Vid ett besök i Sydafrika 1998 förolämpade Jacques Derrida, utan tvekan världens mest framstående levande filosof, många sydafrikaner genom att antyda att sannings- och försoningskommissionen (TRC) behövde förstås som en övning i att glömma. Skandalös! Var inte TRC just en mekanism för att gå in i framtiden genom en grundlig hantering av det förflutna? Var det inte en process för att minnas och att minnas, som man dessutom internationellt betraktade som exemplariskt – en global symbol för en ädel vägran att helt enkelt glömma och gå vidare?
Derrida förnekade inte minnesdimensionerna som informerade TRC:s arbete. I själva verket hade han många positiva saker att säga om TRC:s beslutsamhet att under extremt svåra omständigheter utveckla och arkivera apartheid-grymheter. Och han erkände att anspråken på exemplaritet inte var obefogade.
Han gjorde en poäng på en gång väldigt enkel och djupt filosofisk. Arkivering, traditionellt sett som en handling att minnas, är på djupa nivåer en enkel handling av att glömma. Som han illustrerade det vid ett seminarium sammankallat av University of the Witwatersrand, när vi skriver en lapp på ett papper och lägger den i en ficka, arkiverar vi informationen så att vi kan glömma den nu men hämta den när vi behöver Det. Dessutom antydde han att komma ihåg och glömma inte är binära motsatser – ljus i motsats till mörker. Allt komma ihåg informeras genom att glömma; all utgjutning av ljus involverar kastning av skugga.
Det är inte min avsikt här att utforska de filosofiska utrymmen som öppnats av Derrida. Jag vill kortfattat överväga dimensionerna av att glömma (konventionellt uppfattat) förknippade med TRC som process och som institution.
Forskare, journalister och kommentatorer har utförligt täckt de urvalsprocesser som kännetecknade TRC:s arbete. Dess mandat begränsade det till ett snävt utredningsfokus, nämligen grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begicks under en del av apartheidtiden. Praktiska begränsningar tvingade den att fokusera ännu mer snävt – till exempel fick bara omkring en tiondel av offren som kom fram en möjlighet att berätta sina historier offentligt. Många utredningar försvårades av inkompetens, interna bråk, politiska påtryckningar och olika former av hinder. Några av dess utfrågningar hölls inom stängda dörrar. Alla dessa, skulle jag hävda, är dimensioner av att glömma.
Det nya nationella partiet kunde tvinga bort vissa resultat från TRC:s rapport. 1998 gjorde ANC ett misslyckat försök att göra samma sak. Nu har vi att IFP tar TRC till domstol för att ifrågasätta resultat relaterade till dess påstådda inblandning i grova kränkningar av mänskliga rättigheter (se Stan Winer's "Sanningsrapport blockerad"). Förmodligen är dessa uttryck för en instinkt till glömska.
En mer positiv ton är att en dimension av glömska omfattades av TRC:s engagemang för offentliggörande och berättande. Jag antyder inte förenklade föreställningar om stängning, eller om att förlåta och glömma. Centralt i TRC:s strävan var att motstå förnekelse och radering. Men lika centralt var att komma med helande – med andra ord, berätta historien inte för att sedan glömma vad som hände, utan berätta så att smärtan, skulden, ångesten, hatet och så vidare – som levd erfarenhet – kan glömmas.
Förlusten av institutionella minnesresurser är en annan dimension av glömska. Här hänvisar jag specifikt till det ofullständiga och spridda TRC-arkivet. En grundlig granskning av TRC:s register och de överlevande apartheiderans säkerhetsinrättningar som identifierats av TRC har ännu inte gjorts, så det är omöjligt att dra några säkra slutsatser. Men tänk på följande. Vi vet att var 34 lådor med så kallade känsliga TRC-poster finns antingen inte är känd eller döljs av staten. Vi vet att en stor del av TRC:s elektroniska minne är i ett svagt skick och förmodligen har betydande luckor. Vi vet att många TRC-anställda tog bort organisationsuppgifter när de lämnade. Och vi vet att åtminstone när det gäller överlevande säkerhetspolisens filer, finns det redan bevis på att register som TRC har sett nu går förlorade.
Naturligtvis är effekterna av dessa realiteter på allmänhetens rätt till tillgång till TRC:s arkiv betydande. Dessutom är det inte lätt att säkra tillgången till de delar av arkivet som är säkert i Riksarkivets förvar. Engagemang för att komma ihåg skulle enligt min uppfattning göra detta till det mest offentliga – det mest öppna och tillgängliga – av sydafrikanska arkiv. Det är det inte. Tillgång kan endast säkras genom inlämnande av förfrågningar enligt lagen om främjande av tillgång till information. Och, som många upptäcker, är detta på grund av en rad faktorer en komplex, tidskrävande och ofta frustrerande verksamhet.
Ett sista lager av glömska är att urskilja i statens svar på de många rekommendationerna som TRC gjorde i sin rapport. Denna aspekt har bevakats någorlunda väl av media. Mycket lite har gjorts för att ge skadestånd till identifierade offer för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det verkar inte finnas någon vilja att väcka åtal mot förövare som ignorerade TRC:s amnestiprocess eller som misslyckades med att säkra amnesti. Presidentens benådning nyligen av personer som nekats amnesti av TRC utgör bland annat en allvarlig glömning av amnestiprocessen som en kritisk mekanism i Sydafrikas övergång till demokrati. Och trots några modiga försök från National Archives har TRC:s omfattande rekommendationer om statlig journalföring i stort sett ignorerats.
När vi lägger ihop all denna glömska, föreslår jag, kan vi inte annat än komma till slutsatsen att Derridas typificering av TRC kräver seriös övervägande. Vi kan till och med vara berättigade att gå längre, genom att komma till slutsatsen att för staten är TRC inte mer än ett verktyg för att ge en nick till att minnas i intresset för en djupare glömska. De som har kommit till den här slutsatsen – och det finns ett växande antal – föreslår att medan staten säger att den tar itu med det förflutna, så är den i själva verket avsedd att återgå till verksamheten som vanligt så snabbt som möjligt.
Men, som Derrida snabbt skulle påpeka, finns det aldrig att glömma utan att komma ihåg. Och det finns aldrig att glömma utan möjligheten att minnas. Som han påstod 1998: "det vi tror att vi har glömt kan komma tillbaka på ett antal sätt, oförutsägbara sätt." Lyckligtvis för Sydafrika har det många individer och organisationer som är engagerade i oroande processer för radering och att kräva att rättvisa ska komma. För dem kommer TRC:s oavslutade ärenden aldrig att glömmas.
(Författaren är chef för South African History Archive och en tidigare medlem av TRC:s utredning av apartheidregeringens förstörelse av officiella dokument)
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera