LONDON – En expert på internationell rätt och en gammal vän till det palestinska folket skrev till mig med yttersta oro några dagar efter att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och premiärminister Ismael Haniyeh rapporterades ha nått en överenskommelse den 11 september om att bilda en nationell enhetsregering. Innehållet i hans meddelande var alarmerande, särskilt från en objektiv amerikansk akademiker som var involverad i utarbetandet av tidigare palestinska nationella dokument. "Det palestinska folket höll på att upprättas", var den underliggande innebörden av hans budskap. För att veta varför, här är lite sammanhang.
Den palestinska självständighetsförklaringen 1988 i Algeriet var uppbyggd på ett sätt som skulle göra det möjligt för den palestinska befrielseorganisationens (PLO) verkställande kommitté att utforma utrikespolitik och på så sätt representera det palestinska folket i eventuella framtida bosättningar med Israel. Undertecknandet av Osloavtalet i september 1993 och framåt degraderade exekutivkommitténs funktion och undergrävde så småningom importen av PLO helt och hållet, koncentrerade makten i händerna på ett fåtal vid rodret för den palestinska myndigheten (PA): President Yasser Arafat och en klick affärsentreprenörer och före detta revolutionärer blev krigstida profitörer.
Den kombinationen förstörde framgångarna från det första palestinska upproret 1987-1993 på sätt som Israel bara kunde drömma om: den cementerade ett svagt existerande klassamhälle, förstörde den imponerande nationella enhet som uppnåddes av den palestinska ledningen för olika partier, kapade folkets kamp, reducerade den till bara slagord och skadade palestinsk trovärdighet regionalt och internationellt. Israel njöt förstås av spektaklet, när palestinierna käbblade oändligt och när PA:s säkerhet genomförde dagliga angrepp mot dem som motsatte sig regeringens autokratiska metoder och desperat försökte visa sin värdighet för Israel och USA.
PA, som i sig var en politisk konstruktion av olika Fatah-block, hade sin egen del av bråk, som ibland kulminerade i gatuslagsmål och mord. Abbas var alltså av den åsikten att om Arafat vägrade att dela makten skulle Fatah-tvisten irritera och leda till en misslyckad regering. Både USA och Israel stöttade Abbas, knappast för hans demokratiska ställning, men med hopp om att Abbas skulle lämna över de små återstående politiska "eftergifter" som Arafat inte skulle göra, en synd som kostade Arafat hans frihet under hans senare år.
Men händelser i Mellanöstern ger ofta raka motsatsen till vad USA och Israel driver på. Även om Abbas valdes till president några månader efter Arafats bortgång i november 2004, behövde han viss politisk legitimitet för att förhandla eller omförhandla palestinska rättigheter med Israel. Det hoppet krossades av parlamentsvalet i januari 2006, som ledde till en Hamas-ledd regering två månader senare. USA, Europa och Kanada svarade med en högst omänsklig ekonomisk belägring och ett löfte om att straffa alla som vågade hjälpa den palestinska ekonomin på något sätt. Till och med arabiska grannar hjälpte till att ge efter för pressen och säkerställa att belägringen var hård. Vissa i Fatah verkade också fast beslutna att säkerställa regeringens kollaps även om det gick på bekostnad av vanliga palestinier. Det så kallade befriade Gaza, en gång
hoppades bli hörnstenen i palestinsk självständighet, förvandlades medvetet till ett nav av laglöshet och våld, där hyrda vapen styrde gatorna och hotade säkerheten för ett redan förkrossat folk.
Palestinska bårhus fylldes av kroppar när Israel släppte lös sitt taktlöst kallade Summer Rain, ett intensivt militärt angrepp som dödade 291 palestinier bara under månaderna juli och augusti. Det fruktansvärda ensidiga kriget motiverades för den israeliska allmänheten som en humanitär strävan att rädda livet på Gilad Shalit, en israelisk soldat som fångades i juni av palestinska militanter som ville utöva påtryckningar på Israel för att lindra dess dödliga ekonomiska belägring.
Palestinier, även om de var pannslagna och trötta – nekade löner, fysiskt belägrade, politiskt isolerade – försökte desperat skydda sitt demokratiska val. Frågan hade då övergått till frågan om Hamas, Fatah och deras ideologiska skillnader, till frågan om en nation som förvägras rätten att göra sina egna val, att välja sina företrädare och ställa dem till svars.
Men även Hamas lärde sig den hårda verkligheten att vara i en ledarposition. Till skillnad från Arafat ville Hamas söka stöd från sin arabiska och muslimska miljö, de förödande outforskade strategiska allianserna som undergrävdes av PA:s beroende av väst. Men till och med Hamas själv verkade omedveten om omfattningen av svaghet och politiska brister hos araberna och muslimerna, som knappt kunde hävda sina egna rättigheter, än mindre palestiniernas. Hamas lärde sig, den hårda vägen, att USA:s relation med Israel knappast skulle försvagas även om en hel nation måste gå hungrig och sjukhusen får slut på välbehövlig medicin. Den där svåra lektionen i verklig politik är vad den palestinska regeringen nu försöker lära sig, mitt i bestörtning och förvirring.
Det var i detta sammanhang som Abbas och Haniyeh samlades i intensiva diskussioner för att bilda en koalitionsregering. Abbas – och mainstream Fatah bakom honom – måste ha insett att ju hårdare Hamas drabbas, desto starkare växer dess folkliga stöd, vilket undergräver Fatahs egna möjligheter till politisk återhämtning. Även om Hamas har krävt en nationell enhetsregering från början, gjorde den det från en styrka och med en antydan av arrogans. Nu är en nationell enhetsregering dess enda utlopp för världen: utan den är varken dess överlevnad, som en relevant politisk rörelse, eller uppnåendet av något av dess uttalade mål så säkrat som det kan ha verkat i segerns hetta. Dessutom står en generation av redan undernärda barn inför en formidabel humanitär kris; något måste göras.
Men mitt i brådskan att bilda en regering kommer nyckelfrågorna inte att läggas till vila: Vem kommer att tala på det palestinska folkets vägnar internationellt? Vem ska formulera sin utrikespolitiska agenda? Och vem kommer att anförtros uppgiften att försvara eller omdefiniera sina nationella konstanter – flyktingarnas rätt att återvända, slutet på den israeliska ockupationen, bevara deras vattenrättigheter, avlägsnande av alla bosättningar, gränser, etc? Blir det Abbas, ordförande för PLO, eller det valda lagstiftande rådet och regeringen?
Detta problem var orsaken till förtvivlan för min vän, och bör vara för alla som önskar se en verklig och varaktig fred. Om någon fredsuppgörelse misslyckas med att följa det demokratiska konceptet, enligt vilket palestinierna vill regera sig själva, borde palestinierna förbereda sig för ett annat avtal i Oslo-stil, påtvingat från toppen och gummistämplat av PLO:s exekutivkommitté, som länge saknat dess demokratiska principer och domineras av få elitistiska.
Jag är också orolig. Den palestinska demokratiska erfarenheten bör inte slösas bort igen.
-Ramzy Barouds senaste bok: "The Second Palestinian Intifada: A Chronicle of a People's Struggle" (Pluto Press, London) är nu tillgänglig.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera