(Grafiska bilder för att se vad som beskrivs finns vid källan) — Gubbar med skrynkliga ansikten ser oss gå in på kyrkogården. En högtidlig luft blåser genom bågen när vi fyra går in, kameror riktade, pennan vinklad och stannar vid en kvinnas kropp som nappas av flugor. Över ansiktet lyfte någon hennes skjorta som en provisorisk slöja.
Hon är vad döden har blivit i Port au Prince, kött som ruttnar på gatan som lämnar en sjukt söt lukt som tvingar oss att täcka näsan. Döden kan inte lindas in i bön eller göras till minne utan snabbt dumpas eller brännas. Om inte kommer tärningen att döda de levande. Medan fotograferna knäböjer och skjuter frågar jag kyrkogårdshövdingen, en trött beräknande man vad som ska hända med liket.
"Någon tar det snart."
"Vet du vem hon var?"
"Nej nej nej. De lämnar många kroppar här. Jag känner henne inte."
"Förlorade du någon i jordbävningen?"
"Min dotter dödades."
Jag blir tyst. När vi går följer fotograferna bakom oss, lutade över en dödskalle på gatan eller det aska svarta sotet kvar av en snabb trottoarkremering och klipper bilden från tid till annan med ett klick. Höga skrik utbryter bakom oss. Vi vänder oss om och ser fyra män lyfta upp liket på en bår, dra upp det och snabbt bära det genom gravstenarna.
Vi följer dem när de vänder sig, hoppar och hoppar nerför mausoleerna samtidigt som de håller båren i balans. Kyrkogårdshövdingen skriker och visar vägbeskrivningar och vi ser hur de vinklar henne ovanför en springa och glider in henne. De går. Hårt flåsande sänker vi ner våra kuddar och pennor och kameror.
Vi ber honom visa oss gropen där de stackars människorna dumpas. Kyrkogårdshövdingen säger ja men ber om en donation. "Du kanske kan hjälpa mig?" Vi är varma och trötta. Den långa äldre fotografen skriker "Vi betalar inte för att det här är en offentlig plats." Vi stirrar på kyrkogårdschefen som rycker på axlarna och säger: "Du måste gå nu. Vi har arbete. Om du vill se kropparna, betala mig $10 för tiden borta från jobbet."
Vi surrar tillbaka, svettiga och ignorerar honom. Jag drar honom åt sidan, "Titta, vi är inte biståndsarbetare. Vi har inga resurser. Vi är journalister. Vi skriver berättelserna så att andra kan se vad som händer här och fortsätta hjälpa till."
Han ler lite, "Okej, betala mig $5."
"200 pesos."
Jag håller det mellan oss. "Det är vad jag fick."
Han tar den och visslar till de andra som travar tillbaka. Vi följer honom genom gravstenarna, trampar och hoppar, glider mellan smala kilar till kanten av ett stort dike. Doften av ruttnande kroppar är söt. Det varnar dig för att bli bedövad, att dra in dina känslor. Inne i diket ligger sex intrasslade kroppar. Man har en arm bruten och böjd som en träpinne som knäpptes i lek. Vissa är nakna. Flugor kryper över anus. Den ena har ett svart svullet ansikte som ett barns vitlinglyra. Stela och stilla greppar de varandra.
Vi vinklar runt dem, skriver och fotograferar. Jag undrar vad fler bilder av döden kommer att göra. Jag undrar hur de kommer att läsas där hemma. Jag vill veta vilka de var, vad de trodde, hur de tvivlade, hur de älskade och hatade. Tills dess kan vi säga att de och alla liken här i Haiti kommer att definieras av den spektakulära sällsyntheten i deras död. Jag oroar mig för detta för tills de osynliga fattiga älskas inte som symboler utan som människor kommer de inte att skyddas från historiens katastrof.
Kyrkogårdshövdingen tittar på mig, "Vill du att jag ska sjunga?"
Jag kniper i ögonen, förstår inte.
"Sjung en sång för de döda?"
"Säker."
"Kanske en liten donation."
Jag skakar på huvudet och snart följer vi honom ut från kyrkogården. Utanför fräser människor omkring planlöst. Vissa stirrar på räddningsteamet. Vissa stirrar på oss. Ansikten på kors och tvärs, pratar i mobiltelefoner, tigger om pengar, skriker argt, erbjuder tjänster, tittar på människor som gräver upp skräp. Känslan i luften är som bensingelé, tjock och brandfarlig. Gnistor flyger ur allas ögon. Vi sätter oss i bilen och åker till centrum.
Pratet i bilen går på kyrkogårdshövdingen och hur alla höjer priserna på allt. Vi vet varför. Trots det irriterar det oss att ord är vingliga. Inget som sägs kommer att stå fast. Men vilka löften gavs till haitierna? Vilka löften gjordes till folket, från Haitiska revolutionen till valet av Aristide, den ena på den andra tills jorden skakade och århundraden av lögner kollapsade på dem.
Senare på kvällen böjer vi oss över bärbara datorer som skriver och ordnar bilder. Min vän ringer mig för att se ett foto på den döda kvinnan vi först såg. "Titta på taggen på hennes tå." Det står "Roseline Dey". Att studera bilden är första gången jag slutade röra på mig idag och bara andades. När jag gör lukten av hennes död fyller min näsa, jag riktar näsan runt och följer den ner till mina händer.
Nick Powers är en Oberoende reporter för närvarande på plats i Port au Prince, Haiti. För fler av hans artiklar, se: "Fear, the Real Aftershock in Haiti", 19 januari 2010
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera