CSF: Du har precis publicerat en ny bok under titeln Etat de siège? Vad exakt täcker du i den?
SL: Som bokens undertitel antyder täcker den de ensidiga ekonomiska sanktioner som USA först införde Kuba på höjden av det kalla kriget. Målet med dessa sanktioner har varit störtandet av den revolutionära regeringen Fidel Castro, vars sociala och ekonomiska reformer inte passade väl med tidens Eisenhowers administration. Mer än ett halvt sekel senare har Sovjetunionen försvunnit och det kalla kriget är bara ett blekande minne, fortfarande fortsätter USA med att upprätthålla ett ekonomiskt belägringstillstånd som håller på att kvävas för alla nivåer av den kubanska befolkningen, även om det främst påverkar de mest utsatta sektorer: kvinnor, äldre och barn.
Det är viktigt att notera att den diplomatiska retorik som USA använder för att motivera sin fientlighet mot Kuba har förändrats från period till period. Tidigt fokuserade det på nationaliseringar och deras kompensation. Senare åberopade Washington alliansen med Sovjetunionen som det främsta hindret för normaliseringen av relationerna mellan de två länderna. Sedan, under 1970- och 1980-talen, citerade den kubansk intervention i Afrika – närmare bestämt i Angola och Namibia. Dessa ingripanden, utformade för att hjälpa de nationella befrielserörelserna som kämpar för att få självständighet och för att stödja kampen mot apartheid i Sydafrika, citerades som motivering för upprätthållandet av ekonomiska sanktioner. Slutligen, efter Sovjetunionens fall, lyfte Washington fram demokrati och mänskliga rättigheter som ett argument för att behålla sitt strypgrepp på den kubanska nationen.
CSF: Exakt vilken inverkan har dessa sanktioner på den kubanska befolkningen?
SL: De ekonomiska sanktionerna mot Kuba utgör det huvudsakliga hindret för utvecklingen av landet och alla delar av samhället påverkas av det. Det är viktigt att notera att USA, av uppenbara historiska och geografiska skäl, alltid har varit Kubas naturliga marknad. Avståndet mellan de två länderna är mindre än 150 km. 1959 var 73 % av all kubansk export avsedd för den amerikanska marknaden och 70 % av dess import kom från staterna. Det fanns därför ett betydande beroende av Kubas norra granne. Mellan 1960 och 1991 hade förbindelserna med Sovjetunionen mildrat sanktionerna, men så är inte längre fallet.
Därför kan Kuba praktiskt taget inte sälja något till USA, som fortfarande är världens primära marknad. Det kan inte heller köpa något från det annat än, och sedan 2000 endast, ett fåtal primära jordbruksprodukter som det tvingas köpa under stränga restriktioner, till exempel är Kuba skyldig att betala i förskott i en annan valuta än den amerikanska dollarn – något som tvingar Kuba att axla de extra kostnader som växelkurserna medför – allt detta utan möjlighet att ta ett lån. Detta begränsar enormt öns kommersiella möjligheter, vilket tvingar den att betala ett mycket högre pris till ett tredje land.
CSF: Du betonar också effekterna av de extraterritoriella ekonomiska sanktionerna.
SL: Sedan 1992 och antagandet av Torricelli-lagen gäller dessa sanktioner lika mycket för tredjeländer som kan vilja handla med Kuba. Detta utgör ett allvarligt brott mot internationell rätt som förbjuder all nationell lagstiftning att vara extraterritoriell, det vill säga att tillämpas utanför nationella gränser. Till exempel kan fransk lag inte tillämpas i Spanien och italiensk lag kan inte tillämpas i Frankrike. Ändå förblir USA:s ekonomiska sanktioner tillämpliga på alla länder som handlar med Kuba.
Sålunda finner varje utländskt fartyg som lägger till i en kubansk hamn sig förbjudet att anlöpa amerikanska hamnar under en period av sex månader. Kuba är en ö och är starkt beroende av sjötransporter. Av de kommersiella flottorna som är verksamma i Floridasundet bedriver de flesta huvuddelen av sin verksamhet med en klar förståelse för vikten av denna marknad och riskerar inte att transportera varor till Kuba. När de gör det kräver de dock en högre tull än vad som gäller för grannländer, som Haiti eller Dominikanska republiken, detta för att kompensera för det underskott som blir följden av att förbjudas från amerikanska hamnar för att ha gjort det. Därför, om standardpriset för att transportera varor till Dominikanska republiken är 100, kan denna siffra stiga till 600 eller 700 för Kuba.
CSF: Du kommenterar också de ekonomiska sanktionernas retroaktiva karaktär.
SL: Sedan Helms-Burton-lagen antogs 1996 riskerar alla utländska företag som vill investera i kubansk egendom som förstatligats 1959 att åtalas i USA och se sina amerikanska investeringar frysta. Denna lag är en rättslig avvikelse eftersom den är både extraterritoriell och retroaktiv – den gäller med andra ord händelser som inträffade innan lagen antogs, något som strider mot internationell rätt. Ta fallet med anti-tobakslagen i Frankrike. Denna lag utfärdades den 1 januari 2008. Men om du rökte på en restaurang den 31 december 2007 skulle du inte åtalas, eftersom lagen inte kan tillämpas retroaktivt. Helms-Burton-lagen gäller händelser som inträffade under 1960-talet, något som är uppenbart olagligt.
CSF: USA hävdar att de ekonomiska sanktionerna är en enkel bilateral fråga som inte berör resten av världen.
SL: Exemplet som jag redan har citerat visar precis motsatsen. Jag ska ge dig en till. För att sälja på den amerikanska marknaden är en tysk, koreansk eller japansk biltillverkare – i verkligheten spelar nationaliteten liten roll – tvungen att visa för det amerikanska finansdepartementet att dess produkter inte innehåller ett enda gram kubanskt nickel. Det är samma sak för alla jordbruksföretag som vill investera på den amerikanska marknaden. Danone måste till exempel visa att dess produkter inte innehåller absolut inga kubanska råvaror. Kuba kan inte sälja sina naturresurser och sina produkter till USA, men i dessa exakta fall kan det inte heller sälja dem till Tyskland, Korea eller Japan. Dessa åtgärder berövar den kubanska ekonomin välbehövligt kapital och kubansk export från många marknader runt om i världen.
CSF: De ekonomiska sanktionerna har också påverkat vården.
SL: Faktum är att nästan 80 % av alla patent som söks inom den medicinska sektorn tillhör USA-baserade multinationella läkemedelsföretag och deras dotterbolag, vilket försätter dem i positionen att vara ett kvasi-monopol. Det bör noteras att internationell humanitär rätt förbjuder alla begränsningar av den fria rörligheten för livsmedel och läkemedel, även under krigstid. Och officiellt är USA inte i krig med Kuba.
Här är ett tydligt exempel: kubanska barn skulle kunna dra nytta av Amplatzer septal occluder, en hjärtplugg tillverkad i USA, som gör att man kan kringgå öppen hjärtkirurgi. Dussintals barn väntar på denna operation. Bara under 2010 lades fyra till på denna lista: Maria Fernanda Vidal, fem år; Cyntia Soto Aponte, tre år gammal; Mayuli Pérez Ulboa, åtta år, och Lianet D. Alvarez, fem år.
Är dessa barn ansvariga för skillnaderna som finns mellan Havanna och Washington? Nej! Men de betalar priset.
CSF: I din bok talar du också om det irrationella hos vissa restriktioner.
SL: Det bör faktiskt noteras att sedan 2004 och den strikta tillämpningen av det amerikanska finansdepartementets regler för kontroll av utländska tillgångar (OFAC) riskerar varje amerikansk turist som rökt en kubansk cigarr eller konsumerat ett glas Havana Club-rom under en utlandsresa böter på en miljon dollar och tio år i fängelse. Ett annat exempel: en kuban som bor i Frankrike kan teoretiskt sett inte äta en hamburgare på en McDonald's. Naturligtvis är dessa åtgärder irrationella eftersom de inte kan verkställas. USA har inte de materiella och mänskliga resurserna för att sätta en amerikansk agent på spåren av varje turist. Icke desto mindre illustrerar det USA:s besatta önskan att ekonomiskt strypa kubanerna.
CSF: Din bok innehåller en prolog av Wayne S. Smith och ett förord av Paul Estrade, båda välkända kubanska specialister, men utan tvekan utan en stor publik. Påminn oss om vilka de är.
SLWayne S. Smith är en före detta amerikansk diplomat och för närvarande professor vid Johns Hopkins University i Washington DC. Han var den siste amerikanske diplomaten med rang av ambassadör som postades på Kuba, detta mellan 1979 och 1982. Under Jimmy Carters regering utmärkte han sig genom sin politik för dialog och närmande till Havanna. Han är en anhängare av normaliseringen av relationerna mellan Kuba och USA och hans förord tar upp den anakronistiska, grymma och ineffektiva karaktären hos dessa ekonomiska sanktioner.
När det gäller Paul Estrade är han professor emeritus vid universitetet i Paris VIII och utan tvekan den bästa kubanska specialisten i Frankrike. Hans arbeten om kubanska frågor är standardreferenser i den akademiska världen. I sitt förord pekar han på det sätt på vilket belägringstillståndet mot Kuba frivilligt fördunklas av media när de rapporterar om de ekonomiska svårigheterna i detta land.
En ny bok av Salim Lamrani
État de siège; les sanktioner économiques des États-Unis mot Kuba (State of Siege; USA:s ekonomiska sanktioner mot Kuba).
Prolog av Wayne S. Smith, förord av Paul Estrade.
Paris, Editions Estrella, 2011. 15 euro.
Tillgänglig på http://www.amazon.fr/Siege-Sanctions-Economiques-Etats-Unis-Contre/dp/2953128425/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1317400645&sr=8-1
Översatt av Larry R. Oberg, Québec City, Québec.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera