Trots regeringens förtryck av djuraktivister har det på många sätt aldrig funnits en lättare tid att vara vegetarian eller vegan. Man kan hitta ett brett urval av livsmedel utan animaliska produkter på de mest osannolika platser, såsom små städer i upstate New York, där typiska utrustningar inte är tie-dye utan NASCAR-kepsar. Den nationella veganbefolkningen ökar snabbt och fördubblades mellan 2009 och 2011, enligt en Harris Interactive-undersökning. Och ändå förblir den socialistiska vänstern särskilt ogästvänlig för dem som berörs av djurtämjning.
Denna fientlighet går långt tillbaka i tiden. Som Dr. Steve Best påpekar, klumpade Karl Marx och Frederick Engels "djurskyddare, vegetarianer och anti-vivisektionister in i samma småborgerliga kategori bestående av välgörenhetsorganisatörer, nykterhetsfanatiker och naiva reformister." Leon Trotskij hyllade dem som var emot revolutionärt våld och beskrev hånfullt deras ideologi som "vegetariskt-kväkarprat".
Saker och ting är inte så annorlunda idag. Paul D'Amato, en författare som jag annars har en hel del respekt för, tog sig an djurfrågan i en Socialist Worker-kolumn som läser som lite mer än oinformerad trolling.
"Har ett fjälllejon som dödar ett rådjur rätt till en rättegång av en jury av sina kamrater?" frågar han löjligt. "Ska kor ha mötesfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet?"
Han erkänner att han talar med tungan på kinden, men insisterar på att "det finns en poäng med det." D'Amato fortsätter med att berätta om Adolph Hitlers djurskyddsinsatser, för du vet, djuraktivister är faktiskt garderobsnazister.
Saker och ting är knappast annorlunda på den anarkistiska sidan av gången. Logga till exempel in på LibCom.org forum, som underhålls av London-baserade libertarianska kommunister, och frågar, precis som jag, de annars trevliga människorna vad de tycker om vegetarianer eller veganer. Och du kommer att se att britterna inte fick sitt rykte om att äta nötkött för ingenting.
Och ändå har djuraktivister alltid varit en del av progressiv förändring. John Oswald, till exempel, var en skotsk vegetarian som var medlem i Jacobin Club, deltog i den franska revolutionen och dog i strid mot monarkistiska styrkor. Elisee Reclus, också vegetarian, var en
deltagare i Pariskommunen 1871, för vilken han fängslades och förvisades. Naturligtvis ledde Mahatma Gandhi, vegetarian, rörelsen för att störta den brittiska kolonialismen i Indien. Cesar Chavez, vegan, var med och grundade organisationen som skulle bli United Farm Workers union. Man skulle kunna fortsätta med sådana exempel. Men jag skulle föredra att höra från läsare av historiska personer de känner som införlivade djur i sin progressiva vision. Jag är mest intresserad av att höra om ledare som var kvinnor, färgade eller engagerade i explicit klasskamp.
I ett förord till en utgåva av Animal Farm förklarade George Orwell den centrala metaforen i sin satiriska roman, där han skrev: "Män exploaterar djur på ungefär samma sätt som de rika exploaterar proletariatet." Moderna djuraktivister, som Bob Torres och David Nibert, har utökat detta förenande tema och injicerat marxistiskt tänkande i det framväxande fältet av kritiska djurstudier. Men det har inte gjorts något liknande försök från antikapitalisternas sida.
Jag förväntar mig inte att den socialistiska vänstern plötsligt ska få aptit på vegoburgare och mandelmjölksglass. Den breda rörelse som antikapitalister hoppas skapa kommer att återspegla massorna. Och veganism är bara inte där massorna är ännu. Mycket av detta har att göra
med veganska alternativ, åtminstone de bearbetade, är oöverkomligt dyra. Detta kommer att förändras när stordriftsfördelar kommer in.
Men inställningen till djurens rättigheter bland den socialistiska vänstern är mer reaktionär än den allmänna befolkningens. Mina låglönekollegor kanske tycker att mina åsikter om icke-människor är privilegierade och excentriska, men de visar aldrig det hätska hån som min tro tjänar bland den socialistiska vänstern.
Min teori är att stora delar av den socialistiska vänstern, som för närvarande oproportionerligt mycket består av tjänstemän, har anammat en missriktad arbetarism, med vilket jag menar ett perspektiv som glorifierar en grov karikatyr av arbetarkultur, i en försök att knyta an till dem på de lägsta nivåerna i det kapitalistiska systemet. För dessa mer privilegierade medlemmar av arbetarklassen är slentrianmässig likgiltighet för djurexploatering en avgörande egenskap hos arbetare. Att detta är oerhört nedlåtande borde vara självklart. Men det är inte heller baserat på en socialistisk förståelse av klass. För socialister definieras ekonomiska grupper inte av matvanor, kultur eller ens inkomst. De definieras av någons förhållande till produktionsmedlen.
Mitt cv till klasskampen är inget att skriva hem om. Men det är inget jag skäms över heller. Jag har skrivit för en mängd olika vänsterpublikationer, från SocialistWorker.org till Z Magazine. Jag var aktiv i Occupy-rörelsen, för vilken jag tillbringade ett par dagar i fängelse. Jag väckte åtal mot min arbetsgivare, och vann en förlikning, för facklig misshandel. Jag känner att jag har gjort några ödmjuka bidrag. Men jag är också vegan. Och jag är trött på att känna att jag kommer att bli behandlad som den bortgångne komikern Rodney Dangerfield – ingen respekt! – om jag inte döljer detta i socialistiska kretsar.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera