upp i Z Magazine, SocialistWorker.org, New Politics och andra. Du kan läsa hans trettioåriga retrospektiv på Sandinist! här.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera