Under 2010 och 2011 släpptes alla kubanska "politiska" fångar efter medling av den kubanska katolska kyrkan och den spanska regeringen. Majoriteten valde att flytta till Spanien med sina familjer och börja ett nytt liv där. Men det europeiska eldorado de hade drömt om fanns inte på en iberisk halvö som led av en allvarlig ekonomisk kris. Vissa vill till och med återvända till Kuba.
På begäran från Vatikanen och José Luis Rodríguez Zapateros spanska regering medlade den kubanska katolska kyrkan, med kardinal Jaime Ortega i spetsen, med myndigheterna i Havanna, ett ingripande som ledde 2010 och 2011 till frigivningen av 127 fängelsefångar, 52 av dem ansågs vara "politiska" av Amnesty International [1]. Enligt den människorättsorganisationen finns det inga samvetsfångar på Kuba [2]. Den kubanska katolska kyrkan delar denna synpunkt [3].
Vissa sektorer anklagade den kubanska regeringen, den katolska kyrkan och Zapatero-regeringen för att tvinga dessa människor i exil. Flera västerländska medier upprepade den versionen [4]. Det spanska folkpartiet (högerpartiet) fördömde "expatrieringen" av de kubanska dissidenterna [5].
Ändå står den versionen inte emot någon analys. I själva verket valde 127 av de 12 personer som släpptes inom ramen för avtalet mellan Havanna, Vatikanen och Madrid att stanna kvar på Kuba. Laura Pollán, dåvarande taleskvinna för oppositionsgruppen Ladies in White, och en bitter belackare av den kubanska regeringen, talade tydligt om ämnet: ”Ingen har tvingat någon fånge att lämna landet. Den som säger motsatsen ljuger.” På samma sätt bekräftade flera dissidenter att de kubanska myndigheterna inte vid något tillfälle bad dem lämna landet som en förutsättning för att de skulle friges [6].
Fernando Ravsberg, BBC-korrespondent i Havanna, förnekade också det påståendet. Flera dissidenter som valde att lämna landet sa till honom att "de kunde ha stannat kvar på ön om de hade önskat det. De försäkrade mig om att de inte vid något tillfälle ålades utomlands som en förutsättning för frigivning” [7].
Den smärtsamma verkligheten i Spanien
Långt ifrån att hitta en välmående nation, påverkades de kubanska dissidenterna starkt av den ekonomiska krisen som plågar Spanien. De flesta av dem har inga jobb, inga resurser och ibland inget tak över huvudet. Röda Korsets jourhem tar hand om dem. Enligt den spanska pressen, "ett år efter deras ankomst förlorar exilerna statligt stöd och befinner sig utan några resurser, eftersom en stor majoritet av dem inte har hittat stabil sysselsättning" [8].
Den nya spanska högerregeringen beslutade att avskaffa stödet till de kubanska dissidenterna ett år efter deras ankomst och vägrade förlänga det med 12 månader, som ursprungligen planerat, av ekonomiska skäl [9]. Faktum är att Spanien spenderade i genomsnitt 2,000 18 euro i månaden per person, det vill säga mer än 115 miljoner euro, för att täcka behoven hos de 648 oliktänkande och deras 5 släktingar under ett år. Kostnaden ansågs vara för hög i ett land med 25 miljoner arbetslösa medborgare, cirka 10 procent av den aktiva befolkningen [XNUMX].
Trots det tvekade inte Folkpartiet (PP) att använda kubanerna i sitt politiska krig mot Havanna och tog fyra av dem till Bryssel för att vittna och försvara behovet av att upprätthålla EU:s gemensamma ståndpunkt gentemot Kuba, som begränsar politiska, diplomatiska och kulturella relationer. Men PP var otacksamma när de stoppade det ekonomiska stödet till dem, vilket lämnade de kubanska dissidenterna med den bittra känslan av att de hade använts [11].
Sedan deras ankomst till Spanien hade dissidenterna oavbrutet uttryckt sitt stöd för PP och kritiserat Zapateros PSOE [Socialist Workers Party], som hade hjälpt till att frige dem [12]. Sedan beslutade de kubanska dissidenterna att hungerstrejka för att protestera mot PP:s beslut och uttrycka sitt "totala övergivande". "Det är det enda alternativet vi har kvar", sa en av dem, sittande under ett tält utanför det spanska utrikesdepartementets byggnad [13].
Långt ifrån att de spanska myndigheterna besöktes av hungerstrejkarna togs de "brutalt" bort av polisen och uppmanades att lämna torget [13]. Dawuimis Santana fördömde den polisbrutalitet som de utsätts för: ”De släpades längs marken, slogs i ansiktet och i armarna; en av dem har en bruten näsa." Fyra av dem greps [15].
Ordningskrafterna är vanligtvis hårda med demonstranter av alla slag och gjorde inget undantag med de kubanska dissidenterna. Vissa observatörer sa att det populära partiet, vanligtvis mycket villigt att komma till de kubanska dissidenternas försvar och fördöma det "förtryck" som de var offer för på ön, denna gång var mycket diskret när det gällde beteendet hos Madrids kommun. polis mot dem [16].
José Manuel García Margallo, den spanska utrikesministern, erkände att kubanernas fall inte var "enkelt" och att de var "i en svår situation". Men han avvisade alla idéer om att förlänga deras ekonomiska stöd med tanke på den ekonomiska krisen som drabbar landet. Som mest lovade han att påskynda processen för validering av universitetsexamen [17].
Ibland tar känslan av övergivenhet som de kubanska dissidenterna upplever i Spanien tragiska vändningar. Albert Santiago du Bouchet, som bott på Kanarieöarna sedan han släpptes, begick självmord den 4 april 2012 som svar på att de spanska myndigheterna eliminerade hans månatliga kontanttilldelning [18]. Den spanska regeringen avvisade varje "direkt samband" mellan självmordet och beslutet att avsluta det ekonomiska stödet. Ändå uppgav hans familj och flera vänner att hans prekära ekonomiska situation var den främsta orsaken till dramat [19].
Återvända till Kuba?
I motsats till alla förutsägelser förklarade flera dissidenter sin avsikt att återvända till Kuba om de inte kunde resa till USA, och anklagade Spanien för att ha övergett dem [20]. "Det är bättre att vara på Kuba än på gatan här," sa Ismara Sánchez [21]. "Jag har varit på gatan sedan 31 mars," har inte råd med ett rum, klagade Idalmis Núñez. ”Det är svårt nu; vi har släpat våra familjer långt hemifrån och vi kan inte mata dem. För första gången i mitt liv tynger mitt samvete mig. Jag är rädd”, erkände en annan oppositionell [22].
"Barnen har ingen mer mat, ingen mjölk. Barnen kan inte gå i skolan eftersom de inte har pengar till transport”, sa oppositionsledaren Bermúdez [23]. Orlando Fundora och hans fru fick möta så svåra levnadsförhållanden att de till och med saknade sitt hemland. I en intervju med BBC erkände Fundora oväntat: "Vi åt bättre på Kuba [24]."
I verkligheten är beslutet att återvända till Kuba inte så överraskande. Trots landets begränsade resurser, de svårigheter och dagliga växlingar som skapats av den ekonomiska blockad som USA har infört sedan 1960, som påverkar alla kategorier av befolkningen och är det främsta hindret för nationens utveckling, har Havannas regering byggt upp en relativt effektiv ett socialt skydd som tillgodoser befolkningens grundläggande behov. Trots besvären äger alltså 85 procent av kubanerna sina hem. De drar också nytta av fri tillgång till utbildning, hälsovård och kulturaktiviteter. Ransoneringskortet ger dem möjlighet att varje månad, utöver lönen, få en basmatkorg som räcker till två veckor. På så sätt lämnas ingen åt sig själv och staten tar hand om samhällets mer utsatta skikt. Av den anledningen, trots begränsningarna i naturresurser, hittar du inte hemlösa människor eller övergivna barn på gatan på Kuba. Enligt UNICEF är Kuba det enda tredje världens land utan undernärda barn [25].
Till slut var Europa inte det Eldorado som utlovats till de kubanska dissidenterna. De var tvungna att möta den brutala ekonomiska verkligheten på den iberiska halvön och upptäckte att de mest utsatta snabbt lämnades åt sitt eget öde. De insåg också att deras ö inte är förrummet till helvetet, trots de dagliga problemen, och att Kubas system för socialt skydd tar hand om de svagaste medborgarna.
Anmärkningar
[1] Amnesty International, «Kuba, årsredovisning 2012», 2012. http://www.amnesty.org/en/region/cuba/report-2012 (webbplats konsulterad 2 juli 2012).
[2] Ibid.
[3] Juan O. Tamayo, « Tensa cita de las Damas de Blanco con Iglesia cubana », The New Herald, Maj 25, 2012.
[4] Axel Gyldén, «En exil force, un dissident cubain met fin à ses jours», Express, April 7, 2012.
[5] Offentliga, «Aznar afirma que los presos cubanos sufren 'un destierro' en España», 28 juli 2010.
[6] Fernando Ravsberg, «La conspiración católico-comunista», BBC, Juni 23, 2011. http://www.bbc.co.uk/blogs/mundo/cartas_desde_cuba/2011/06/la_conspiracion_catolico-comun.html (webbplats konsulterad 14 juni 2012).
[7] Ibid.
[8] Carmen Pérez-Lanzac, «Exprisioneros políticos refugiados en España protestan tras quedarse sin ayudas», The Country, April 11, 2012.
[9] Carmen Pérez-Lanzac, «Entre 2010 y 2011 llegaron a España 767 cubanos : 115 presos y sus familiares», The Country, April 10, 2010.
[10] Joaquín Gil, «El Gobierno paga 2.000 euro al mes por cada uno de los 762 disidentes y familiares», The Country, Juli 13, 2011.
[11] Jerónimo Andreu, «Exprisioneros políticos traídos a España por Exteriores hace un año pierden las ayudas públicas», The Country, April 9, 2012.
[12] EFE, «Opositores cubanos piden a España una actitud 'más enérgica' contra castrismo», 20 januari 2012.
[13] EFE, «Diez ex presos cubanos deciden emprender una huelga de hambre en Madrid», 13 april 2012.
[14] Ibid.
[15] Europa Press, «Denuncian la detención de cuatro expresos cubanos que protestaban en Madrid ante le Ministerio de Exteriores», 23 maj 2012.
[16] EFE, «El Partido Popular español exige a Cuba que deje de oprimir a la dissidencia», 20 januari 2012.
[17] Carmen Pérez-Lanzac, «Exprisioneros políticos refugiados en España protestan tras quedarse sin ayudas», The Country, April 11, 2012.
[18] The Country, «Fallece un expreso político cubano llegado a España el año pasado», 6 april 2012.
[19] Europa Press, « España no ve 'relación directa' entre el suicidio de un disidente y el fin de la ayuda », 9 april 2012.
[20] Juan O. Tamayo, «Ex presos políticos cubanos en España viven pesadilla», The New Herald, April 17, 2012.
[21] Ríos Biot, «'Es mejor estar en Cuba que aquí en la calle», The Country, April 13, 2012.
[22] Jerónimo Andreu, «Exprisioneros políticos traídos a España por Exteriores hace un año pierden las ayudas públicas», The Country, April 9, 2012.
[23] EFE, «Ex presos cubanos denuncian en Madrid su 'total desamparo'», 10 april 2012.
[24] Fernando Ravsberg, «La conspiración católico-comunista», BBC, på. cit.
[25] UNICEF, Progreso para la infancia. Un balance sobre la nutrición2011
Docteur ès Etudes Ibériques et Latino-américaines vid University of Paris Sorbonne-Paris IV, Salim Lamrani är adjungerad fakultet vid University of Paris Sorbonne-Paris IV, och University of Paris-Est Marne-la-Vallée. Han är också journalist, specialiserad på kubansk-amerikanska relationer.
Hans senaste bok är Etat de siège. Les sanktioner économiques des États-Unis mot Kuba, Paris, Éditions Estrella, 2011 (prolog av Wayne S. Smith och förord av Paul Estrade).
E-post: [e-postskyddad]
Facebook sida : https://www.facebook.com/SalimLamraniOfficiel
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera