"Jag är alltid glad över att vara omgiven av smarta människor, som också råkar vara rika och mäktiga," sa roboten Sophia i slutet av oktober i en känslomässig vädjan till investerare vid Saudiarabiens Future Investment Initiative. Händelsen tog en oroande vändning när den tillkännagav Saudiarabiens anspråk på framtiden genom att ge "hennes" medborgarskap ("henne" eftersom vi, förutom ett ansikte och en röst som kan kopiera mänskliga känslor, nu behöver ett kön för fullständig antropomorf effekt). För ett land med mänskliga rättigheter grupper har länge kritiserat för dess dåliga behandling av migrerande arbetare, hemarbetare, kvinnor och yttrandefrihet, verkade tillkännagivandet vara ett PR-kupp, åtminstone för saudiska teknokapitalister som vill marknadsföra landet som ett centrum för tekniska framsteg.
Som roboten Sophia visar, framsteg inom artificiell intelligens (AI) har tvingat sig in i det globala rampljuset och drivit debattens parametrar och våra gränser för vad vi tror är möjligt. Googles DeepMind har nyligen tagit sitt AlphaGo-program för artificiell intelligens till sitt nästa "övermänskliga" nivå, designade det för att utmärka sig i det gamla kinesiska strategispelet Go, utan att lära sig av mänskliga rörelser.
Är målet nu en allmän AI som kan göra vad som helst? Ta itu med ojämlikheter mot (som Oscar Wilde hävdade i sin essä 'The Soul of Man Under Socialism' från 1891) skapandet av en värld där 'fattigdom kommer att vara omöjlig'; eller använda maskiner för att göra sig av med arbetet (som William Morris föreslog i sin essä 1884 "Användbart arbete kontra värdelöst slit", för en värld där alla arbetade "harmoniskt tillsammans" och ingen blev berövad sin tid genom att utföra "onyttigt arbete") .
Icke-utopisk utopism
Dessa förslag har traditionellt sett setts som utopiska, men i förhållande till ambitionerna hos dagens långtgående tekniska innovationer är de vad jag anser vara "icke-utopisk utopism". Jämlikhet – kanske till och med en värld utan ekonomiska klasser som ger en mångfald av resultat och är direkt demokratisk och självorganiserad – är kanske en verklig möjlighet. Dagens teknik gör det bara mer möjligt.
Sedan 1980-talet och slutet av det kalla kriget har förslagen om en värld där fattigdom är omöjlig och livet är lätt för alla – i ett system som varken är kapitalistiskt eller statssocialistiskt, utan decentraliserat och autonomt – varit utanför den populära referensramen och nästan otänkbart. Mindre långtgående strävanden efter mer jämställdhet genom socialdemokrati och välfärdsstat har också skjutits till marginalen, så keynesianska förslag om statligt ingripande i tider av ekonomisk kris anses vara radikala. "Det finns inget alternativ" är fortfarande det styrande mantrat, även om sociala och materiella relationer för de allra flesta faller sönder, och tekniken utvecklas för att göra människan till en mångsidig art genom 2024.
I sin bok Kapitalistisk realism, förklarade den bortgångne kulturteoretikern Mark Fisher om litteraturkritikern Fredric Jamesons tes att det är lättare att föreställa sig världens ände än slutet på kapitalismen: "Kapitalistisk realism är den genomgripande atmosfär, konditionerar inte bara produktionen av kultur utan också regleringen av arbete och utbildning, och fungerar som en sorts osynlig barriär som begränsar tanke och handling.’ De största teknikmiljardärerna begränsas inte av kapitalistisk realism, kanske på grund av deras nuvarande klassprivilegium. De kan drömma om och finansiera projekt för att överskrida gränserna för livet som vi känner det medan de allra flesta kämpar under befintliga förhållanden.
De som vill främja artificiell intelligens har också sin egen version av världens undergång kallas "existentiell risk", där AI orsakar mänsklig utrotning eller nedgången av mänsklig civilisation. Det är ett problem som Bill Gates, Stephen Hawking, Nick Bostrom och andra har varnat för. Denna oro över de möjliga negativa effekterna av AI när den utvecklas till en viss nivå förutsätter att en generell AI är möjlig, med långtgående konsekvenser svårare att föreställa sig än ett nytt, rättvist ekonomiskt system, som traditionellt tros vara baserat på beräkningar, utan lagt till intelligens.
Det finns allvarliga hinder för att utveckla en ny populär imaginär som främjar alternativ till kapitalismen (och nya sociala och materiella relationer mer generellt). Men begränsningarna för vad vi tror är möjligt, för vad som till och med kan anses vara utopiskt, kan nu vara i ett tidigt skede av uppluckring; några av de mest djupt hållna övertygelserna om teknik, och hur den kommer att forma samhället och mänskligheten, når bortom det traditionella utopiska tänkandet hos Wilde, Morris och andra.
Ray Kurzweil, en långvarig "singularity"-evangelist som nu formar Googles maskininlärningsprogram, hävdar att den exponentiella utvecklingen av teknik hjälper till att driva "The Singularity", punkten då maskinintelligens överträffar sina mänskliga uppfinnare, framåt. Riskkapitalister och miljardärer Inklusive SpaceX:s Elon Musk och PayPals medgrundare Peter Thiel finansierar Singularity-inspirerade projekt.
Silicon Valleys utopi
Ur denna samling av eklektiska och futuristiska idéer (en del av dem galna) dyker förslag för det sociala bästa, inklusive utrotning av fattigdom, fram. Ett sådant förslag är den omdebatterade idén om en Universal Basic Income (UBI) där alla får en grundläggande, regelbunden och ovillkorlig summa pengar. I Utopi för realister, ger Rutger Bregman ett övertygande argument för denna idé genom att illustrera betydande UBI-experiment, inklusive 1974-79 'Mincome study' som öronmärkte 83 miljoner dollar till säkerställa alla i den lilla kanadensiska staden Dauphin Manitoba får en årlig grundinkomst.
Det skulle utan tvekan vara en positiv utveckling. Men skulle UBI i sin nuvarande form vara ett steg mot framsteg? Medieteoretiker har varnat för att det är ett "självbetjänande" Silicon Valley-projekt som gör det möjligt för människor att fortsätta köpa det största teknikföretagets tjänster efter att alla jobb har automatiserats. Kanske är det ett teknokapitalistiskt upplägg att generera nya entreprenörer och Silicon Valleys jorden runt. Föreställ dig en dystopisk värld där alla anses vara potentiella entreprenörer som tävlar om att pitcha nästa disruptiva idé för att överleva bortom existensminimumet för en basinkomst. "I det nuvarande tillståndet", skrev Oscar Wilde, "är de människor som gör mest skada de människor som försöker göra mest nytta." Det beror på att de underliggande problemen med marknader och privat ägande av rikedom och planetens ändliga resurser, som ger upphov till ojämlikhet, tas inte upp.
Vi lever i en tid där det tekniskt verkar som att allt kan vara möjligt (om robotar kan tilldelas medborgarskap och människor kan leva till tusen). Kanske är det dags att fundera över hur man kan tillämpa nya innovationer på gamla krav på jämlikhet, direkt demokrati och självstyre. En ny postkapitalistisk ekonomi baserad på beräkningar och även på artificiell intelligens är möjlig. Men att förverkliga det skulle kräva vår kollektiva mänskliga intelligens.
Chris Spannos är digital redaktör på New Internationalist (NI). NI:s novembertidning är 'Humans vs robots: who will gain the overhand?'. Chris Twitter-handtag är @cspannos.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera