Den 13 juni försökte en övernitisk militärpolis i São Paulo avsluta en protest mot busspriser med batonger och tårgas. De svepande arresteringarna och gummikulorna lyckades skingra mycket av folkmassan den natten, men inte förrän bilder och vittnesmål spreds brett, inklusive av journalister och åskådare som attackerades. Detta hade varit den fjärde och största demonstrationen av Free Fare Movement, som hade agiterat sedan början av månaden mot en 20-cents ökning av busspriserna. Upprördheten övergick snabbt till Twitter-mobilisering och rörelsen svämmade över gatorna igen den 17 juni, denna gång med över 100,000 XNUMX människor och med följeslagareprotester även i andra stora städer. I hela landet behandlades pepparspray med vinäger, polisvåld med upprördhet och mer mobilisering, och vid veckans slut hade inte bara bussprishöjningen upphävts i både São Paulo och Rio, utan miljontals brasilianare hade anslutit sig till rörelsen med en växande kravlista, protesterar mot VM-projekt och efterlyser sedan länge utlovade politiska reformer som det avstannade förslaget om reform av kampanjfinansiering.
Fredagen den 21 juni stod landet nästan stilla när fler och fler brasilianer gick ut på gatorna. Mobiliseringens politiska tenor blev nu motsägelsefull, för att inte säga omöjlig att sätta fingret på. Om det till en början, i São Paulo, hade en tydligt vänsterorienterad, men inte partisk, inriktning, sågs det vid veckans slut vaga anti-korruption och nationalistiska slagord också på gatan, och i vissa städer den synliga närvaron av högern. demonstranter. Det förekom också plundring och försök att invadera regeringskontor. Ett förhastat försök från vänsterpartister att visa stöd för den nationella regeringen genom att uppmana anhängare att gå ut på gatorna i rött slutade i väl omtalade fall av våld mot partisaner. Mainstreammedia i Brasilien, som drivs av ett notoriskt mäktigt konglomerat som praktiskt taget oförändrat sedan diktaturen, ändrade också snabbt sin bevakning under helgen. Det som hade varit uppmaningar till förtryck av störande demonstranter för två veckor sedan blev aktivt stöd för mobiliseringen, som nu presenterar den som en patriotisk rörelse mot korruption med potential för en riksrättsföring mot Arbetarpartiet. För TV Globo, det huvudsakliga TV-nätet i landet, eller Titta tidskriften, dess tryckta motsvarighet, var detta uppkomsten av ett nationellt missnöje med korruption, byråkrati och höga skatter.
Brasiliens styrande arbetarparti (PT), nu vid makten i över 10 år, verkar verkligen vara i oordning. Dess president, Rui Falcão, uppmanade partiaktivister att ansluta sig till mobiliseringen, medan andra partimedlemmar uppmanade folk att hålla sig borta. Partiets ungdomsflygel krävde på samma sätt att regeringskoalitionen skulle vara mer "dristig", och mer progressiva politiker inom partiet har svarat med beundran på protesterna. President Dilma Rouseff själv erbjöd i ett tv-sänt uttalande vad många tyckte var ett ljummet svar – ett stöd för fredliga protester och förslag till förbättringar av utbildning och hälsa, och lovar att lyssna på folket på gatan.
PT har, på gott och ont, blivit fanbärare av en viss typ av "pragmatisk vänsterism" i Latinamerika. Nu, efter mer än tio år av nationellt styre, har det blivit vanligt att tala om PT-liknande styre som en kombination av ekonomisk tillväxt, marknadsorientering och uppmärksamhet på social rättvisa. Detta har gett foder till ett antal intressanta debatter om vänstern och Latinamerikas framtid, där PT-modellen oftast ställs, positivt eller ogynnsamt, i kontrast till den bortgångne Hugo Chávez bolivariska förslag. Dessa debatter handlar om marknadsstyrningens framträdande roll och omfördelningspolitikens roll. Försvarare av den nuvarande brasilianska vägen pekar på ett antal av dess mest imponerande prestationer: en kraftig minskning av fattigdomen, nyfunnen social rörlighet för den lägre medelklassen, en fördubbling av antalet universitetsstudenter och till synes ostoppbar ekonomisk tillväxt.
Men PT har också blivit skicklig på den typ av "lyssnande" som president Rouseff anspelade på. Innan PT var känt som den pragmatiska vänsterpolitikens parti var dess hyllning att det var ett radikalt demokratiskt parti. Född under inflytande av befrielseteologi, nya sociala rörelser och folkbildning, var PT från starten ett parti där aktivistiska rörelser kunde komma till tals och där traditionella vänstertankar om klasspolitik förenades med politiska mål. Från dess allra första lokala förvaltningar på 1980-talet ledde partiet regeringar som i hög grad förlitade sig på folklig input från både organiserade och oorganiserade sektorer.
Den nationella förvaltningen har fortsatt traditionen av dialog; sedan Lulas seger 2002 har det förekommit otaliga fall av folkligt deltagande i alla tänkbara frågor. Från arbetspolitik, till socialt bistånd, till urbana angelägenheter och miljön, den nationella regeringen har fört medborgare och det civila samhället till samrådsarenor. Med en siffra har över en miljon enskilda brasilianare deltagit i ett deltagande forum på nationell nivå i Brasilia. Multiplicerat med lokala instanser skulle en konservativ gissning vara det tiotals miljoner av brasilianare har deltagit i ett eller annat forum för att debattera sin regeringspolitik.
Så varför i hela friden går folk ut på gatorna?
Medan aktivister för sociala rörelser aldrig har haft så mycket tillgång till regeringen som de har nu, är en vanlig refräng att det är mycket lyssnande men lite annat, särskilt när det gäller frågor som står i konflikt med starka intressen. Ett efterlängtat landreformframsteg har avstannat; om miljöproblem har regeringen ställt sig på näringslivets sida; i stadsfrågor har markutvecklare segrat över folkkänslan; det nu berömda kontantöverföringsprogrammet, Bolsa Familia ignorerade rösterna från progressiva anti-hungeraktivister; slumröjningar under försköningsfanan inför VM och OS var aldrig aktuella, och inte heller regeringens uppenbara omfamning av en säkerhetsapparat från diktaturen. En del av energin på gatorna har utan tvekan att göra med besvikelse och det växande erkännandet att PT i slutändan inte skiljer sig så mycket från andra politiska partier.
Men ett andra inslag är att det finns ett stort antal människor i Brasilien idag som är lite rörda av PT:s kulturpolitik eller dess vänsterdiskurs. Och många av dem känner att de har blivit utestängda från Brasiliens senaste ekonomiska utveckling. För varje betydande socialt framsteg under PT – som ambitiösa positiva särbehandlingsreformer – finns det lika fördömande reträtter: i dag är folkbildningen i grundskolan i spillror och ojämlikheten i städerna är fortfarande extrem. Brasiliens snabba utveckling under de senaste åren har varit en motsägelsefull väg där de rika har gjort det extremt bra medan många andra grupper inte har gjort det. För de kvarlämnade är det för mycket att bli ombedd att acceptera att skjuta upp sina strävanden i namn av ett svårfångat och abstrakt progressivt ideal, särskilt medan andra runt dem har gynnats så mycket.
Slutligen var presidenten särskilt tyst om polisens roll för att utlösa protesterna. Ett av Brasiliens tragiska arv från diktaturtiden är en föråldrad och extremt våldsam polisstyrka, till stor del organiserad som halvautonoma statliga miliser, den ökända militärpolisen. De är så våldsamma att Brasilien i många år har haft utmärkelsen att döda fler av sina medborgare än nästan alla andra länder i världen – trots att de saknar dödsstraff. Att polisoffer är överväldigande unga, svarta och fattiga är obestridligt, men är ändå något brasilianer har fortsatt att acceptera och som PT verkar ovilligt att utmana, åtminstone inför VM och OS.
Vi vet ännu inte vart dessa protester leder eller vilka konsekvenser det får för politiken i landet. Jämförelser finns i överflöd: Är detta Brazilian Occupy som inte hände för två år sedan? Är detta som det som hände i Spanien eller Grekland, eller är det som riksrättsrörelsen mot president Fernando Collor de Melo i början av 1990-talet? Liksom de andra upproren runt om i världen verkade det dyka upp plötsligt, men sjukdomskänslan är verklig och de underliggande problemen är långvariga och komplicerade. Men till skillnad från Turkiet, USA eller Spanien, styrs Brasilien idag av ett politiskt parti som i princip är engagerat i dialog med sociala rörelser, deltagande demokrati och social rättvisa, och med ett ledarskap som en gång var sig självt i polisens hårkors för att de vill förändra landet. Kommer PT att ha fantasin att känna igen samma impulser idag på Brasiliens gator?
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera