Veckans New York Times-serie om diabetes i New York kastar välbehövligt ljus över den tysta epidemin av kroniska sjukdomar som orsakas av vår stillasittande snabbmatskultur. Men diabetes är inte bara ett amerikanskt problem. Det sprider sig snabbt till resten av världen också.
Vi tänker på McDonald's som en amerikansk restaurang, men av de fem nya McDonald's som öppnar runt om i världen varje dag ligger fyra utanför våra gränser. Coca-Cola är den typiska amerikanska drycken, men det företaget har köpt upp vattenlicenser i fattiga länder - många fortfarande berövade rent dricksvatten - där de säljer läsk för mindre än priset för ett glas rent vatten. I Afrika är den främsta arbetsgivaren inte ett gruvföretag eller ett jordbruksföretag, utan Coca-Cola.
Som Times-serien rikligt har visat, lider vår hälsa när vi förlitar oss på snabbmat och söta drycker för att försörja oss. Men på platser där undernäring och fattigdom frodas, är följderna ännu djupare.
I västvärlden skedde övergången från hård undernäring till dagens genomdrivna snabbmatsöverflöd under århundraden, med det lyckliga resultatet att våra samhällen kunde kontrollera infektionssjukdomar som spreds av hunger och fattigdom innan vi mötte sjukdomarna med rikligt kaloririka dieter, inklusive diabetes, fetma och hjärtsjukdomar. Som alla som har sett KFCs och Pizza Huts spira längs gränderna i Mumbai och Kapstaden vet att det inte finns någon sådan tidsfördröjning i utvecklingsländer. Det som experter kallar "näringsövergången" äger rum inom en enda generation.
Enligt nyare forskning tenderar undernärda mammor att föda barn som är benägna att lagra överskottsenergi som fett. Detta är en användbar adaptiv fördel i samhällen där kalorier ofta är knappa, vilket gör det möjligt för bebisar att överleva näringsbrist. Men när sådana bebisar växer upp och konsumerar västerländsk kost som är proppfull av fet, sockerrik mat, förvandlas den fördelen till en dödlig förbannelse, vilket leder till att de får sjukdomsorsakande extra fett mycket snabbare än de skulle ha gjort annars.
Och så har de multinationella läsk- och snabbmatsföretagen i fattiga länder varit en epidemi av kroniska sjukdomar.
Idag dör fyra av fem personer som dör av kroniska, icke-smittsamma sjukdomar som diabetes och hjärtsjukdomar inte i New York eller Kalifornien utan i utvecklingsländer, enligt Världshälsoorganisationen. Fler indier och kineser lider av hjärt-kärlsjukdom än amerikaner, japaner och européer tillsammans.
Diabetes och kranskärlssjukdom är en epidemi i Indien, som är hem för den största koncentrationen av typ II-diabetes i världen. I vissa områden i Afrika har så många som en av fem diabetes. Nästan 20 miljoner afrikaner lider av högt blodtryck. Än värre, medan diabetes i rika länder i första hand är ett tillstånd för äldre, drabbar sjukdomen i utvecklingsländer personer i prime av livet, i åldern fyrtiofem till sextiofem, vilket minskar deras medellivslängd med tio till femton år.
För utvecklingsländer som knappt trampar vatten mitt i översvämningen av undernäring, HIV-infektion, malaria och tuberkulos, "är konsekvenserna för folkhälsan av detta fenomen häpnadsväckande", har WHO noterat, "och börjar redan bli uppenbara."
Den eran av stränga lån från IMF och Världsbanken, som tvingade nedmonteringen av många skuldsatta länders folkhälsoinfrastruktur, är delvis skyldig. I Zaire, till exempel, krävde Världsbankens och IMF:s "ekonomisk återhämtning" åtgärder att regeringen minskade sina utgifter för sociala tjänster – under ett enda år sparkade regeringen mer än 80,000 25 lärare och kliniker. I Zambia, inom bara två år efter sådana program, hade barnens närings- och hälsostatus rasat, kanariefågel i en kolgruva. Spädbarnsdödligheten steg med 54 procent medan den förväntade livslängden sjönk från 40 till 25 år. I Argentina minskade vaccinationerna mot polio och DPT med nästan 1992 procent mellan 1998 och XNUMX, och i hela Latinamerika återuppstod tidigare kontrollerade sjukdomar som kolera och denguefeber på epidemiska nivåer. Flödet av patienter till kliniker och sjukhus i Nigeria, Kenya och Ghana saktades ner till en rännil och sjönk till hälften inom några dagar efter att nya avgifter införts. "Förr kunde alla få hälsovård", konstaterade en patient i utvecklingslandet. "Nu ber alla bara till Gud att de inte blir sjuka för överallt ber de om pengar."
Globala handelsavtal som skapades under 1990-talet underlättade inträdet för läsktillverkare och snabbmatsföretag till utvecklingsländernas framväxande marknader. Och västerländska tjänstemän har villigt undergrävt folkhälsoskyddet i utvecklingsländer när de verkar vara obstruktiva för amerikanska affärsintressen. I mitten av 1990-talet, till exempel, tvingade amerikanska utrikesdepartements tjänstemän Guatemala att avskaffa en mycket lovordad lag som räddade livet på massor av spädbarn. Lagen förbjöd användningen av bilder av knubbiga spädbarn på modersmjölksersättningsförpackningar, vilket tenderade att uppmuntra analfabeter som mödrar att avstå från att amma sina barn till förmån för modersmjölksersättning, vilket i områden med sporadisk tillgång till rent vatten ofta slutade med att deras barn dödades. Men när barnmatstillverkaren Gerber invände mot lagen, hotade tjänstemän från delstatsdepartementet Guatemala med handelssanktioner. Guatemala rensade senare lagen.
Tillgången till billiga läkemedel för att komma till rätta med dessa sjukdomar är knapp. Multinationella läkemedelsföretag som är ivriga att få tillgång till de växande marknaderna i länder som Brasilien och Indien pressar dessa regeringar att slå ner på billiga lokala producenter av läkemedel som underskrider deras försäljning. Problemet är särskilt akut i Indien, där 1970-talets patentlagar en gång skyddade bara hur produkter tillverkades, inte själva produkterna. Regeln hade tillåtit lokala läkemedelstillverkare som kunde reverse engineering läkemedel att tillverka knock-offs av de senaste märkesläkemedlen till en bråkdel av kostnaden.
De största indiska läkemedelstillverkarna, som Cipla och Ranbaxy, har bakåtkonstruerat några av de viktigaste läkemedlen i modern tid och sänkt kostnaderna för att behandla aids från 15,000 1998 dollar per år på patenterade läkemedel av märket till bara några hundra dollar. Vad mer är, för att kringgå torvkrigen för varumärkesföretag som lika lätt skulle lägga till en konkurrents drog till sin egen som cola skulle lägga till lite Pepsi till sitt sexpack, kombinerade de indiska läkemedelstillverkarna flera olika HIV-läkemedel till kombinationspiller som kunde administreras i enkla doser en gång dagligen. Men när ideella hälsoorganisationer och aktivistgrupper över hela utvecklingsvärlden började importera de billiga, indisktillverkade generiska läkemedlen, utlöste de västerländska läkemedelsjättarna som hade patenterat föreningarna en eldstorm av protester. 39 stämde 2005 multinationella läkemedelsföretag den sydafrikanska regeringen för att de släppt in de billiga läkemedlen i landet. År 20 tvingades Indien, tillsammans med andra utvecklingsländer som hängde med i WTO-avtal, att slå ner sina avslappnade patentlagar och istället införa XNUMX-årigt patentskydd för läkemedel och andra produkter. Den livliga generiska läkemedelsindustrin - och de billiga medicinerna den gjorde tillgängliga - är nu förlamad.
Av dessa skäl och mer, när vi börjar ta itu med det dödliga arvet från hyper-marknadsförda snabbmat och läsk här hemma, bör vi komma ihåg att problemet inte slutar i hörnet Burger King. Vi har spridit problemet utanför våra gränser, där effekten sannolikt kommer att bli mycket värre.
Sonia Shahs nya bok The Body Hunters: Testing New Drugs on the World's Poorest Patients kommer från The New Press i juli 2006. En fullständigt uppdaterad pocketutgåva av hennes bok från 2004, Crude: the story of oil kommer i april 2006.
