På mindre än två år utförde trupperna från MINUSTAH (Mission of the Nations United for the Stabilization of Haiti) tre massakrer i Cite Soleil, en avlägsen slum i Port au Prince. Enligt många vittnesmål, som knappt nämnts av företagsmedia, gick ockupationsstyrkorna in i det fattigaste distriktet på den fattiga ön med pansarfordon uppbackade av artilleri med helikoptrar. Vid minst två tillfällen – 6 juli 2005 och 22 december 2006 – sköt MINUSTAH mot obeväpnade invånare och orsakade mängder av dödsfall. Många dog i sina tunna hus, där de hade tagit sin tillflykt från de "blå hjälmarna". Enligt Nobelpristagaren, Adolph Perez Esquivel, dog bara under det första året av MINUSTAHs uppdrag (som godkändes i juni 2004) 1200 människor i våldshandlingar.

Det är slående att den latinamerikanska vänstern – som med rätta har fördömt imperialistiska krig i Irak och Afghanistan – inte gör detsamma med folkmordet som äger rum i Haiti. Med tanke på att MINUSTAHs trupper till stor del bidrar med länder som stoltserar med vänsterinriktade regeringar (mer än 40 procent av de 7 tusen soldaterna och tjänstemännen, och som leds av Lulas Brasilien) borde det finnas riklig solidaritet med det haitiska folket. De skäl som anförs för att skicka trupper till ön står sig inte. Huvudargumentet är att trupperna bidrar till den säkerhet som krävs för att stabilisera demokratin i Haiti – att trupperna behövs för att avväpna och upplösa ”banditer” och narkotikahandlare – som om det vore problem som har militära lösningar. Två och ett halvt år efter att MINUSTAH bildades har det varken förbättrat säkerheten eller stabiliserat demokratin. Den 7 februari krävde mer än 100 000 demonstranter att MINUSTAH skulle lämna och att deras legitime president, Jean Bertrand Aristide, skulle återvända. Trots protesterna beslutade FN att förlänga MINUSTAHs uppdrag.

För Brasilien – det latinamerikanska land som är mest angelägen om att ha sina trupper i Haiti – är incitamentet att skaffa sig en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Vissa analytiker hävdar att MINUSTAH skulle kunna bevisa genomförbarheten av ett "latinamerikanskt NATO" som flera regeringar i regionen främjar (La Jornada, 2/12/06). Vissa rättfärdigar MINUSTAH ur en antiimperialistisk synvinkel genom att hävda att deltagandet av de väpnade styrkorna i Argentina, Brasilien, Chile, Bolivia och Uruguay sätter gränser för yankeeexpansionismen i regionen.

Vänsterorienterade regeringar har i alla fall anammat ett radikalt politiskt skifte utan debatt som om det vore ett privilegium att ha makten. Detta är vad som hände i Uruguay, ett land som bidrar med 750 soldater vilket gör det till den största bidragsgivaren i förhållande till befolkningen. I juli 2004 fördömde den uruguayanska vänstern MINUSTAH som en imperialistisk styrka. Ett år senare hade de makten och hävdade att MINUSTAH bidrog till demokratiseringen av Haiti. Det uruguayanska parlamentet röstade fram en viktig ökning av sin militära kontingent som högerregeringen hade beslutat att skicka föregående år. Beklagligt nog vågade bara en av 50 deputerade höja sin röst mot en politik som stred mot Frente Amplios principer och som genomfördes utan ens symboliskt samråd med dess folkliga bas. Debatten i Brasilien, Argentina och Chile var ännu mer knapphändig. I Bolivia blockerade Evo Morales alla försök att debattera ämnet enligt exminister Andrés Soliz Rada.

Ändå är det som spelar mycket mer än en fråga om principer. Det är uppenbart att vänsterregeringar inte bör begå trupper för den flagranta kränkningen av mänskliga rättigheter som i Haiti liknar folkmord mot de fattiga. Det är i de fattigaste distrikten i den urbana periferin Port Prince, de platser som Mike Davis hävdar är "den nya avgörande geopolitiska scenen", där de blå hjälmarna agerar mest aggressivt. Brian Concannon, chef för Institutet för rättvisa och demokrati i Haiti, hävdar att "det är svårt att inte märka ett samband mellan de enorma protesterna i Cite Soleil och de distrikt som FN valt ut för att genomföra omfattande stridsoperationer".

Detta är ett krig mot de fattiga som leds av regeringar som förmodligen är mest sympatiska med de fattiga. Det finns en tydlig parallell mellan våra soldaters aktiviteter i Haitis fattiga distrikt och militariseringen av favelor och de fattiga distrikten i de stora sydamerikanska städerna. Den brasilianske ställföreträdaren Marcelo Freixo hävdar att "favelor är ett offentligt utrymme ockuperat av en offentlig fiende - ett utrymme där oordning och osäkerhet har blivit den totala frånvaron av rättigheter, en enorm militär stridsvagn riktad mot samhället". Brasiliens säkerhetspolitik är en som avskaffar rättigheterna för de fattiga som bor i favelor. I den meningen agerar MINUSTAH precis som den brasilianska armén i favelor: kriminaliserar de fattiga.

För ett sekel sedan korsade den tyska socialdemokratin Rubicón genom att stödja koloniseringen av tredje världen och det imperialistiska kriget 1914. Följden av denna utrikespolitik genomfördes inrikes i förtrycket av arbetarrörelsen och, mest ökänt, i morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. En vänster fläckad av de fattigas blod slutar att lämnas. Solidaritet med de förtryckta i Cite Soleil är brådskande, och det bästa sättet att motverka de vanära krigen mot de fattiga som förs även av vänster- och progressiva regeringar.

*Översatt av Joe Emersberger

---