Twitter-motsvarigheten till ett käbblande gift par, under en av deras vanliga Twitter-spotts, Times tidningens kolumnist David Aaronovitch och Huffington Posts politiska redaktör Mehdi Hasan kom nyligen fram till en överenskommelse. USA/NATO-invasionen av Afghanistan var "FN [FN] sanktionerad", sa de båda. Men har de rätt? Eftersom brittiska styrkor formellt överlämnar det militära befälet över Helmand till amerikanska styrkor, verkar det vara en bra poäng att titta på den juridiska statusen för bombningen och invasionen i oktober 2001.
Skrivet 2010, ger det officiella informationsdokumentet för underhusets bibliotek om ämnet intressant läsning: "Den militära kampanjen i Afghanistan var inte specifikt mandat av FN, men uppfattades allmänt (även om det inte var allmänt) som en legitim form av själv- försvar enligt FN-stadgan.” Tidningen fortsätter med att förklara att artikel 2 i FN-stadgan förbjuder "hot eller användning av våld mot någon stats territoriella integritet eller politiska oberoende". De accepterade undantagen från detta är när säkerhetsrådet godkänner militära åtgärder, eller när det är i självförsvar enligt artikel 4 i stadgan.
Som tidningen anspelar på godkände inte FN:s säkerhetsråd den militära attacken mot Afghanistan. Dessutom finns det anledning att tro att USA och Storbritanniens citering av artikel 51 också är misstänkt.
När hon skrev en månad in i invasionen beskrev Marjorie Cohn, professor i juridik vid Kaliforniens Thomas Jefferson School of Law och en tidigare president för US National Lawyers Guild, USA:s och Storbritanniens attack som "en uppenbart olaglig användning av väpnat våld." Bombningen var inte en legitim form av självförsvar enligt artikel 51 av två skäl, enligt Cohn. För det första, "attackerna i New York och Washington D.C. var kriminella attacker, inte "väpnade attacker" av en annan stat." Ja, som Frank Ledwidge hävdar i sin nya bok Investering i blod. Den verkliga kostnaden för Storbritanniens afghanska krig, "Talibanerna var verkligen inte medvetna om 9/11-komplottet, och skulle lika säkert inte ha godkänt även om de hade varit det." Cohns andra kritik är "det fanns inte ett överhängande hot om en väpnad attack mot USA efter september 11, annars skulle USA inte ha väntat tre veckor innan de inledde sin bombkampanj." Michael Mandel, professor i juridik vid Osgoode Hall Law School, är överens om den senare punkten och hävdar att "rätten till ensidigt självförsvar inkluderar inte rätten att hämnas när en attack har stoppats."
Även om man skulle vara överens om att västvärldens attack var legitim enligt artikel 51, noterar House of Commons bibliotekspapper att proportionalitet är centralt för användningen av våld i självförsvar. "Det kanske inte anses proportionerligt att producera samma mängd skada" som den första attacken, konstaterar tidningen. Brian Foley, professor i juridik vid Florida Coastal School of Law, skrev i november 2001, att "dessa attacker mot Afghanistan sannolikt inte står i proportion till hotet om terrorism på amerikansk mark." Efter att ha genomfört en systematisk studie av pressrapporter och ögonvittnesskildringar fann professor Marc Herold från University of Hampshire att fler civila dödades under "Operation Enduring Freedom" än som dog den 9 september.
Dessutom belyser House of Commons Librarys informationsdokument oavsiktligt kärnpunkten i frågan: "USA kan tänkas ha fått specifikt juridiskt stöd från säkerhetsrådet för sitt agerande i Afghanistan, men i slutändan sökte man inte en sådan resolution." Med en stor del av världen i sympati tillsammans med USA, varför försökte inte USA få FN:s säkerhetsråds tillstånd för deras attack mot Afghanistan? "Ett omedelbart behov efter 9/11 var att snabbt och beslutsamt återvinna imperialistisk prestige", hävdar Sonali Kolhatkar och James Ingalls i sin bok Blödande Afghanistan. Washington, krigsherrar och tystnadens propaganda. Precis efter att bombningen hade startat instämde den antitalibanska afghanska motståndsledaren Abdul Haq i denna anledning till attacken: "USA försöker visa sina muskler, göra en seger och skrämma alla i världen." Det sista som en nation som försöker "återvinna imperialistisk prestige" skulle vilja ses göra är att be FN om tillåtelse att agera - ett säkert tecken på svaghet för den som tittar på världen.
Den sannolika olagligheten i attacken mot Afghanistan 2001 är fortfarande en av de största hemligheterna bakom det så kallade "kriget mot terrorismen". Ingen öppen censur behövs – bara en intellektuell kultur och företagsdominerad journalistik som har (ofta hetsig) diskussioner inom en snäv uppsättning sakliga och ideologiska gränser. Men även om det kanske är rätt att ha överseende med dem som förlorade sina kritiska förmågor under dessa dagar av höga känslor omedelbart efter den 9 september, hur ska vi bedöma okunnigheten hos två prisbelönta journalister som upprepar det officiella bedrägeriet 11 år senare?
Ian Sinclair är en frilansskribent baserad i London och författare till The March That Shook Blair: An Oral History of 15 februari 2003, publicerad av Peace News Press. Han kan kontaktas på [e-postskyddad] och https://twitter.com/IanJSinclair.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera