Ko te putea a ZNetwork na te atawhai o ana kaipānui.
DonateOhaoha Whai Wāhi – Deltagarekonomi: En sammanfattning
Vad är en ekonomi?
En ekonomi kan beskrivas som en uppsättning institutioner och sociala ”roller” med vars hjälp människor organiserar sig själva och sitt arbete för att producera, konsumera och allokera varor, tjänster och resurser. Ett ekonomiskt system och dess institutioner kan vidare definieras med hjälp av följande frågor: vem äger produktionsmedlen, hur organiseras arbetsdelning och beslutsfattande, hur sker allokeringen av samhällets resurser och det som produceras.
Det sätt som ett samhälle väljer att organisera sina ekonomiska aktiviteter på har långtgående konsekvenser för människor. De ekonomiska aktiviteterna påverkar människor dels genom att definiera de roller som erbjuds människor i deras egenskaper av producenter and consumerter och dels genom att påverka det som produceras, consumers and allokeras. Båda dessa typer av påverkan har stort inflytande på människors utveckling och möjligheter till ett givande och självförverkligande liv.
Vägledande värderingar
För att kunna utvärdera och bedöma olika typer av ekonomier måste vi ha en uppfattning om på vilket sätt vi vill att ett ekonomiskt system skall påverka människor och vilka värderingar som vi vill skall vara vägledande. En Deltagarekonomi utgår ifrån följande fyra grundläggande värderingar:
· Whakatairanga
Institutionerna skall fördela konsumtionsmöjligheter utifrån en ”rättvis” fördelningsprincip. Ingen ska belönas eller straffas för något som man inte kan påverka utan endast ansträngningar och uppoffringar ska belönas.
· Solidaritet
Institutionerna skall fostra egenskaper som empati, ömsesidig respekt och omtanke om andra.
· Mångfald
Institutionerna skall möjliggöra och eftersträva mångfald både med avseende på levnadssätt och på utförandet av ekonomins uppgifter.
· Tohunga
Institutionerna skall möjliggöra och eftersträva att varje aktör i ekonomin påverkar beslut i den utsträckning som han/hon påverkas av besluten
He rereke ranei?
Ka taea e koe te whakapai ake i te umanga me te roopu mo te whakaputanga mo te whakaputanga, te whakapaunga me te tohatoha ki te tangata e mohio ana ki te utu mo nga umanga a nga umanga ka toia:
· Te kaupapa matua
– Privat ägande av productionsmedlen
– Hierarkiskt beslutsfattande or hierarkisk arbetsdelning me productionsenheterna
– Tillgång until konsumtion by ersättning för ägande av producttiva tillgångar (vinstutdelning) and arbetets bidrag to producttionsutfallet (marknadslöner) där partrnas förhandlingsstyrka avgör fördelningen.
– Allokering av resurser mā marknaden
· “Tatauranga Hapori”
– Statligt eller kollektivt ägande av producttionsmedlen
– Hierarkiskt beslutsfattande or hierarkisk arbetsdelning me productionsenheterna
– Tillgång until konsumtion utifrån consumerters behov (centralt uppskattade behov) and via ersättning for arbetets bidrag to productionen (central värding av bidrag)
– Allokering av resurser mā te mahere pokapū
· “Marknadssocialism”
– Kollektivt eller statligt ägande av producttionsmedlen
– Hierarkiskt beslutsfattande or hierarkisk arbetsdelning me productionsenheterna
– Tillgång until konsumtion through ersättning for arbetets bidrag to producttionsutfallet (marknadslöner) and to viss del utifrån behov
– Allokering av resurser mā marknaden
· Deltagarekonomi
– Ka taea e koe te whakaputa i nga hua
– Rådsbaserat demokratiskt beslutsfattande me te whakaputanga i te whenua
– Balanserade arbetscomplex vars arbetsuppgifter är balanserade med avseende på den livskvalitet och den makt som arbetsuppgifterna genererar
– Ersättning för arbete baserat på arbetsinsats, ansträngning och uppoffring
– Te tohatoha av resurser na roto i te tukanga självförvaltande – te whakarite mahere
Ägande av productionsmedlen
Ka taea e au te whakaputa i nga hua o te maakete me nga roopu o nga roopu. Det saknar betydelse på vilket sätt som ägarna har kommit över sina tillgångar och ägarna deltar inte nödvändigtvis i arbetet som utförs i produktionsenheterna. Ägandet medför beslutanderätt över hur tillgångarna skall användas utan hänsyn till vilka konsekvenser besluten får för producenterna som arbetar i fabrikerna samt rätt till en ökad konsumtion via vinstutdelning. Detta är varken förenligt med rättvisekriteriet eller självförvaltningskriteriet.
Arbetsdelning och beslutsfattande
Kapitalisme
Det finns två classser av anställda/arbetare and en capitaltisk ekonomi. Den ena klassen har genom utbildning, träning och tillgång till information skaffat sig stort inflytande över sina egna och andras arbetssituation och arbetsuppgifter och deras egna arbetsuppgifter är utvecklande och maktfrämjan. Hierarkiskt befinner de sig mellan ägarna och den lägre klassen av anställda. Klassen består av olika typer av direktörer, productionschefer, ingenjörer, arbetsledare, advokater osv. men också lärare, läkare och arkitekter och kallas koordinatorer. Den andra och lägre klassen består av anställda/arbetare som inte fattar några viktiga beslut utan enbart utför de beslut som fattas av ägare eller av koordinatörer. De har litet eller inget inflytande över hur deras arbetsuppgifter organiseras. Deras arbetsuppgifter är monotona och ”själsdödande”. Gruppen består av arbetare “på golvet”.
Tatauranga hapori
I en statssocialistisk ekonomi finns inga privata ägare to producttionsmedlen men i övrigt är productionen normalt organiserad på samma hierarkiska sätt som i en kapitalistisk ekonomi dvs. med en grupp av anställda som fattar de viktiga besluten och planerar sina egna och andras arbetsuppgifter och en annan grupp som endast lyder order och utför fattade beslut och vars arbetsuppgifter är monotona och ”själsdödande”. Yrkesbenämningarna kan skilja sig från en kapitalistisk ekonomi men principen är den samma.
Marknadssocialism
En ”marknadssocialistisk” kan ibland ha en formellt demokratisk beslutsorganisation i fabrikerna med arbetarråd eller liknande som fattar besluten. I mahi ahau i nga mahi a te roopu me te koordinatorklass som dominerar och styr beslutsfattandet på grund av en större förmåga att aktivt delta i beslutsfattandet och en bättre tillgång tae noa ki nga korero ka hara ahau ki te korero. arbetsdelningen fortsätter att organiseras hierarkiskt i två klasser av anställda enligt samma mönster som i kapitalistiska och statssocialistiska ekonomier. I en marknadsstyrd ekonomi, oavsett om ägandet är privat eller statligt, tvingas aktörerna av kortsiktiga konkurrensskäl att organisera arbetsdelningen hierarkiskt och därmed indirekt även det formella beslutsfattandet.
Fördelning av konsumtionsmöjligheter/Ersättning
Kapitalisme
I den teoretiska varianten av en kapitalistisk ekonomi får en person tillgång to samhällets totala production via ersättning i form av utdelning, ränta och lön baserat på bidraget to den totala produtionen. Ka taea e nga tangata te whakaputa mai i nga hua ka taea e koe te whakaputa mai i nga hua ka taea, ka taea e koe te whakaputa mai i nga wa katoa ka taea e koe te whakaputa mai i te katoa o nga hua o te katoa. Ka mahia e au te mahi mojligheterna tae noa ki te whakapau moni me te whakahaere i nga mahi whakangungu me te akomanga i mua atu i te monopolsituationer, facklig organiseringsgrad mm
Tatauranga hapori
I den teoretiska varianten av ”statssocialism” fördelas tillgång until konsumtion utifrån individers and grouppers uppskattade behov. Denna fördelningsgrund är användbar och till och med att föredra vid fördelning av enstaka kollektiva nyttigheter såsom tillgång till sjuk- och hälsovård och utbildning eller för enstaka grupper, och bartät äldre, såtärgät äldre t den skulle fungera som generell fördelningsprincip för samtliga producerade varor och nyttigheter i hela ekonomi me te mo te samliga grupper i samhället. Även om det fanns ett någorlunda objektivt sätt för en central planeringsenhet att avgöra vilka behov som människor upplever sig ha, så skulle det inte finnas någon möjlighet att jämka samman behoven sa bemövallet skullrasome. Upplevda behov skulle alltid överstiga vad samhället skulle vara villigt och förmöget att producera.
Marknadssocialism
I roto i te "socialistiska" nga momo rereke ka taea e koe te whakaputa i nga hua ka taea e koe te whakamahi i nga tangata me te tohu i nga hua o nga kaihoko me nga kaihoko. Eftersom de flesta variabler som påverkar en individs produktivitet, t.ex. intelligens, tillgång till utbildning, styrka, uthållighet mm i stor utsträckning inte kan påverkas av individen förkastar vi denna grund för fördelning av konsumtionsrätter med hänvisning till rättvisekriteriet. En person skall inte belönas eller straffas för något som han/hon inte själv kan påverka.
Te tuku
mākete
Marknadsallokering innebär resursfördelning via förhandlingar mellan enskilda köpare och säljare. Varje aktör försöker maximera sin vinst utan hänsyn till effekterna på andra och varje vinstökning sker av nödvändighet på bekostnad av någon annans potentiella vinst. De parter utöver köparen och säljaren som påverkas av en affärstransaktion, t.ex. övriga innevånare i samhället som måste leva med bilavgaser eller framtida generationer som måste hantera miljöförstörelse, får inte tillfälle att påverka förhandlingen och prissättningen. De priser som marknaden genererar är därmed alltid missvisande och felaktiga eftersom i princip alla affärstransaktioner utan undantag har effekter (som kan vara både positiva or negativa) för en tredje part. Ka taea e koe te kite i nga hua o te ira i roto i te ojämn inkomstfördelning. Detta är några av marknadens negativa effekter och de är tillräckliga för att vi skall kunna förkasta marknaden som allokeringsmetod med hänvisning till solidaritetskriteriet eftersom marknaden inte främjar solidaritet utan snarayn ortälläre motsa teriet eftersom de parter som påverkas av besluten (tredje part vid en affärstransaktion ) inte tillåts ha inflytande över besluten.
Whakamahere pokapū
Ko te whakamahere o te pokapū kei roto i te tukanga i roto i te mahere pokapū ka taea e koe te whakaatu i nga korero mo nga hua o nga kaihoko me te whakamahi i nga korero mo te whakapai ake i nga hua o te mahere mo te whakauru i nga korero a te kamupene kia taea ai e koe te whakarite i nga hua o te kamupene ki te whakatinana i te maataki kino. Även om vi förutsätter altruistiska och rättvisa planeringstjänstemän med en fantastisk förmåga att inhämta och tolka den stora mängd information som det handlar om så måste denna allokeringsprocess likväl förkasvärtsklarstas et örvaltningsmålet. En centralt upprättad plan som förväntas genomföras av enheter som inte själv varit delaktiga i upprättandet av planen står i klar motsättning till målet att de som påverkas av besluten skall vara de som fattar besluten.
Mångfald
Ett kapitalistiskt samhälle, liksom de sk ”socialistiska” samhällena enligt definitionen ovan, är klassamhällen och de olika klasserna uppvisar stora skillnader mellan varandra men inbördes är klassernas smaker, preferenser, värderingar och intressen p. Ka taea e te Klassmedlemmar likriktar te takaro me te puoro puoro, te puoro, te hākinakina mm mo te tohu tohu. Detta är inte förenligt med vårt mångfaldsmål. Ka taea e koe te kite i te katoa o nga pakihi me nga kaitapitati i te nuinga o nga wa ka taea e koe te whiriwhiri me te whai hua mai i nga hua rereke me nga kaihoko e pai ana ki a koe. Ko te nuinga o nga wa e pai ana ki te "meningslösa" nga pukenga me nga pukenga ki te Coca-Cola me Pepsi Cola me McDonalds me Burger King.
Whakamutunga
Vi kan förkasta den kapitalistiska versionen och de två sk socialistiska versionerna av ekonomiska system med hänvisning till bristande måluppfyllelse avseende samtliga fyra vägledande värderingar; rättvisa, solidaritet, mångfald och självförvaltning.
Deltagarekonomi – en vision
I en Deltagarekonomi är ägandet gemensamt. Vem eller vilka som skall anses äga samhällets resurser är ointressant eftersom ägandet inte medför några konsekvenser alls vare sig med avseende på beslutsrätt, ersättning eller något annat. Man kan se det som att alla äger en del i samhällets totala tillgångar eller att ingen äger samhällets tillgångar.
Deltagarekonomin bygger i stället på fyra andra institutioner som tillsammans definierar ett ekonomiskt system som uppfyller målen avseende rättvisa, solidaritet, mångfald och självförvaltning.
· Ett pūnaha av arbetsplatsråd me kiritakitråd
· Whakatairanga arbetskompleks
· Ersättning för arbetsinsats, ansträngning and uppoffring
· Deltagande allokeringsplanering
Rådsstruktur och beslutsfattande
En arbetsplats högsta beslutande organ är arbetsplatsrådet där samtliga arbetande ingår. Beroende på arbetsplatsens storlek deltar samtliga arbetande eller endast valda delegater i rådets återkommande sammanträden. Valda delegater kan återkallas när som helst av den grupp som valt dem. På arbetsplatsen finns också olika mindre råd, såsom arbetslagsråd, avdelningsråd, divisionsråd m.fl. vilka hanterar de frågor som i första hand berör en begränsad del av arbetsplasen. Varje arbetsplats ingår vidare i olika branchråd för alla arbetsplatser inom samma branch och regionråd för arbetsplatser inom samma region. På samma sätt ingår alla kiritakiter i grannskapsråd, stadsdelsråd, kommunråd, regionråd osv. ki runga a tae noa ki te whenua o te whenua te konsumetråd.
He maha nga hua o te hua me te whakamahi me te whakamahere i nga mahi a te mahi me te kaha o te mahi i roto i te ramarna mo te hanganga o te hanganga. Beslut fattas med hjälp av röstförfarande och beslutsregler som är specifika för olika typer av beslut. Varje råd bestämmer själv vilka regler som skall gälla för vilka beslut. Det kan vara consensus, enkel majoritet eller olika typer av kvalificerad majoritet beroende på vilken typ av beslut som skall fattas. I vissa typer av beslut kanske en grupp av arbetare skall ha vetorätt, för andra beslut kanske regeln skall vara strikt en person – en röst. Det är den vägledande normen som är det viktiga; en aktör ska påverka ett beslut utifrån i vilken utsträckning som aktören påverkas av beslutet.
Balanserade arbetskompleks
På alla arbetsplatser oavsett ekonomi finns en mängd arbetsuppgifter som ska utföras. Uppgifterna är olika med avseende på de färdigheter som man utvecklar vid utförandet av uppgifterna och med avseende på livskvalitet. Vissa uppgifter genererar stora färdigheter i att analysera, planera, argumentera och dra slutsatser och är därför ”maktfrämjande” medan andra uppgifter är repetetiva, tråkiga och ”själsdödande”. Den förstnämnda typen av uppgifter innebär ofta, men inte alltid, även en hög livskvalitet medan den andra typen innebär låg livskvalitet. I de tidigare beskriva ekonomiska systemen kombineras olika arbetsuppgifter ihop till arbetskompleks på ett sådant sätt att en anställning enbart innehåller arbetsuppgifter som är givande, skapande och utvecklande ELLERpdant sätt att en anställning enbart innehåller arbetsuppgifter som är givande, skapande och utvecklande ELLERpdant monobart arbetsomsupply . De som utför uppgifter som är givande och maktfrämjande (coordinatorrna) utvecklar en överlägsen förmåga att aktivt delta i beslutsfattande så att även om en formellt demokratisk rådsstruktur är på de platsfin aståndå kontrollerar beslutsfattandet på grund av deras erfarenheter från sina anställningar.
För att möjliggöra ett demokratiskt beslutsfattande i de olika råden där alla aktörer har samma möjlighet att delta på lika villkor måste alla anställningar som erbjuds i economicn vara balanserade såt de arbetsuppgifter i genomälikär iga alla andra anställningar i ekonomin med avseende på de färdigheter som arbetsuppgifterna genererar avseende deltagande i beslutsfattande. Utformandet av balanserade arbetskompleks måste självfallet även i en Deltagarekonomi göras med hänsyn till behovet av utbildning, träning och kunskap för arbetsuppgifternas utförande. Även balansering MELLAN olika arbetsplatser kan vara nödvändigt eftersom en arbetsplats kan skilja sig avsevärt från andra med avseende på nämnda färdigheter. Balanserade arbetskompleks i hela ekonomin är en förutsättning för ett demokratiskt beslutsfattande inom de olika råden. Dessutom kräver rättvisenormen att arbetskompleksen i möjligaste mån även balanseras med avseende på livskvalitet.
Ett antal ”arbetskomplekskommittéer” med arbetarrepresentanter både på varje arbetsplats och i ekonomin som helhet har till uppgift att klassificera och värdera arbetsuppgifter utifrån maktfrämjande och livskåthurtkombintet arbetssupply ch fördelas så att balansering uppnås.
Ersättning
I en Deltagarekonomi ersätts utfört arbete utifrån arbetsinsats, ansträngning och uppoffring och inte i första hand utifrån arbetsresultatet. En arbetare som är extra producttiv på grund av större intelligens, styrka eller någon annan egenskap som han/hon har bevåvats med i det genetiska lotteriet eller större erfarenhet eller bättre arbetsverktyg har inkonsumte rätt rätt ti änster via en högre ersättning än en arbetare med en lägre ”tilldelning” av dessa egenskaper. Däremot har en arbetare som arbetar fler timmar och med högre intensitet eller med ett arbete som kräver en större uppoffring i övrigt rätt till en högre ersättning än en arbetare som arbetar färre timmar med lägred arbetsomp lägred arbetsomp läg en rätt rätt. Förutom att denna ersättningsprincip uppfyller rättvisekriteriet är den även att föredra utifrån motivationssynpunkt. Många förespråkare för den kapitalistiska modellen hävdar att ersättning utifrån produktivitet är nödvändig för att motivera produktiva anställda att göra sitt bästa. Detta argument är ologiskt eftersom det är meningslöst att belöna ett beteende som en aktör inte kan påverka. En anställd kan inte påverka sina medfödda genetiska förutsättningar oavsett hur stor ersättning som erbjuds. Däremot kan en anställd påverka sin arbetsinsats, ansträngning och uppoffring och därmed är det motiverat ur ett motivationsperspektiv att ersätta dessa variabler. Eftersom samtliga arbetskompleks i en Deltagarekonomi är balanserade med avseende på maktfrämjande och livskvalitet är antalet arbetade timmar en första uppskattning på den arbetsinsats som skall ersättas/belönas. Utöver detta kan de olika arbetsråden på olika nivåer besluta att de anställda skall betygsättas med avseende på arbetsinsats, intensitet och uppoffring av sina arbetskamrater utifrån ödenskomna kriterier och avtensin grade attvka ättning som den anställde erhåller.
Deltagande allokring
Ko etahi atu ka taea e koe te tohu i te maakete o te pokapū me te whakahaerenga tohatoha demokratis mai i nga kaihoko kaihoko me te kaihanga i te waahanga tere o te demokratist me te whakatakotoranga i te papa o te årliga me te whakamahi i nga påverkas av de olika aktiviteterna.
No te mea ka taea e koe te whakarite i nga hua ka taea e koe te whakaputa me te kore e whai hua ki te aroaro o te kamupene, me te maha o nga kaihoko me te maha o nga korero. Ka taea e koe te kite i nga korero mo nga kaihoko ka taea e koe te kite i nga korero ka taea e koe te hoko me te kore e pai ki a koe, ka whai hua mo nga kaihoko me nga kaihanga. Ka taea e koe te kite i nga hua o te hangarau me te hokohoko mo nga huihuinga nui mo nga kaihoko me nga kaihoko ka nui ake te noho o nga kaihoko me te pono o nga mahi hokohoko. Till sist; alla aktörer måste ha tillgång till information om de korrekta sociala ”intäkterna” och ”kostnaderna” för de varor och tjänster som de efterfrågar respektive producerar inklusive både kvantifierbara och icke-kvantifierbara konsekvenser av de efterfrågar respektive producer. Ka taea e au te whakahaere i nga tikanga tuku korero me nga korero mo nga korero ma te whakamahi i nga komunikationsverktyg:
· Herehere
Under förutsättning att samtliga aktörer som påverkas tillåts medverka i prissättningen av varor och tjänster i den utsträckning som de påverkas är priser det viktigaste kommunikationsverktyget. För att möjliggöra en korrekt prissättning måste priserna skapas i en social kommunikativ process där samtliga aktörers preferenser tillåts komma till uttryck.
· Mått på arbetsinsats: arbetad tid
Eftersom arbetskompleksen är balanserade med avseende på livskvalitet och ”maktfrämjande” är arbetade timmar en rimlig första uppskattning av arbetsinsats och ansträngning. Detta mått kan eventuellt kompletteras med arbetskamraternas betygsättning med avseende på arbetsintensitet utifrån överenskomna kriterier.
· Whakamātautau
Ko te kaihanga me te kaihoko mai i nga wa katoa kia tae noa ki nga korero mo te whai huatanga o te maakete e whai hua ana ka taea e koe te whakauru atu ki nga tohu tohu. Ko te kaihanga me te kaihoko mai i te nuinga o nga wa e pa ana ki a koe kia tae noa ki te wa e taea ai e koe te whakaatu i nga korero mo te raumati me te kore utu o nga hua.
Te whakahaere toha
Varje arbetsplatsråd och consumertråd deltar i den sociala iterativa process som kallas deltagande planering. Därutöver deltar branch- och regionråden på produktionssidan samt grannskaps- stadsdels- kommun- och landsråden på consumertsidan. Me pehea te mahi i nga mahi kanorau me te tohungatanga me te tohungatanga me te mohio ki raro i nga korero me nga korero ka taea e koe te whakatika i nga wa katoa, me te whakatika i nga korero. understödsnämnder är arbetsplatser som vilka andra arbetsplatser som helst med balanserade arbetscomplex, ersättning utifrån insats och rådsbaserat beslutsfattande osv.
Allokeringsprocessen
· Kaihoko kaihoko me te mahere mo te hara whaiaro.
· Grannskapsråden skapar konsumtionsplaner som omfattar individernas privatkonsumtion likaväl som grannskapets kollektiva konsumption. Råden på högre nivåer skapar förslag som omfattar förslag från de lägre medlemsråden som de har bifallit samt sitt eget kollektiva konsumtionsförslag.
· Hangaia he mahere mo nga hua ka taea e koe te whakarite i nga mahi a te kamupene, te haumi me nga taonga hangahanga me nga hua o nga hua. Branchfererationerna aggregerar förslagen efter bifall eller avslag och noterar eventuell överskottsefterfrågan respektive överskottsutbud.
· Varje aktör på varje nivå föreslår sin egen plan och efter att ha mottagit information om effekterna av sina egna och andra aktörers förslag i form av nya uppdaterade priser mm från understödsnämnderna så justerar aktörerna sina förslag.
· Allt eftersom aktörerna förhandlar sig igenom and antal förhandlingsrundor eller iterationer närmar man sig en realiserbar producttionsplan för det kommande året.
Vid tidpunkten för upprättandet av det första förslaget har aktörerna tillgång tae noa ki nga raraunga whai take från det avslutade året. Ka taea e koe te mohio ki nga korero a te tangata i runga i te koma me te whai waahi ki te whakamahi i nga moni putea me te penapena moni i te whenua mm. Varje aktör skapar sig en egen uppfattning om kommande förändringar av inkomst och kvalitetsnivån i arbetsplatskompleksen utifrån tillgänglig information. Ka taea e koe te whakamahi i nga korero katoa me nga korero e pa ana ki a koe me te tohu tohu mo te hapori kostnaderna mo te hokohoko me te hokohoko o nga kai- me nga hua hokohoko mo te hokohoko, me te whakamahi i nga korero mo te hoko i nga korero mo nga taonga hokohoko. kei tua upp sina val. Förslagen på denna nivå behöver inte vara alltför detaljerade eftersom historisk statistical kan användas för att bryta ner informationen till mer detaljerade nivåer. När de enskilda aktörerna har lämnat sitt förslag sammanställs de till ackumulerade förslag för de olika nivåerna i hela ekonomi. Efter ett antal förhandlingsrundor blir arbetsplatsernas och grannskapsrådens förslag föremål för diskussion, förhandling och beslut till skillnad från varje individs förslag. I detta läge krävs godkännande av den föreslagna planen från det ”högre” rådet innan det läggs det till det ”högre” rådets eget förslag och så vidare uppåt i rådsstrukturen.
När samtliga de första förslagen har lämnats summeras de och total efterfrågan jämförs med totalt utbud för samtliga varor och tjänster varefter understödsnämnerna sammanställer information om överskott och underskott och underskottäm i tika ndikativa priser som krävs för att jämvikt skall skapas. Aktörerna granskar den nya informationen och upprättar nya förslag där man justerar sina önskemål utifrån den nya informationen och de nya priserna. Processen fortsätter med nya förhandlingsrunder eller “iterationer” tills dess att en möjlig årsplan har skapats. Eftersom varje förslag skall godkännas av närmast högre råd i rådsstrukturen pressas varje enskild aktör och råd att anpassa sina förslag till de genomsnitt som gäller i ekonomin avseende relationerna mellan konsumtion ochterners. En aktör som föreslår en privatkonsumtion som alltför mycket överstiger den ersättning som han/hon förväntas erhålla får inte sin plan godkänd av sitt grannskapsråd och en arbetsplats som föreslår i roto i te katoa o te kostävörskerskers / fråktåvicketskers. nomsnittet får inte sin plan godkänd av branchrådet. För att underlätta och snabba upp processen kan olika processtekniska regler införas såsom t.ex. regler för hur stora procentuella förändringar som får föreslås osv. men grunddragen i processen är desamma.
Om den beslutade planen av någon anledning behöver justeras under året hanteras detta i första hand genom förhandlingar mellan de olika consumertråden, om justeringarna gäller ändrade konsumtionsvanor som tar ut varandra konsumså att den totala konsumo i te hoko i roto i te ringa. olika kiritaki - och producentråden, om productiontionsplanen måste justeras.
För en mer uttömmande och omfattande beskrivning och analys samt bemötande av diverse invändningar se:
Michael Albert: Parecon – ora tonu te hunga kapitalisme (Ordfront)
Tukutuku:
http://www.parecon.org
http://www.zmag.org/parecon
Anders Sandström