Det har gått nästan fyra veckor. Fyra veckor som har förändrat det politiska landskapet i hela den spanska staten med uppkomsten av en rörelse som ingen förväntat sig och som har tillskrivits två politiska segrar, först mot valstyrelsen och sedan mot vräkningsförsöket i Barcelona. Det är en rörelse som framför allt har satt stopp för passiv resignation vid attackerna mot våra sociala rättigheter.
Efter dagar av intensiv aktivism har effekterna av trötthet och utmattning gjort sig gällande i protestlägren. Svårigheterna att hantera många av dem är också märkbara. Tiden för camping är förbi.
Protestläger och ockupationer av allmänna torg är inget självändamål. De har samtidigt fungerat som en symbolisk referens och en bas, en spak för att driva fram framtida demonstrationer och en högtalare för att förstärka de som sker nu. Att resa sig ännu längre från en styrkeposition, hålla uppe kampens rytm och inte gå in i en spiral av nedgång, något vi har sett tecken på under de senaste dagarna, är steget att ta nu. Och det är verkligen steget som många som fortfarande ockuperar torgen tar, visserligen med viss svårighet.
Utmaningen är att veta hur vi ska hantera vår framgång, att gå vidare till nästa steg och använda energin från protestlägren för att gå vidare. Ett schema för omedelbar mobilisering håller på att växa fram från lägren, något som ska fungera både som en kulmen på fasen som började den 15 maj och även markera starten på nästa fas och börja flytta rörelsens tyngdpunkt.
Först var demonstrationerna lördagen den 11 juni på många platser för att markera etableringen av nya kommuner, efter det brutala förtrycket av protesten utanför Valencias domstol den 9 februari under öppningssessionen för den lagstiftande församlingen och invigningen av den nya högern- flygelregionens regering.
För det andra är demonstrationerna vid flera institutioners kontor mot politiken för nedskärningar av sociala tjänster i spåren av demonstrationerna den 8 juni utanför deputeradekongressen i Madrid mot reformen av kollektiva förhandlingar och fredagen den 10 juni vid ministeriets högkvarter. Arbetskraft. Bland de planerade demonstrationerna är den 14:e och 15:e juni i det katalanska parlamentet för att organisera ett protestläger, demonstration och blockad av parlamentet av särskild betydelse. En bra mobilisering den dag då hela parlamentet börjar diskutera budgeten kan vara ett nyckelmoment i kampen mot de nedskärningar som har planerats under de senaste månaderna i Katalonien, särskilt inom hälsa och utbildning. Detta kan också vara en referens för framtida mobiliseringar i andra regioner, där man även ska börja avisera nedskärningar till nästa höst.
För det tredje måste vi förbereda oss för den 19 juni i hela den spanska staten, vars allmänna tema, som föreslagits av lägret i Barcelona, är "Gatorna är våra. Vi kommer inte att betala för din kris", vilket borde tjäna till att översätta den solidaritet som har uppstått genom hela protestlägren till en rörelse på gatan för jobb och för att förstärka rörelsens massnatur. Utmaningen är att visa den politiska och sociala expansionen av 15 maj-rörelsen.
Utöver den omedelbara mobiliseringen för nästa vecka måste vi upprätta en färdplan för nästa etapp. Det är också nödvändigt att upprätta en lista över grundläggande krav som kombinerar en allmän diskurs som är kritisk mot den nuvarande ekonomiska modellen och den politiska klassen, i andan av parollen den 15 maj: "Vi är inte varor i händerna på politiker och bankirer. ", med konkreta förslag. Med tanke på avsaknaden av ett gemensamt överenskommet program från protestlägren, verkar förslaget som skapades i Barcelona vara det mest konsekventa och politiskt är det ett bra riktmärke för framtida protester.
I denna nya period kan vi inte tappa de symboler ur sikte som protestlägren och ockupationerna har etablerat. Att behålla dessa symboler som ett element av kontinuitet och minne är viktigt. Därför kom många läger, när de beslutade sig för att bryta upp, att hålla en del av den lilla infrastrukturen på plats (informationsbyrå, etc.) och att sammankalla regelbundna möten.
De vägar som vi måste gå under de kommande månaderna verkar tydliga. För det första att stärka gräsrotsrörelsen, stärka lokala församlingar och etablera stabila samordningsmekanismer. Vi måste hitta sätt att kombinera lokal förankring och gemensamma aktiviteter utan att tappa våra gemensamma mål ur sikte. De förslag till socialt samråd som några av aktivisterna på Plaza Catalunya i Barcelona har skisserat kan, tillsammans med andra initiativ, tjäna detta syfte. För det andra, att söka band med arbetarklassen, de i kamp och militanta fackföreningsmedlemmar, och att fortsätta trycket på de viktigaste fackföreningarna, som är besvikna över en förändring i det politiska och sociala landskapet som de inte förutsåg. Utmaningen är att flytta ilskan till arbetsplatsen, som fortfarande domineras av rädsla och uppgivenhet. För det tredje, att förbereda den 15 oktober som datum för massmobilisering och försöka göra den till en global handlingsdag vid en avgörande tidpunkt för rörelsens internationalisering. För det fjärde, att kombinera utvecklingen av en allmän rörelse, "rörelsen av l@s indignad@s", som kritiserar den nuvarande övergripande politiska och ekonomiska modellen, med de konkreta kampen mot nedskärningarna och politiken som försöker flytta kostnaderna för kris för arbetarna.
Ett steg slutar och ett annat börjar. Utan att vi har märkt det har vi att göra med en rörelse vars potential vi precis har börjat upptäcka.
*Josep Maria Antentas är medlem i redaktionen för tidningen Viento Sur och professor i sociologi vid det autonoma universitetet i Barcelona. Esther Vivas är medlem i Centre for Studies on Social Movements (CEMS) vid Universitat Pompeu Fabra. Hon är också medlem i Viento Surs redaktion. De deltar på lägret i Barcelona.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera