Som en del av en pågående serie intervjuer för radioprogrammet "Le Mur a Des Oreilles; samtal för Palestina", Frank Barat pratar med John Pilger, en av de senaste decenniernas mest inflytelserika journalister, om kriget i Syrien, koloniseringen av Palestina, förhållandet mellan företagsmedia och regeringspropaganda och agerandet av några mycket modiga män, Snowden, Assange och Manning.
FB: Snabb fråga innan vi börjar, har du jobbat klart på en ny film?
JP: Ja, jag har nästan precis avslutat en ny film, som kommer att ha premiär på National Film Theatre här den 3 oktober och visas på ITV-nätverket i Storbritannien den 17 december. Den heter "Utopia" och handlar om ursprungsbefolkningen i Australien och en kamp som är hemligheten bakom Australien, som för länge sedan anammat en apartheid som ofta inte vågat säga sitt namn.
FB: Låt oss börja, så Syrien är regelbundet rubriknyheter för tillfället, vad tycker du om företagsmediernas rapportering om frågan och som reporter, känner du igen dig i den här typen av journalistik?
JP: Nej, jag känner inte igen mig i den sortens journalistik som förvränger Mellanöstern som rutinmässigt. Detta betyder inte att det inte finns några bra journalister på jobbet i Mellanöstern, men vi skymtar dem sällan i vad vi kallar mainstream, eller företagsmedia. Det finns en slags Kissinger-stil till många av de västerländska rapporteringarna, vilket speglar hur Henry Kissinger gjorde en konstform av hyckleri och tittade åt andra hållet medan USA fortsatte med sitt rovgiriga affärer, vilket ger Israel strafffrihet. Om vi ska förstå Mellanösterns svårigheter, deras historiska rötter och hur de kan lösas måste vi övervinna föreställningen om Israels straffrihet, som media förstärker. Israel är naturligtvis kärnan av problemet: en kolonialstat som påminner om de som avkoloniserades med den började; det är en anakronism och till stor del en förlängning av USA.
FB: Skulle det vara en rättvis skildring om jag säger till dig att jag inte riktigt kan se någon skillnad mellan företagsmedias rapportering om Syrien och regeringspropaganda? Det verkar som om de är samma slags armar av samma institutioner på ett sätt.
JP: Det mesta av den vanliga rapporteringen är en förlängning av vad jag skulle kalla en anläggning som råder se. Det är vanligtvis regeringen som talar med en annan röst. Mainstream-sändare gör ingen hemlighet av att de sätter in sin politiska och internationella bevakning på den politiska elitens agenda: Westminsterklassen i Storbritannien, Beltway-klassen i Washington, Press Gallery i Canberra, och så vidare.
FB: På tal om journalister som dig själv som vi normalt kallar undersökande journalister, det verkar som att det är en döende ras, skulle du säga att människor som Snowden och Assange är de nya journalisterna nuförtiden?
JP: Jag tror inte att undersökande journalister är en döende ras. Det finns stor entusiasm bland unga journalister att vara riktiga journalister: det vill säga att undersöka som agenter för människor, inte som makt. Det finns de i USA som Jeremy Scahill och Gareth Porter; Gareth Porter som bara skriver på Internet, är en enastående undersökande journalist. Så vi dör inte ut; vi är alltid hotade och jag misstänker att vi alltid varit det: det är en yrkesrisk.
Naturligtvis är vår mest pålitliga källa whistleblower. Det är härifrån våra skopor kommer: sanningen med andra ord. Meddelaren är motsvarigheten till samvetsvägraren i krigstid; Bradley Manning spelade den rollen med stor distinktion och mod. Edward Snowden är ett exemplar på detta och representerar många andra inom det så kallade nationella säkerhetsetablissemanget. Det största hotet är WikiLeaks eftersom det har tillhandahållit ett säkert sätt genom vilket whistleblowers kan få kontakt och läckare kan läcka. Det är en organisation som bygger på principen om transparens – som Julian Assange har artikulerat. Ett av de mest avslöjande dokumenten som läckte ut av WikiLeaks för några år sedan kom från försvarsministeriet i London. Den hade titeln "Hur man stoppar läckor": något liknande. Och det läckte såklart. Den beskrev de tre stora "hoten" mot väst. Det tredje mest oroande hotet var ryska spioner, det näst viktigaste hotet var terrorister; det största hotet kom från undersökande journalister. Undertexten till detta är en medveten om att allmänheten är det största hotet.
FB: När du kommer tillbaka till Mellanöstern har du rapporterat om Palestina i många år. Hur svårt är det att rapportera om Palestina och vad tycker du om att kanaler som BBC kräver opartiskhet i frågan? Kan en journalist vara opartisk när situationen är så obalanserad på plats?
JP: Tja, de betyder inte opartisk. Detta ord har blivit orwellskt som i "krig är fred". Opartisk är partiell, det betyder att propagera för en västerländsk synvinkel. I bevakningen av Mellanöstern betyder det att förstå att den israeliska synen är sanningen. Om du bryter mot denna regel som BBC-reporter är du i trubbel. Jag gjorde en film om detta där reportrar berättade om de hot de hade upplevt: att vara livrädda för ett samtal från den israeliska ambassaden. Detta är ganska rutinmässigt på BBC och BBC har reportrar lärt sig att desinficera; de kallar detta 'att vara opartisk' eller 'vara objektiv'. BBC hänvisar till en Israel-Palestina "konflikt." Det finns faktiskt en militär ockupation, som nästan aldrig rapporteras som sådan, inte heller rapporteras Israels konsekvent olagliga handlingar som laglösa. Om lagen var kriterierna för att rapportera Palestina skulle täckningen vara en helt annan. Om moral var kriteriet … ja det är utanför skalan: bortom hänsyn.
FB: Du gjorde en film som heter "Palestina är fortfarande problemet" 2003, om du var tvungen att göra en igen idag, vilken titel skulle du ge den och varför?
JP: Den första filmen jag gjorde om Palestina var 1974 och hette "Palestina är fortfarande problemet". Nästa film jag gjorde var 2002 och hette "Palestina är fortfarande problemet". Om jag gör en till kommer den att heta "Palestina är fortfarande problemet".
FB: Du nämnde ord tidigare, för journalister och i propagandasyfte från regeringar eller mainstreammedia, hur viktiga är ord? Du pratade om orwellska ord, det verkar som om de faktiskt kan ändra innebörden av krig, de skulle kalla en "massaker" för en "pacifiering", "etnisk rensning" blir "flytta gränser" etc, kan du berätta något om det?
JP: Ett enkelt ord som 'krig' är ett bedrägeri. Ett krig innebär att det finns två sidor av mer eller mindre lika makt mot varandra. Ordet "krig" används närhelst västvärlden hotar att attackera Syrien eller Iran. Det finns inget krig. Det finns hot om aggression och om hotet genomförs så sker invasion. Det var inget krig när väst anföll Irak. Det var en mestadels obestridd invasion. Samma sak hände 1991. Jag såg tillståndet för den irakiska armén strax innan Irak attackerades i "Desert Storm"; den var oförmögen att försvara landet. Irak var försvarslöst. USA attackerar mestadels försvarslösa länder, eftersom de lärde sig en läxa i Vietnam som, trots fruktansvärda förluster, kunde försvara sig. I Vietnam använde västerländska reportrar ordet "involvering". USA, sa de, var "involverat" i Vietnam. 'Involverad' är ett värdelöst ord som egentligen inte betyder någonting. I själva verket hade USA invaderade Sydvietnam, ett land som det var tänkt att försvara, åtminstone enligt dess propagandister. "Invasion" användes nästan aldrig.
FB: En av dina sista filmer som heter "Kriget du inte ser", de människor vi ofta inte ser är människorna på marken, människorna som kämpar mot imperialismen, kämpar för en intervention. Efter vår intervju ikväll kommer vi att prata med en kvinnlig aktivist från Nablus, en dam som heter Beesan Ramadan, vad skulle ditt budskap vara till människor på plats som lider av västerländska interventioner?
JP: Jag tror att vi alla är beroende av sådana människor; vi hämtar inspiration från dem eftersom de är anmärkningsvärda. Palestinierna inspirerar oss eftersom de fortsätter; de ger sig inte. Attackerna mot Palestina har inte splittrat dem. Ja, Gaza har delats fysiskt från Västbanken, de ockuperade områdena, men inte ens det har riktigt lyckats. Jag minns spektaklet av palestinska barn som går till skolan klädda i sina skoluniformer, spik och span, tar sig fram genom spillrorna, Ofta efter att ha haft störda nätter och kanske stört sig själva av de obevekliga attackerna från luften; och ändå finns det en mening med dem som är så rörande. De är en inspiration.
Så Palestina är fortfarande frågan. Innan det finns rättvisa i Palestina kommer det inte att finnas någon fred i regionen och i världen utanför.
FB: Tack John, tack igen.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera