Som utlovat eller (beroende på ditt perspektiv) hotat för en tid sedan, lägger jag upp (efter ett anständigt tvåveckorsintervall) ett ZNet Sustainer-stycke som jag gjorde som svar på läskiga Jonah Goldbergs mycket lästa kolumn som attackerade de "sekulära" och ( för Goldberg) "europeisk" (det vill säga otillräckligt amerikansk) USA "vänster" för att inte ge lika mycket pengar till privat välgörenhet som den mer religiösa högern.
Som jag hoppas att den här uppsatsen (nedan) klargör, gick Goldberg igång med en ganska förutsägbar borgerlig berättelse om de själviska saker som "vänstern" förmodas får ut av att ha en tendens att föredra statligt ingripande framför privat välgörenhet när det gäller att ta itu med fattigdom: han tror att vi få slippa personligt ansvar för andra och föra över kostnaderna för socialt helande på de ädla, hårt arbetande förmögna (genom beskattning förstås).
Ja, naturligtvis är detta idiotiskt på många nivåer, inklusive det faktum att de flesta av de parasitrikas förmögenhet i USA tilldelas dem genom underliggande samhälleliga arrangemang. Men när jag kritiserade Goldbergs kolumn ville jag göra mer än att bara försvara "vänstern" (en ganska bred kategori för den paranoida högern i USA, för övrigt: den sträcker sig från företagens centristiska krigshöken Hilary Clinton till det kommunistiska arbetarpartiet och inkluderar alla som någonsin läser Noam Chomsky eller äter tofu så vitt jag kan säga) mot attack. Jag ville också vända på steken och prata om vad "de rätta" (och de rika) får av att betona välgörenhet.
Det är ett gammalt argument och jag vet inte om jag är särskilt originell men det var oroande (även om det inte förvånande) att se Goldbergs elaka högerangrepp få ett så stort utspel i vår förment "liberala" företagsmedia (jag måste ha sett hans kolumn i minst sju olika tidningar) och jag kände mig tvungen att vara förutsägbart reaktiv (även om jag hoppas inte reaktionär):
Vad de "bättre människorna" får från privat välgörenhet
ZNet-kommentar, Februari 4, 2007
Paul Street
Vid det här laget har många av oss sett den syndikerade högerkolumnisten Jonah Goldbergs hack-jobb som hävdar att människor på "den sekulära vänstern" är hycklande elakheter. Enligt Goldberg, i en kolumn med titeln "Giving Habits bundna till Political Leaning", är gudlösa radikalers och vänsterliberalers anspråk på att bry sig mer om fattigdom och orättvisor än den religiösa högern en stor lögn. Amerikas "konservativa" är helt enkelt "bättre människor" än nationens mer sekulära och mer "europeiska"-lika "vänster" när det kommer till att hjälpa andra.
Beviset, säger Goldberg, ligger i professor Arthur Brooks påstådda upptäckt att vi ger mindre tid och pengar till välgörenhet än "konservativa" och "kristna". I detta är vi amerikanska sekulära vänsterpartister som de där "egoistiska" och "sekulära" européerna, som, hävdar Goldberg, ger mycket mindre pengar och tid till välgörenhet än USA:s oproportionerligt konservativa och religiösa befolkning.
Åh visst, hävdar Goldberg, vi vänsterpartister och våra europeiska kamrater kan hävda att vi föredrar social rättvisa och statliga anti-fattigdoms- och sociala välfärdsprogram framför välgörenhet. Vi kan hävda att vi är villiga att betala höga skatter för att minimera ekonomisk misär och främja eget kapital. Men den djupa mörka sanningen, hävdar Goldberg sig veta, är att "Sam Secular" bara vill ge bort "någon annans pengar".
Vi vänstermänniskor, förstår du, är helt enkelt elaka gamla "statister". Vi vill att "staten ska hjälpa alla" så att vi inte behöver hjälpa någon. Däremot är "Joe Churchgoer" villig att ge bort sina egna pengar (Goldberg, "Giving Habits Tied to Political Leaning," Gazette [Iowa City och Cedar Rapids], 5 januari 2006, sid. 4A).
Jag har ingen aning om professorns data är korrekta och jag kommer inte att jaga hans datauppsättning när som helst snart. Men det är okej. Låt oss bara anta att akademikern i fråga – en kollega vid namn Dr Arthur Brooks (Syracuse University) – har hundra procent rätt. Låt oss inte tjafsa med Brooks siffror. Vi kan acceptera dem helt och hållet och ändå dra slutsatsen att Jonah Goldberg är full av skit.
Människor på vänsterkanten bryr sig mycket om fattigdom och om andra människor, men vi insisterar på att fråga varför så många människor är så anmärkningsvärt och allt fattigare. Vi hittar svaret – med goda skäl – i djupt strukturerade system av klass, ras, kön och imperialistiska privilegier och exploatering, och vi (efter råd från Martin Luther King, Jr. bland andra stora andliga ledare) förespråkar radikal politik och strukturell politik. förändringar för att avskaffa fattigdom och utjämna välstånd.
Det är därför du ofta ser den där berömda affischen av den katolske biskopen Dom Helder Camara i många sekulär-vänsteraktivisters eller intellektuellas kontor eller håla. Jag pratar om den som citerar Camara på följande sätt: "När jag matade de hungriga kallade de mig ett helgon. När jag frågade varför folk är hungriga kallade de mig för kommunist." Hur är det för någon elak sekulär vänsterism?
Vänsterister är uppriktiga när de säger att de oroar sig för att fastna på den ytliga nivån att bara behandla symtom och ignorera orsaker. Vi pratar och jobbar mycket kring systemiska pålrötter. Vi är genuint oroliga för att välgörenhet helt enkelt vidmakthåller orättvisor och sätter "plåster på kallbrand". För detta blir vi kallade dirty rotten Reds och tydligen nu (av Goldberg) "egoistiska".
Vi ger fortfarande mycket till välgörenhet. Men när sekulära vänsterpartister med lite extra pengar kommer till donationstiden i slutet av året, kämpar vi med den urgamla ideella dikotomien mellan "direkt service" och "förespråkande". Vi kan (jag har inga uppgifter om detta) sluta med att ge lika mycket till opinionsbildning riktad mot systemiska och samhälleliga förändringar som vi gör till service (välgörenhet). Detta är baserat på vår observation att fattigdom har djupt rotade samhälleliga ursprung som måste angripas i sin strukturella och historiska kärna.
Vi har liten koppling till staten i sig men vi har goda skäl att se institutioner inom den offentliga sektorn som oumbärliga och relevanta vägar både för fattigdomsminskande direktservice och för systemförändringar mot fattigdom.
Vi är villiga att betala avsevärda skatter ur våra egna fickor för att finansiera sådan statlig verksamhet. Vi ser inte "statism" som ett sätt att låta "andras pengar" ta oss från kroken av social skyldighet. Vi stöder progressiv beskattning med rimliga skäl att de som får ut mest av samhällets kollektiva förmögenhetsgenerering ska ge mest tillbaka. Reaktionärt motstånd mot progressiv beskattning ligger förvisso till grund för Goldbergs påstående att vi vill spendera "andras pengar".
Vi tror ärligt talat att de rika är skyldiga mycket, även (särskilt för oss på den verkliga vänstern) det mesta av sin rikedom tillbaka till kollektivet och därför att progressiv beskattning faktiskt handlar om att ta tillbaka folkets egna pengar för det bredare sociala bästa. Som Princeton-etikprofessorn Peter Singer nyligen noterade i en New York Times Magazine artikel som argumenterar för privata donationer till välgörenhet, "den Nobelprisbelönade ekonomen och samhällsvetaren Herbert Simon uppskattar att "socialt kapital" är ansvarigt för minst 90 procent av vad människor tjänar i rika samhällen som de i USA eller nordvästra Europa.
Med socialt kapital menar Simon "inte bara naturresurser utan, ännu viktigare, teknologin och organisatoriska färdigheter i samhället, och närvaron av god regering. Dessa är grunden[er] på vilken de rika kan börja sitt arbete "På moraliska grunder," tillade Simon, "kan vi argumentera för en platt inkomstskatt på 90 procent." (Singer, "Vad ska en miljardär ge – och vad ska du?" New York Times Magazine, 17 december 2006, sid. 61).
Simon och Singer kanske vill sätta ordet "tjäna" inom citattecken (det är mer om att ta än att "tjäna") och faktor i den roll som kapitalistisk arbetsexploatering (utvinning av vad Marx kallade mervärde, tekniskt obetalt) spelar för att skapa "elit"-rikedom, men poängen med beskattning är väl tagen.
Goldberg hävdar att vi "egoistiska" sekulära vänsterpartister vinner fördelar av vår omfamning av "högskattevälfärdsstaten". Han bortser bekvämt från det faktum att breda befolkningar har enorma fördelar av seriös och materiell social välfärd. Den avsevärt större styrkan hos den förment onda och "vänster" "välfärdsstaten" i Europa är – tillsammans med andra och relaterade faktorer (inklusive den större styrkan hos fackföreningar, vänsterpartier och jämlikhetsvärden i allmänhet) – huvudorsaken till att nationer gillar Frankrike, Tyskland, Italien, Norge och Danmark uppvisar mycket lägre fattigdomsnivåer och avsevärt överlägsen fysisk och social hälsa och demokrati jämfört med det jämförelsevis regressiva, hämmade och auktoritära USA.
Men det finns en annan, djupare och mörkare materia som Goldberg naturligtvis ignorerar. Eftersom turnabout är fair play, har vi rätt att ställa en intressant fråga: vad får "konservativa" (som tenderar att vara rikare än vänster och liberaler) av privat välgörenhet?
De får ganska mycket. De får skatteavdrag så klart men vinsterna är mycket djupare och mörkare än så. De får stödja privata program som främjar deras religiösa och ideologiska agendor mot den offentliga sektorn, som de finner farligt förorenad med populära och demokratiska impuser och känslor. De får stödja sitt plutokratiska fall att skattestödda statliga program är onödiga och dysfunktionella.
De får dämpa bränderna från fattiga människors ständigt närvarande potential för uppror på sätt som inte hotar att utöka folkstyrningens potential att återuppstå som en grund för radikal-demokratisk samhällelig "omstrukturering" och nationell prioritering längs med linjer som förespråkas av demokratiska socialister som Martin Luther King, Jr.
De får känna sig altruistiska samtidigt som de fortsätter att njuta av existensen av en lättexploaterad, alltmer och ofta desperat fattig arbetar- och underklass.
Sist men inte minst, och detta bör inte underskattas – särskilt när det gäller att bedöma motiven för välbärgade förespråkare för välgörenhet – får de njuta av det speciella perversa psykologisk lön av ytligt symtomcentrerat privat givande. De får känna sig som upplysta aristokrater och ädla välgörare när de föreställer sig de missgynnade folkmassorna som flockas runt deras gyllene vagnar och tigger om smulor från de förment överlägsnas och välförtjänt privilegierades bord.
Att gå från välgörenhet till rättvisa skulle ta det där narcissistiska, borgerliga och falskt kristna ruset bort från de "bättre människorna" som Jonah Goldberg lovar moralisk trohet.
För vad det var värt rådde Jesus de rika att avskaffa sig själva om de ville komma in i det enda kungariket som var viktigt enligt hans åsikt (se Garry Wills, Vad Jesus menade [New York: Viking, 2006]).
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera