Två tidningsomslag stod ut i gripande kontrast i tidningskiosken förra veckan. Forbes magazine släppte sin 29:e årliga lista över världens miljardärer. Time Magazines omslagsartikel undrade †Hur man slutar fattigdom.â€
Det var ett bra år för den globala miljardärsklubben. Deras led växte till 691, en ökning med 17 procent från föregående år. Tillsammans nådde rikedomen för världens miljardärer 2.2 biljoner dollar, en ökning med mer än 57 procent under de senaste två åren.
Fattigdomen växer också. Time rapporterar att nästan hälften av världens 6 miljarder invånare är fattiga. Över en miljard av dem lever på mindre än 1 dollar om dagen. I USA, enligt US Census Bureau, ökade antalet fattiga amerikaner med 3.7 procent 2003. Antalet barn som lever i fattigdom ökade med 6.6 procent.
Forbes försöker förklara miljardärernas framgång genom att notera att en majoritet av dem på listan är "self-made". Forbes hemsida har en interaktiv frågesport som frågar: "Har du vad som krävs för att bli en miljardär?†och fortsätter att utforska saker som civilstånd och hobbyer. Tanken är att många miljardärer klarade det på egen hand.
Men att antyda att medlemskap i den växande miljardärsklubben bara kräver en kombination av hårt arbete och karaktärsdrag ignorerar några dramatiska förändringar i globala ekonomiska regler som förklarar den kavernösa klyftan som har utvecklats mellan de mycket rika och de mycket fattiga.
Skattesatserna har sjunkit för medborgare och företag med högre inkomster över hela världen. För femtio år sedan i USA var den högsta marginalinkomstskattesatsen 91 procent; idag är det 34 procent. Så sent som 1979 var skatten på kapitalvinster från försäljning av aktier, fastigheter och företag 35 procent; idag är de 15 procent. Företagsskatterna som en procentandel av USA:s ekonomi har krympt från 4.1 procent av bruttonationalprodukten 1965 till bara 1.5 procent 2002. Medan företagsskatterna har sjunkit i hela världen har de rasat i USA, vilket bara lämnar Island bland industriländerna med ett lägre bolagsskattetryck.
Flera av de rikaste miljardärerna kapitaliserade på offentliga tillgångar och gjorde sina förmögenheter genom att köpa tidigare offentliga tillgångar. Detta var fallet med mexikanen Carlos Slim Helu, världens fjärde rikaste man, som använde ärvd rikedom för att köpa en betydande del av Mexikos privatiserade nationella telefonbolag. Amerikanska miljardärerna Bill Gates, Paul Allen och Steve Ballmer från Microsoft och Larry Ellison från Oracle skulle inte vara bland Forbes 20 bästa miljardärer om den amerikanska regeringen inte investerat tiotals miljarder offentliga dollar för att utveckla datorer och internet.
Vissa miljardärers förmögenheter vilar på att betala sina anställda fattigdomslöner. Så är fallet för familjen Walton (nummer 9 till 13 på Forbes-listan.) Wal-Mart är den största privata arbetsgivaren i världen. Många av dess amerikanska arbetare är så dåligt betalda att de måste förlita sig på matkuponger och andra former av offentlig hjälp för att klara sig. Sådana former av statligt stöd utgör en indirekt statlig subvention till företag vars affärsmodell inte inkluderar att betala anställda tillräckligt för att leva på. Över hela världen tjänas miljarder på att lägga ut tjänster, produktion och tillverkning på entreprenad till arbetare som arbetar under träningsförhållanden i länder som Kina.
Regeringens politiks roll för att avgöra vem som har rikedom och vem som inte fortsätter att expandera. Under den senaste debatten om konkursförslaget vägrade federala lagstiftare att stänga kryphålet "tillgångsskyddsförtroende" som alltmer används av miljonärer och miljardärer för att skydda herrgårdar och andra tillgångar från borgenärer i konkurs. Samma lagstiftare försvagade skyddet som skyddar vanliga människors familjehem från borgenärer under konkurs.
Forbes har fel; ingen av miljardärerna gjorde det ensam. Avgrunden mellan rik och fattig är inte en klyfta mellan vem som har intelligens och driv och vem som inte har det. Snarare är det ett resultat av ett samhälle vars regler tillåter vissa att samla rikedomar som är större än vad de kan åtnjutas under tusen liv, medan de nekar andra tillräckligt med pengar för att skrapa igenom bara en livstid.
Scott Klinger är meddirektör för Responsible Wealth-projektet på United for a Fair Economy och medförfattare till "Executive Excess 2004: Campaign Contributions, Outsourcing, Unexpensed Stock Options and Rising CEO Pay."
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera