Israels ambassadör till Spanien, Raphael Schutz, har precis avslutat sin mandatperiod i Madrid. I en oped in Haaretz Hebreiska upplagan sammanfattade han vad han kallade en mycket dyster vistelse och verkade genuint lättad över att lämna.
Denna typ av klagomål verkar nu vara standardavskedsbrevet från alla israeliska ambassadörer i Västeuropa. Schutz föregicks av den israeliska ambassadören i London, Ron Prosor, på väg till sin nya tjänst vid FN i New York, och klagade väldigt mycket i samma ton över sin oförmåga att tala på campus i Storbritannien och gnällde över övergripande fientlig atmosfär. Före honom uttryckte ambassadören i Dublin liknande lättnad när han avslutade sin mandatperiod i Irland.
Alla tre knorrarna var patetiska men den sista från Spanien toppade dem alla. Liksom sina kollegor i Dublin och i London skyllde han sin dystra tid på lokal och uråldrig antisemitism. Hans två vänner i de andra huvudstäderna var mycket vaga om källan till den nya antisemitismen eftersom det både i brittisk och irländsk historia är svårt att efter medeltiden peka ut en viss period av antisemitism.
Men ambassadören i Madrid lade utan tvekan skulden för sina prövningar och vedermödor på den spanska inkvisitionen på 1400-talet. Alltså Spaniens folk (hans artikel hade rubriken "Varför spanjorerna hatar oss”) är anti-israeler eftersom de antingen inte kan acceptera sitt ansvar för inkvisitionen eller så stödjer de den fortfarande på andra sätt i vår tid.
Denna idé om att unga spanjorer skulle röras av grymheter som begicks för mer än 500 år sedan och inte av kriminell politik som äger rum idag, eller föreställningen att man skulle kunna peka ut den spanska inkvisitionen som enda förklaring till det breda allmänhetens stöd för den palestinska saken i Spanien, kan bara formuleras av desperata israeliska diplomater som för länge sedan har förlorat den moraliska kampen i Europa.
Men detta nya klagomål – och jag är övertygad om att det kommer fler – avslöjar något mycket viktigare. Det civila samhällets kamp för att stödja palestinska rättigheter i viktiga europeiska länder har varit framgångsrik. Med få resurser, ibland beroende av mycket små grupper av engagerade individers arbete, och med hjälp på sistone av dess största tillgång – Israels nuvarande regering – har denna kampanj verkligen gjort livet ganska helvetiskt för varje israelisk diplomat i den delen av världen.
Så när vi kommer och bedömer vad som ligger framför oss har vi som varit aktiva i väst rätt till en kort stunds tillfredsställelse över ett väl utfört arbete.
De tre griniga ambassadörerna har också rätt i att känna att inte bara den israeliska politiken på den ockuperade Västbanken och Gazaremsan har blivit attackerad, utan också den judiska statens rasistiska natur har väckt anständiga och samvetsgranna medborgare – många av dem judiska – runt kampanjen för fred och rättvisa i Palestina.
Utanför ockupationens rike och den dagliga verkligheten av förtryck över hela Israel och Palestina kan man tydligare se att historiens största lärdom så småningom kommer att uppenbara sig även i Palestina: onda regimer överlever inte för alltid och demokrati, jämlikhet och fred kommer att nå Heliga landet, liksom resten av arabvärlden.
Men innan detta händer måste vi ta oss ur politikernas grepp om våra liv. I synnerhet bör vi inte vilseledas av politikers maktspel. Flytten att förklara Palestina, inom 22 procent av dess ursprungliga väsen, som ett oberoende stat i FN är en charad vare sig den lyckas eller inte.
En frivillig palestinsk vädjan till det internationella samfundet att erkänna Palestina som en enklav på Västbanken och med en bråkdel av det palestinska folket i den kan skrämma en Likud-ledd israelisk regering, men den utgör inte ett avgörande ögonblick i kampen för befrielsen av Palestina. Det skulle antingen vara en icke-händelse eller bara ge israelerna en förevändning för ytterligare annektering och fördrivande.
Detta är ytterligare ett spel i maktspelet politiker spelar som inte har lett oss någonstans. När palestinier löser frågan om representation och det internationella samfundet avslöjar Israel för vad det är – nämligen det enda rasistiska landet i Mellanöstern – då kan politik och verklighet smälta samman igen.
Och sakta och säkert kommer vi att kunna lägga tillbaka bitarna och skapa pussel av försoning och sanning. Detta måste baseras på det dubbla erkännandet att en lösning måste omfatta alla palestinier (i de ockuperade områdena, i exil och inom Israel) och måste baseras på byggandet av en ny regim för hela det historiska Palestinas land, som erbjuder jämlikhet och välstånd för alla människor som bor där nu eller fördrivits från det med våld under de senaste 63 åren av Israels existens.
Det uppenbara obehag som de tre diplomaterna kände och uttryckte beror inte på någon kall axel som de visat sig i lokala utrikesministerier eller regeringar. Och även om många européer kan göra sina liv sura, kan deras respektive regeringar fortfarande se åt andra hållet.
Oavsett om det är ekonomisk desperation och yttre israeliska och amerikanska påtryckningar som köpte Grekland samarbete mot Gaza Freedom Flotilla eller så är det skrämselmakten som tystar även progressiva tidningar som väktare i väst beviljas Israels immunitet fortfarande trots dess diplomaters misär.
Det är därför vi bör se till att inte bara israeliska ambassadörer känner sig obekväma i europeiska huvudstäder, utan även alla de som stöder dem eller är för rädda för att konfrontera Israel och ställa det till svars.
Ilan Pappe är professor i historia och chef för European Centre for Palestine Studies vid University of Exeter. Hans senaste bok är Out of the Frame: The Struggle for Academic Freedom in Israel (Pluto Press, 2010).
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera