En kille med bruna ögon och mörk hy och tjock amerikansk accent går fram för att prata med mig. Jag antar att han är iranier, möjligen pakistanier. Var kommer du ifrån, frågar jag? "Austin, Texas", svarar han. Fisk folierade igen. Men var kommer du ursprungligen ifrån frågar jag honom? "Jag föddes i Newark, New Jersey." Fisk harklar sig. Var kommer hans familj ursprungligen ifrån? Jag börjar känna mig som mannen från Homeland Security, som rasistiskt profilerar min nya vän. "Lahore", svarar han lakoniskt och jag försöker gottgöra det. Den enda vackra staden i Pakistan, säger jag, och han ler vissnar mot mig.
Och jag fortsätter att göra samma misstag i konferenssalen där det största årliga konventet för amerikanska muslimer – kanske 32,000 11 av dem – träffas för en helg med tal och diskussioner som sträcker sig hela vägen från drogberoende till Condi Rices "nya" och blodiga Mellanöstern, från bankverksamhet utan ränta till Bushadministrationens användning av tortyr och ja, naturligtvis, efterverkningarna på muslimer av de internationella brotten mot mänskligheten den 2001 september XNUMX.
Du från Jordan frågar jag? "Denver, Colorado," svarar den unga kvinnan. Född i San Diego. Familj, ja, från Jordanien. Från Libanon, frågar jag en annan? "Buffalo, New York." Egentligen var familjen från Syrien.
Det tar ett tag att inse att jag spelar spelet med så många amerikanska icke-muslimer i efterdyningarna av flygkapningarna. Jag nosar efter världens fiender bara timmar efter att president George W Bush gick in i paranoidläge när han talade till den amerikanska legionen i Salt Lake City. Han hade precis hävdat att Amerika utkämpar "det 21:a århundradets avgörande ideologiska kamp" och hoppade sedan på de sönderfallande gamla argumenten från efterliknande före andra världskriget för att slå på Hitlertrumman också.
Konstigt nog är det de muslimska konverterarna snarare än de muslimskfödda amerikanerna som är hårdast mot Bush. "Han vill ha evigt krig", väste en ung man med brunt skägg men mycket klarblå ögon – ja, han var från Vermont – åt mig. "Han pratar skit och vi måste lyssna på det här och lova att vara icke-våldsamma annars kommer någon att peka finger åt oss." Alla är överens om att det mest skadliga elementet i Bushs senaste upprop är hans gåva till Israel att placera Ehud Olmert i hans "krig mot terrorismen", som specifikt kopplar Israels slakt av libanesiska civila i juli och augusti till hans eget maniska projekt av som konstaterar att kombattanter från Irak och Libanon "bildar konturerna av en enda rörelse, ett världsomspännande nätverk av radikaler som använder terror för att döda dem som står i vägen för deras totalitära ideologi".
Jag söker efter ilskan bland dessa tusentals muslimer, affärsmän från Seattle och studenter från Harvard och hemmafruar från Miami. Det är där, jag vet, men som en armenisk vän till mig säger på eftermiddagen verkar de glada. Och det är sant. Det är fler leenden än uttryck av förakt, fler bebisar i ryggsäckar och barnvagnar än affischer med smärta. Det finns faktiskt inga affischer alls. Men jag misstänker att jag vet sanningen. På egen hand, som tunna minoriteter i städerna i USA, kan amerikanska muslimer – kanske sex miljoner av dem – känna sig under belägring, misstroende och till och med hatade.
På kongresscentret är de dock i en självsäker majoritet, sunniterna för det mesta – Amerikas shiamuslimer, som kanske är i majoritet över alla, har inte samma organiseringsförmåga för närvarande – som glatt ignorerar officerarna av delstatspolisen i Illinois och Chicagopolisens bombgrupp. Jag tittar på dem, med vapen som svänger mot deras höfter, gå från stativ till stativ, och då och då inspekterar lådorna med böcker som staplas mot väggarna. Vem, undrar jag, tror de kommer att bomba muslimer i Chicago?
Salam al-Marati – han är en av de få muslimer jag träffar som faktiskt föddes i arabvärlden, i Bagdad-förorten Qadamiyeh – är chef för Muslim Public Affairs Council (MPAC), en förespråkargrupp i Los Angeles som upprepade gånger uppmanar Amerikanska muslimer att arbeta med myndigheterna mot våld men som ser andra faror och andra mål för muslimsk politisk ilska: de pro-israeliska lobbyisterna som pråligt insisterar på att den stora majoriteten av amerikanska muslimer är fredliga och laglydiga men att ett "nätverk av islamiska terror” finns över hela landet.
Daniel Pipes är en bête noire, liksom Steven Emerson, en frilansjournalist som maler fram artikel efter artikel om det "amerikanska jihad" för sådana högtidliga tidningar som The Wall Street Journal, som för övrigt mer och mer läser som The Jerusalem Posta. Emerson och hans arbete tas isär av al-Marati och hans kollegor i ett brett cirkulerat häfte med titeln Counterproductive Terrorism: How Anti-Islamic Rhetoric is Impeding America's Homeland Security.
"De som representerar pro-israeliska grupper fortsätter att skrämma och marginalisera de som är kritiska mot Israels politik genom att hävda att detta är pro-terrorism", säger al-Marati med en blandning av ilska och trötthet. "Detta är till nackdel för Amerika, till nackdel för att bekämpa terrorism."
Maher Hathout, ursprungligen från Kairo-förorten Qasr el-Aini och en MPAC-rådgivare, är om något ännu mer arg. "Vi är den gruppen amerikaner som inte är skrämda", säger han. "Du går till campus, och de muslimska studenterna är de mest frispråkiga. De frågar – vi frågar – hur vi kan få den genomsnittlige amerikanen som känner till sanningen om Mellanöstern att våga säga det. Vårt jobb är att säga: 'Skäms på dig. Du kritiserar din president. Men när du talar om Israel, viskar du.' Vad har hänt med de modigas hem?”
MPAC – som är verksamt i Chicago under beskydd av det utpräglat pro-saudi-saudiska islamiska samhället i Nordamerika – har tagit fram en handbok som heter Grassroots Campaign to Fight Terrorism, som citerar från Koranen ("Den som dödade en människa ... det skall vara som om han hade dödat hela mänskligheten") och råder sina anhängare att "det är vår plikt som amerikanska muslimer att skydda vårt land och att bidra till dess förbättring".
"Men vad är den amerikansk-muslimska identiteten?" frågar al-Marati. "Våra religiösa värderingar och våra amerikanska värderingar är inte oförenliga. Det finns ingen dissonans mellan de grundläggande principerna för Amerika och muslimska värderingar. Om vi inte har den här identiteten kommer vi att bli fångade. Det slutar med att vi skapar muslimska getton i Amerika.”
Men ibland påminner dessa män och kvinnor mig inte så mycket om de mer ivriga medlemmarna av den israeliska – eller armeniska – lobbyn: flytande, bara lite övertalande, passionerade – och jag undrar om de en dag kan få en lite lös med fakta.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera