Det finns inga konspirationer att dissekera, inga dolda agendor att sortera igenom och inget snett språk att skickligt avkoda: Bush-administrationens ståndpunkt om illegala judiska kolonier i de ockuperade palestinska områdena är kristallklar.
President George W. Bush gjorde oss alla en stor tjänst när han återigen uttryckte sin ståndpunkt om kolonierna under en gemensam presskonferens med Israels Ariel Sharon den 11 april.
Bushs nya verklighet var inga mindre än de redan existerande kolonierna på Västbanken som etablerades efter kriget 1967 och den efterföljande israeliska ockupationen.
Kolonierna bryter mot internationell lag som dikterats i många FN-resolutioner och deras nedmontering krävs.
Det är ingen hemlighet att de miljarder dollar som spenderats för att bygga och upprätthålla dem har tillhandahållits villigt av på varandra följande amerikanska regeringar, republikaner och demokrater.
Den enorma summa pengar som USA gett för att stödja denna högljudda kränkning av internationella och mänskliga rättigheter fortsätter oförminskad.
Men de som kämpade för att förstå den amerikanska rollen i Israels storslagna projekt att befolka det bibliska landet Yehuda och Samaria borde inte längre hävda förvirring angående detta ämne.
USA:s president anser att det är "orealistiskt" att avveckla de stora befolkningscentra som bara är judar” på Västbanken och det ockuperade östra Jerusalem.
Detta erkännande gör mycket av de förväntade fredssamtalen irrelevanta eftersom de åsidosätter internationell rätt, ogiltigförklarar USA:s egna påstående om att vara en ärlig mäklare i den så kallade fredsprocessen och förklarar otvetydigt stöd för den israeliska ståndpunkten i frågan.
Den israeliska ståndpunkten är också tydlig och tvingar fram inga geniala tolkningar.
"Det är den israeliska ståndpunkten att de stora israeliska befolkningscentra [illegala judiska kolonier] kommer att förbli i Israels händer under alla framtida statusavtal, med alla relaterade konsekvenser," hjälpte Sharon till att klargöra ytterligare.
Både Bush och Sharon upprepade helt enkelt sina ståndpunkter, som är en och samma, med undantag för några mindre detaljer. En av dem är frågan om expansion av befintliga kolonier.
Israel har aktivt kopplat samman de många judiska kolonierna med enbart förbifartsvägar för judar, vilket har tvingat fram skapandet av nya säkerhetszoner på Västbanken som snabbt införlivades i den ständigt växande ursprungliga koloniala infrastrukturen.
Placeringen av kolonierna har valts ut på strategiska grunder. De byggdes för det mesta, inom rimlig närhet till 1967 års gräns, för att säkerställa territoriell anknytning till Israel samtidigt som de bidrog till ytterligare territoriell upplösning i de palestinska territorierna.
De beslagtog de mest bördiga palestinska mark- och vattenreserverna. Och med införandet av den intrångande "israeliska apartheidmuren" är planen nära att slutföras.
Muren är en de facto annektering av palestinsk mark. Det skär av hela samhällen från deras gårdar och försörjning utanför deras ständigt krympande befolkningscentra.
Den låser in hela städer och byar som Qalqilia och ställer tiotusentals palestinier inför två svåraste alternativ, antingen fängelse på obestämd tid eller frivillig överföring.
En annan utmaning som palestinska bönder måste möta är att få tillstånd från israelerna att odla sina marker.
Om inget tillstånd beviljas ges inget tillträde och om marken inte brukas under en period av tre år blir den staten Israels egendom.
Men projektet är aldrig komplett utan att hela staden Jerusalem, inklusive ockuperade östra Jerusalem, har absorberats.
Därav expansionen av den största illegala judiska kolonin Maale Adumim.
När de 3,500 XNUMX enheterna är färdigställda kommer det ockuperade östra Jerusalem att frikopplas från resten av Västbanken, vilket gör de palestinska kraven på en huvudstad i det ockuperade östra Jerusalem lika "orealistiska", enligt Bushs logik.
De som hyllade klyftan mellan den israeliska och amerikanska ståndpunkten om kolonierna behöver inte se bortom resultatet av omröstningen i den Genèvebaserade FN:s kommission för mänskliga rättigheter (UNCHR).
Den 14 april antog världens främsta människorättsorgan en resolution som fördömde Israels illegala expansion av sina kolonier i de ockuperade områdena.
Resolutionen godkändes allmänt, med undantag för två länder, varav ett var USA.
USA:s ambassadör Rudy Bochwitz hävdade att resolutionen var både "obalanserad och orättvis".
Även om det återigen inte fanns något chockerande med USA:s ståndpunkt i UNCHR eller något annat internationellt organ som är kritiskt mot Israel, bekräftar det att ingen meningsfull förändring har inträffat eller bör förväntas inträffa i Bushadministrationen angående frågan om kolonier.
Omvänt kan den amerikanska administrationens klarhet i andra primära frågor knappast betvivlas. Bush har gång på gång upprepat att kravet på en rätt att återvända för de palestinska flyktingarna är lika "orealistiskt".
Även om denna tydlighet på intet sätt bör frikänna den amerikanska administrationens förkastliga, obalanserade och självförgörande hållning angående den eviga Mellanösternkonflikten, kräver den en fullständig omsvängning av den palestinska myndighetens ovillkorliga överlämnande till och tillit till Washingtons pro-israeliska politik.
Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans krets av förment pragmatiska och moderata tjänstemän verkar fullständigt ignorera Bushs heligare-än-du anti-palestinska rättighetsposition, vilket reducerar den palestinska kampen till en ren strävan efter utländskt bistånd.
Det är bara en tidsfråga innan de utmattade palestinierna åter gör uppror mot israeliskt förtryck, amerikansk självgodhet och den palestinska nationella myndighetens undergivna och undergivna svar på båda.
Så länge som ovanstående ekvation fortsätter med sina värderingar oförändrade, kommer regionen att förbli gisslan av instabilitet, våld och extremism.
Min förhoppning är att den amerikanska tydligheten i sitt stöd till Israel kommer att parallelliseras med en liknande klarhet om den stora politiska kostnad som ett sådant obefogat och provocerande stöd innebär.
Om USA skulle fortsätta med sitt kostsamma spel av vilka strategiska skäl det än vill tjäna, borde det amerikanska folket tänka två gånger.
-Ramzy Baroud är en veteran arab-amerikansk journalist, chefredaktör för PalestineChronicle.com och programproducent på Al-Jazeera Satellite Television.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera