Den senaste gruppen som hävdar offerstatus är de rika. Egentligen de superrika, vars rikedom vanligtvis befriar dem från medlidande. Även om de ännu inte är utsatta för flygplatsprofilering (förutom tidig ombordstigning och klubbtillträde), känner de att allmänheten subtilt vänder sig mot dem – hur skulle president Obama annars kunna föreslå att deras skatter höjs?
Beundrare av de rika, ledda av förståsigpåare och politiker till höger — från Laura Ingraham till Larry Kudlow — har länge förlöjligat avroamerikaner, kvinnor, homosexuella och arbetslösas offer, men nu höjer de sina röster för att försvara de rika mot vad de ser som en ful våg av "demonisering".
Vid en tidpunkt då fattigdomen ökar, arbetslösheten svävar dystert över 9 procent och ett växande antal amerikaner lider av "matosäkerhet" - den officiella eufemismen för hunger - denna oro kan verka lite esoterisk. I en tid när chefsersättningen når svindlande nya nivåer och klyftan mellan de rika och alla andra växer lika snabbt som det federala underskottet, kan det till och med verka lite perverst.
Men även bortom debatten om skatter och underskott, där rika amerikaner rutinmässigt har karakteriserats som yachtägare och företagsflygplan, de rika har verkligen drabbats av några slag mot sin självkänsla. Förra årets film "The Social Network" var föga smickrande för exemplar av både ny och gammal rikedom, och nu hypas två nya tv-serier av vissa i media som uppvigling till klasskrig. I "2 panka tjejer," ett par unga kvinnor kämpar för att överleva - inte som landningsmodeller eller husfruar med högt underhåll utan, chockerande nog, som servitriser. Och tidningen Time pirrande beskriver ABC:s "Revenge", som utspelar sig i Hamptons, som "en målrik miljö av polospelare och aktiehandlare" där en ung kvinna förföljer de synnerligen överprivilegierade människorna som år tidigare ruinerade sin far. Inte mindre en social kommentator än "Revenge"-stjärnan Madeleine Stowe har observerat att "vi har att göra i en viss tid just nu i amerikansk historia där jag tror att den genomsnittliga amerikanen kommer att vilja se en nedtagning av de rika."
Du skulle aldrig gissa, av allt tal om "demonisering" att de rika åtnjuter den kanske starkaste PR-maskinen på planeten, långt bortom deras följe av agenter, publicister och diverse bildskapare. Mainstreammedia ägs till exempel inte av kollektiv av busboys och taxichaufförer, och även de "liberala" butikerna bland dem är inte riktade mot de okända. De kanske fnissar när en och annan hedgefondförvaltare ställs inför rätta, men de har varit lika snåriga när det gäller populistiska aktioner mot de rika, som de pågående ockupationen av Wall Street, vilket är nyhetsvärde om bara för nivåerna av brutalitet det har framkallats från NYPD. Eller visste du att Transportation Security Administration precis vann facklig representation den här sommaren? Förmodligen inte, för det är "arbetsnyheter", som nästan har ersatts av "affärsnyheter".
Faktum är att om du håller öronen öppna kan du höra de rikas lovsång nästan överallt. Evangelisk kristendom, till exempel, hyste en gång en uråldrig biblisk fördom till förmån för de fattiga, men nu, åtminstone i sina högprofilerade megakyrkliga manifestationer, har den övergett Matteus bok för en "välståndsevangelium" som räknar rikedom som ett tecken på Guds ynnest.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera