Fakta talar för sig själva. Det går inte att undgå konsekvenserna av de fasor med vilka oskyldiga, till största delen obeväpnade civila i Kashmir, som hålls av Indien, har bombarderats ända sedan den nuvarande krisen bröt ut. Den pågående krisen i Kashmir har blottlagt det påtagliga mörker som finns i hjärtat av vad som ofta uppfattas som en levande och framgångsrik demokrati. När en mäktig våg av massmotstånd mot den indiska ockupationen vällde upp över Kashmir i kölvattnet av mordet på den älskade militante ledaren Burhan Wani den 8 juli, släppte den indiska staten ett tillslag som vildskapet inte visste några gränser för. Kashmir är vana vid svepande såväl som begränsade och mindre synliga tillslag från indiska styrkor. Det här är en gammal historia. Fortfarande är det nuvarande tillslaget av en annan storleksordning. Dess våldsamhet kan vara utan motstycke de senaste åren. Det är möjligt att förtryck i denna skala bevittnades i Kashmir först på nittiotalet när Indien inledde en brutal motupprorsoperation för att slå ned ett uppror mot det indiska styret. Nu har den förbjudna strategin återvänt till ett land som har förvandlats till en krigszon av indiska styrkor. Knappast förvånande då att den kashmiriska romanförfattaren och författaren Mirza Waheed blev rörd att förklara att något ofattbart mörkt, något olyckligt, har hänt i Indien. Alltför många människor här har krävt att fler kashmirer ska dödas (https://twitter.com/MirzaWaheed/status/754678431799922689).
Tolv dagar in i krisen, trots på varandra följande dagar av utegångsförbud och andra repressiva åtgärder, har sammandrabbningarna fortsatt mellan unga, oförskämda demonstranter och indiska styrkor. Dödssiffran har passerat 40. Över 2000 civila har skadats av statlig polis, paramilitär och armé som skjuter med skarp ammunition och pellets. Offer för ögonskador till följd av urskillningslös användning av pelletsvapen har blivit de symboliska offer för den pågående krisen. Bara på ett sjukhus fördes över hundra patienter, mestadels ungdomar och till och med barn, med pellets i ögonen för operationer. Skickliga läkare slet dygnet runt i sin tjänst. Ändå är det känt att trettio av de skadade är dömda att leva i mörker för resten av sina liv. Resten kommer att lämnas med nedsatt syn. Sådana är de ofattbart hänsynslösa metoder som den indiska staten använder när den anstränger varje nerv att behålla sitt grepp om Kashmir.
Det har förekommit en del stenkastning av demonstranter, såväl som fall av stora civila folkmassor som attackerat och tillfogat skador på utspridda polisstationer och beslagtagit vapen. Mycket har gjorts i vissa rapporter om protesternas så kallade "våldsamma" karaktär. Av någon anledning antas det att en uteslutande fredlig reaktion anstår Kashmiri-demonstranter när de beskjuts med levande kulor eftersom de bröt utegångsförbudet och samlades för att visa sin dödade ledare sin sista respekt. Indiska styrkor å andra sidan har licens att lemlästa, blinda, döda och begå alla möjliga krigsbrott. Ockupationsmakten har bokstavligen gått berserk. Några av de mer synliga grymheterna som begicks i kölvattnet av Burhan Wanis begravning har registrerats. Till och med ambulanser räddades och stormades av ockupationsstyrkor när de skadade fördes till sjukhus. Offer för den oproportionerliga användningen av våld – vissa med blod som sprutade från skottskador – utsattes för ytterligare trauma när de drogs ut ur ambulanser och misshandlades av paramilitära styrkor. Förseningar med att nå sjukhus på grund av avsiktligt obstruktion av ockupationsstyrkor har i ett antal fall resulterat i förluster av liv. I sin frenetiska jakt på demonstranter stormade polisen huvudsjukhuset i huvudstaden Srinagar och avfyrade tårgasgranater på akutmottagningen och sådde panik i såväl sjukvårdspersonalen som patienterna och deras skötare. Ockupationsmakternas meningslösa brutalitet har inga begränsningar. En fysiskt handikappad pojke blev överfallen av soldater när han lekte med kompisar på en åker och kastades i ett dike. Han ligger nu på sjukhus med en fraktur i det skrumpna benet. Det avskyvärda dådet begicks i ett område där protester inte hölls. Sedan finns det den upprörande historien om ett CRPF eller paramilitärt överfall på en familj på väg till huvudstaden Srinagar. Mamman fördes till sjukhus för vård när familjens fordon stoppades och omringades. Av hennes två barn anklagades den unge mannen – som var skyldig till att bära skägg – för att vara terrorist och greps för eventuell tortyr och dödande. Hans syster utsattes för ett våldtäktsförsök av en polis. Polis som bevittnade händelsen ingrep och kunde avvärja båda utfallen. Berättelsen hade rubriken "CRPF-män brutaliserar familjen, försöker våldta och döda." Ironiskt nog resulterade publiceringen i att en gag-order infördes på framstående Kashmiri-tidningar under en tredagarsperiod. Tryckpressar plundrades av ockupationsstyrkor, tryckerier misshandlades och kopior av tidningar beslagtogs.
Det vilda tillslaget som rasar på marken har sin diskursiva motsvarighet i den inflammatoriska och hatfyllda retoriken från några av Indiens jingoistiska TV-kanaler såväl som i inlägg på sociala medier. New Delhi verkar ha blivit överraskad när eldsvådan överväldigar Kashmir. Premiärministern var iväg på ännu en av sina alltför frekventa utlandsresor när bränder flammade upp i dalen. Han förblev tyst under krisens första dagar även om han hade tid att twittra födelsedagshälsningar till alla och alla och förmedla sin sympati med sörjande överlevande från blodbadet i Nice, Frankrike. Analytiker har under en tid varnat för att det traumatiserade Kashmir länge förnekade sin strävan efter azadi eller att frihet är mogen för ännu ett utbrott av massmotstånd mot indiskt styre. New Delhi har uppmanats att proaktivt söka en politisk lösning på konflikten i Kashmir. Men den indiska staten har hittills inte sett någon anledning att modifiera sin politik att begränsa Kashmirs politiska strävanden med hjälp av brutalt våld. Som svar på den nuvarande krisen har staten rusat 200 paramilitära trupper till dalen. Antalet aktiva militanter har minskat till 200 eller färre, till skillnad från flera tusen när upproret var som mest på nittiotalet. Ändå fortsätter New Delhi att stationera över en halv miljon soldater i Kashmir, vilket gör staten till den mest militariserade zonen i världen. Enligt vissa uppskattningar uppgår antalet soldater till 800,000 XNUMX. Uppmaningar har framförts utan framgång under de senaste tio åren eller så för att demilitarisera Kashmir eller åtminstone minska antalet trupper.
Indiens militära ockupation av Kashmir är särskilt relevant för omvandlingen av Burhan Wani till militans. Hur Burhan, den ljusa, cricketälskande sonen till en skolrektor gick med i den väpnade kampen mot indiskt styre 2010 vid femton års ålder är nu en välbekant historia. Burhan och hans äldre bror Khalid hade åkt på en cykeltur i sin by i södra Kashmir när de stoppades av soldater som skickade dem för att köpa cigaretter. Cigaretterna köptes och levererades på rätt sätt, men bröderna fick stryk ändå. Khalid misshandlades tills han blev medvetslös. Burhan lovade att han skulle ta hämnd. Strax efter incidenten med onödigt våld från ockupationsmakternas sida försvann Burhan från sitt hem och gick under jorden. Han gick med i Hizbul Mujahideen, en militant pro-azadi-grupp som har varit aktiv i dalen sedan slutet av åttiotalet, och tog sig snabbt upp till befälhavaren. Också välkänd nu är historien om hur Burhan djärvt klev ut ur det skuggiga riket som traditionellt bebos av militanter och uppnådde nästan mytisk status genom bilder och videor på honom själv och hans kamrater som cirkulerade på sociala medier. Och naturligtvis fanns det effekterna av hans vägran att tolerera zulm eller förtryck och hans anhängare av frihetsfrämjande sak vid mogen ålder av femton år. Både bilderna av den stilige Burhan med hans allvarliga, trolösa blickar och berättelsen måste ha cementerat hans plats i hjärtan och sinnen hos Kashmir som stönade under det indiska oket och delade Burhans politiska strävanden. Det verkar korrekt att uppfatta exceptionell historisk betydelse i post-Burhan-ögonblicket som i analysen av författaren Mohamad Junaid kl. http://raiot.in/the-restored-humanity-of-the-kashmiri-rebel/. Hur förklarar man annars utströmningen av sorg och ilska över dödandet av den ungdomlige tjugoettåriga ledaren. Hur förklarar man annars det faktum att över två lakh Kashmiris bröt utegångsförbudet och ställde sig i fara för att visa sin sista respekt till den dödade befälhavaren. Eller att protester spreds över Kashmir i trots av ockupationsstyrkornas militära makt – de dödliga kulorna och förment icke-dödliga kulorna – från ockupationsstyrkorna och fortsatte i flera dagar trots grymheten i den indiska statens pågående tillslag?
Även Indien borde gråta över Burhan och andra som delade hans öde – alla unga kashmirer som drevs till att anamma den väpnade kampen och fördes till ett alltför tidigt slut. Protester mot tillslaget i Kashmir har faktiskt hållits i Delhi, Kolkata och Chennai. Men det är för mycket att hoppas att upprördheten kommer att vara betydande eller rikstäckande. Trots att Indien bevittnat en sådan hänsynslös förstörelse av liv och mänsklig potential, kommer ingen tvekan att fortsätta med business as usual. Även denna gång kommer ockupationsstyrkorna att kunna smutskasta, blinda, tortera och döda Kashmir till underkastelse. Det status quo som fanns före den nuvarande krisen kommer att återställas. En begränsad samtycke till den indiska ockupationen kommer att återupprättas och kommer att vara kvar tills nästa kris bryter ut.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera