Detta är en översättning av en artikel av journalisten och medieanalytikern Pascual Serrano, publicerad i eldiario.es, 28 juli 2014.
Den som besökte Caracas, till exempel 1997, och gick tillbaka fem år senare, upptäckte en överraskande förändring. Miljontals människor av ödmjukt ursprung, som bodde i slumbostäder i storstädernas förorter, som inte var intresserade av politik eller val, som överlevde mitt i misär, droger och kriminalitet var nu, till mobiliserande rop från sina grannskapsledare, på väg ned i deras tusentals i centrum av Caracas för att försvara en form av politik, och som deras främsta argument och vapen framhåller en bok och en ledare, den venezuelanska konstitutionen och Hugo Chávez.
Om vi idag skulle vandra runt i Lima eller Mexico City, skulle vi knappast vara längre från verkligheten i denna scen som jag har beskrivit i Caracas. Men så här var Venezuela före ankomsten av Chávez och hans venezuelanska revolution. Vad hade hänt för att denna sociala mutation utvecklades? Helt enkelt, tusentals medborgare som inte hade känt sig reflekterade i sitt politiska system hade upptäckt ett ljus, ett hopp om radikal och absolut förändring. Historien kommer att visa om de hade anledning att hoppas, men så här levde de det.
Det råder ingen tvekan om att detta är ett av korten som spelas av ledarna för Podemos. De vet att som med Caracas tror tusentals, miljoner människor inte på systemet, de mobiliserar sig inte, men de är i en position att stå upp om de ser ett hopp. Det är därför Pablo Iglesias inte visade något tecken på triumf med fem parlamentsledamöter och en miljon röster. Hans diskurs är, i motsats till den traditionella vänsterns, maximalistisk. Det talas inte om att vinna ytterligare två eller tre procentenheter i omröstningen eller att dubbla resultatet. Precis som Chávez pratar Podemos om att vinna, om att rasera (arrasar), om att få ner systemet. Jag tänker inte gå in på om det är lönsamt eller inte. Det handlar om att skapa hopp och spänning eftersom de vet att medborgarna röstar för att de vill vinna, inte för att få en suppleant till för partiet.
På samma sätt är tvetydigheten i Podemos diskurs, som är lika sensationell för vissa som irriterande för andra, också en lärdom från den bolivariska processen. Chávez tog sig till presidentskapet i Venezuela med vallöftet om en "tredje väg", något som ingen visste vad det var. Det var bara några år senare som han vågade tala om socialism, 21-talets socialism, och ingen visste vad det var heller.
Historien är full av politiker som når makten genom att inta vänsterhållningar och sedan överger dem, så varför skulle inte det motsatta kunna hända? Att nå makten med en moderat och tvetydig diskurs för att sedan sätta igång fördjupande förändringar till vänster. Det är vad som hände i Venezuela, i Argentina och i Ecuador. Medan våra socialistiska partier gör motsatsen till socialism, i Latinamerika, utan att kalla sig socialister eller arbetare, gör de mer för socialismen och arbetarna än här. Att lita på att en moderat diskurs äntligen ska våga gå en vänsterväg kräver uppenbarligen en rejäl dos tro från väljarnas sida, men har erfarenheten inte visat oss att de som säger sig stå till vänster också kräver något sådant?
Låt oss överväga vissa provokativa okända saker: kanske det inte är ett alternativ att nå makten med några grundläggande principer – Julio Anguita [tidigare generalsekreterare för Izquierda Unida] har sagt att det skulle vara tillräckligt att stå upp för mänskliga rättigheter – och gradvis visa att vägen ut ur tunneln ligger i vänsterns politik? Är det inte så att högern når makten genom att proklamera universella och obestridliga principer och värderingar (rättvisa, frihet, rättigheter, civilsamhället...) först då för att ställa dem i tjänst för en ekonomisk och finansiell oligarki? Varför kunde inte ledarna för Podemos undvika en extremvänsterdiskurs för att nå makten och gradvis visa en väg med vilken radikalism som helst som är nödvändig?
Podemos talespersoner har också antagit en handlingsform som politikerna från den traditionella spanska vänstern aldrig vågat. Att välja fräckhet under konfrontationer i media. Podemos har kastat undan det dominerande formatet av reserv och diplomati som används av europeiska politiker när de befinner sig i en TV-apparat eller framför en mikrofon, och har inlett den modiga språkbruk som kännetecknade Hugo Chávez eller Rafael Correa.
Sålunda överraskade Pablo Iglesias oss alla genom att kalla Sánchez Dragó [framstående högerintellektuell] för högern två minuter efter att ha börjat sitt samtal på en radiostation som har en enorm publik. Julio Anguita skulle knappast ha vågat vara på liknande sätt rungande i sitt offentliga beteende eller när han ställdes inför media. Varje dag ser vi våra vänsterpolitiker upprätthålla ett oändligt lugn när de ställs mot pseudojournalister som attackerar dem med absolut straffrihet i paneldebatter. Folk ville se andra politiker ge dem tillbaka det i spader. Och de såg detta i Pablo Iglesias upp mot mediahögerns hökar.
Podemos rupturistiska diskurs efterliknar också brottet med det förflutna av den bolivariska processen. Chávez krävde begravningen av den så kallade fjärde republiken (det venezuelanska politiska systemet som föregick ankomsten av den bolivariska processen) och Juan Carlos Monedero insisterar på bedrägerierna med övergången och behovet av att övervinna den. En diskurs som visar sig vara svår för en Izquierda Unida med ett spanskt kommunistparti som fortfarande uppfattas som en del av det bedrägeriet för många människor.
Det handlar inte om huruvida Podemos start och nyckeltaktiken för dess framgång utgör en orättvisa mot den traditionella vänsterns modus operandi. Det är helt enkelt något som fungerade i Venezuela och andra länder i Latinamerika, medan det här var få delar av vänstern som förstod någonting eftersom de begränsade sig till att se Chávez skämta och sjunga sånger.
Även här, precis som i Venezuela, är allmänhetens roll avgörande för att utöva påtryckningar på Podemos -som venezuelanerna gjorde med Chávez genom att rädda honom från putchisterna - så att den förblir fast och radikal i sina förslag till regimändring, för konfrontation med finansiella befogenheter, för försvar av sociala rättigheter och statens roll som garant för landets ekonomiska suveränitet, för att bekämpa korruptionen och för samarbete med alla vänsterorganisationer som kan dela detta förändringsprojekt. Många luckor och oklarheter i dess program kommer att behöva mogna utefter denna klart revolutionerande linje. För i Spanien, precis som i Venezuela, behövs en demokratisk revolution av medborgare.
Och precis som det som hände med Venezuelas president kommer nu massmedias reaktion. Även här måste Podemos lära av Chávez och hålla sig fast och inte ge efter för press. Inte ens i de medier som utan att veta eller vilja ha hjälpt till att skapa odjuret. Eller skönheten, beroende på hur man ser på det.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera