Medan världsledare spelar "skulden" för deras misslyckande med att förhandla fram ett bindande klimatavtal i Köpenhamn, har fackföreningar från hela världen, nästan obemärkt, skapat sin egen gemensamma strategi för klimatskydd.
Fackföreningar i olika länder och branscher har oundvikligen olika intressen. Men anmärkningsvärt nog har de kunnat gå samman som en enad kraft kring nödvändigheten av att skydda klimatet, skydda arbetare och skydda världens fattiga.
När världsledare samlas i Köpenhamn för den globala klimatkonferensen, kommer de att få sällskap av en global facklig delegation bestående av 250 fackföreningsmedlemmar från hela världen som kräver en rättvis övergång till en miljömässigt och socialt hållbar global ekonomi.
Enligt Guy Ryder, generalsekreterare för International Trade Union Confederation (ITUC) som representerar fackföreningar från hela världen,
"Vetenskapen visar tydligt att ju längre vi väntar, desto högre blir de mänskliga, miljömässiga och ekonomiska kostnaderna. Vi behöver regeringar att göra ambitiösa åtaganden som kommer att sätta i sten de centrala delarna av ett fördrag som måste slutföras snarast. Detta innebär rättsligt bindande mål för utsläpp och långsiktig finansiering för att hjälpa utvecklingsländer att anpassa sig, såväl som strategier för "just transition" för att hantera de sociala och sysselsättningsmässiga dimensionerna."
Den globala fackföreningsrörelsen har förbundit sig till IPPC:s vetenskapsbaserade mål. I sitt uttalande till Köpenhamnsförhandlingarna sa International Trade Union Confederation (ITUC), som representerar 170 miljoner arbetare i fackföreningar runt om i världen,
"Vi bekräftar den globala fackföreningsrörelsens engagemang för att uppnå ett avtal som kommer att begränsa den globala temperaturen till att inte höjas mer än 2 grader C. . . . fackföreningar uppmanar regeringarna vid UNFCCC [klimatförändringsförhandlingarna] i Köpenhamn att följa IPCC-scenariot för att minska utsläppen av globala växthusgaser (GHG) till 85 % lägre än 1990 års nivåer till år 2050 och betonar behovet av delmål för detta. uppnås, inklusive en motsvarande minskning med minst 25–40 % av utvecklade länder till 2020 under 1990 års nivåer.”
Strax innan Köpenhamnskonferensen skulle öppnas, bekräftade Guy Ryder, generalsekreterare för ITUC, denna ståndpunkt: "Världen har helt enkelt inte råd med ytterligare förseningar i åtgärder för att undvika katastrofala klimatförändringar. Politiskt ledarskap är ytterst viktigt i denna tidpunkt, och om inte farten återvinns kommer världen att betala ett högt pris."
Inte alla fackföreningar eller federationer världen över stöder helt dessa mål. Till exempel har Solidaritetsfacket i Polen, som har nästan en miljon kolrelaterade jobb, varnat för att EU:s klimatskyddsåtgärder helt enkelt kommer att flytta kolproduktionen från Polen till Ukraina. AFL-CIO har inte ställt sig bakom IPCC:s mål och sa i ett icke-offentligt uttalande som distribuerades av AFL-CIO vid klimatförhandlingarna för ett år sedan att USA:s "höga grad av beroende av fossila bränslen i allmänhet och av kol för elproduktion , utgör unika utmaningar för att strukturera en politik för klimatförändringar på kort sikt som inte skulle skada arbetare, ekonomin och konsumenter i onödan." Men de har inte försökt blockera ITUC:s tillvägagångssätt.
Under det kalla kriget var världens fackföreningar uppdelade på två stora och flera mindre federationer. Sedan dess har dock fackföreningarna i allt högre grad dragit samman över nationsgränserna. 2006 skapades International Trade Union Confederation (ITUC), som representerar 170 miljoner arbetare genom 312 anslutna organisationer i 157 länder. Det har utgjort den arena där fackföreningar från hela världen har format ett gemensamt förhållningssätt till klimatförändringar.
Utformningen av en gemensam ståndpunkt har byggt på idén att skapa en övergripande global strategi som inkluderar behoven hos arbetande människor i olika delar av världen, olika länder och olika branscher. ITUC säger att dess plattform har utvecklats genom "en uttömmande 18 månader lång förhandlingsprocess som involverar fackföreningar från alla delar av världen, och återspeglar farhågor och förslag från arbetande människor från utvecklings- och industriländer." Det representerar ett "dubbelt engagemang för miljön och samhället." Det kräver både "brådskande nödvändiga utsläppsminskningar" och för "förändring av hur vi producerar, konsumerar och interagerar."
Den globala arbetsmarknadsstrategin bygger på idén att åtgärda den globala uppvärmningen inte bara är en fråga om några få justeringar, utan snarare kräver global systemförändring – en övergång till en annan typ av ekonomi. Den övergången ger möjlighet att bygga en värld som är mycket mer lika bra som mycket mer hållbar.
ITUC:s uttalande till Köpenhamnskonferensen konstaterar att återuppbyggnaden av våra ekonomier på en hållbar, koldioxidsnål grund inte bara kan överlåtas till marknaden. Det kräver offentliga investeringar, innovation, kompetensutveckling, socialt skydd och socialt samarbete.
De globala bränsle-, mat-, arbetslöshets- och klimatkriserna har alla sitt ursprung i en "socialt orättvis och miljömässigt ohållbar modell" som har "översatt välståndsskapande till miljöförstöring och koncentration av inkomst i händerna på ett fåtal." Dessa flera kriser måste hanteras på ett sammanhängande sätt som "omvandlar våra samhällen och arbetsplatser till hållbara sådana" för att säkerställa jobb och försörjning nu och i framtiden.
En rättvis övergång
Kärnan i den globala arbetskraftens strategi för klimatskydd är idén om en "rättvis övergång" till en framtid med låga koldioxidutsläpp.
En rättvis övergång innebär att förändringsbördan som gynnar alla inte kommer att läggas oproportionerligt på ett fåtal. Det innebär att de som är mest sårbara för förändring kommer att skyddas. Det betyder att förändringsprocessen kommer att öka social rättvisa för arbetare, kvinnor, de fattiga och alla förtryckta grupper.
En sådan rättvis övergång är nödvändig för att skapa den "breda och hållbara politiska konsensus" som krävs för att klimatskyddspolitiken ska fungera på lång sikt.
International Trade Union Confederation (ITUC), som representerar 170 miljoner arbetare i fackföreningar över hela världen, kampanjade för att språket skulle förkroppsliga principen om en rättvis övergång i förhandlingstexten till Köpenhamnsavtalet. Ett sådant språk lades fram av Argentina och föreslogs som en del av den "delade visionen" av ordföranden för förhandlingarna i maj. Det stod:
"En ekonomisk omställning behövs som förskjuter globala ekonomiska tillväxtmönster mot en ekonomi med låga utsläpp baserad på mer hållbar produktion och konsumtion, som främjar hållbara livsstilar och klimattålig utveckling samtidigt som man säkerställer en rättvis omställning av arbetskraften."
Sedan dess har detta språk legat inom parentes, vilket betyder att minst en regering har ifrågasatt eller motsatt sig det. Fackföreningar runt om i världen har lobbat sina regeringar för att behålla det.
ITUC säger att en rättvis övergång kan uppnås:
"Genom socialt ansvarsfulla och gröna investeringar, utvecklingsstrategier med låga koldioxidutsläpp och genom att tillhandahålla anständigt arbete och socialt skydd för dem vars försörjning, inkomster och sysselsättning påverkas av behovet av att anpassa sig till klimatförändringarna och av behovet av att minska utsläppen till nivåer som avvärja farliga klimatförändringar."
Bob Baugh, verkställande direktör för AFL-CIO Industrial Union Council och medordförande för AFL-CIO Energy Task Force, utvecklar:
”Vad fackföreningsrörelsen vill ha är en industri- och miljöpolitik som ger en bra, rättvis omställning för en värld som går mot en grönare ekonomi. Du kan inte ha en rättvis övergång utan att arbetare och deras samhällen har en röst. En rättvis övergång kräver också investeringar för att behålla och skapa bra jobb, modernisera industrin, utbildning och träning och ge hjälp till alla arbetare och deras familjer som kan påverkas negativt.”
Även om just övergångspolitiken naturligtvis kommer att vara olika i olika länder och samhällen, kommer de grundläggande delarna sannolikt att inkludera:
–Stora offentliga och privata investeringar under långsiktig hållbar industripolitik för att skapa gröna jobb och arbetsplatser.
–Identifiering i förväg av klimatskyddets sysselsättningseffekter.
– Förhandsplanering för att kompensera för negativa effekter av klimatskyddet.
–Socialt skydd, inklusive socialförsäkring, inkomstupprätthållande, arbetsförmedling och säker tillgång till hälsa, energi, vatten och sanitet.
–Träning och utbildning för nya karriärer för de drabbade.
–Brett samråd bland intressenter.
– En "diversifiering och klimatanpassningsplan" för varje region och samhälle som riskerar att tillhandahålla ett alternativ till en "frimarknadsanpassning" som bara kommer att leda till lidande och motstånd mot klimatåtgärder.
–Skydd för det ekonomiska livet i samhällen, inklusive ny energiteknik och ekonomisk diversifiering.
ITUC har också påpekat att klimatförändringarna inte är "könsneutrala". "Kvinnor är generellt sett mer sårbara och representerar majoriteten av världens fattiga och maktlösa." Tsunamin i Asien 2004 dödade till exempel fyra gånger så många kvinnor som män. Fackföreningsmedlemmar tror att "klimaträttvisa inte kan uppnås utan könsrättvisa."
Klimatskyddande utveckling
En av de mest omtvistade frågorna i klimatförhandlingarna är hur man ska dela bördan av klimatskydd mellan de rika utvecklade länderna i norr och de fattiga utvecklingsländerna i söder.
ITUC representerar fackligt organiserade arbetare i alla delar av världen, inklusive både utvecklade länder och utvecklingsländer. Av den anledningen har man varit tvungen att arbeta hårt för att utveckla ett samförstånd baserat på en strategi för klimatskydd som erkänner behoven hos arbetare i utvecklingsländer samtidigt som arbetare i utvecklade länder skyddas.
ITUC:s tillvägagångssätt utgår från FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) som innebär att utvecklade länder och utvecklingsländer har "gemensamt" men "differentierat" ansvar.
ITUC håller med:
”Utvecklade länder måste ta ledningen när det gäller utsläppsminskningar och tillhandahålla tillräckliga medel för anpassning om vi vill ha en chans att uppnå hållbar utveckling och social rättvisa. Utvecklingsländer kan ändra karaktären på sin tillväxt om de förses med nödvändig finansiering och teknik för att vidta dessa åtgärder."
Med utgångspunkt i ett traditionellt arbetstema uppmanar ITUC regeringar och samhället att visa "solidaritet med de som är mest utsatta runt om i världen."
En sådan solidaritet innebär först och främst att motverka den globala uppvärmningen och dess effekter på de mest utsatta. Fackföreningar anser att det bästa sättet för utvecklade länder att utöva solidaritet med utvecklingsländer är att minska sina egna utsläpp för att begränsa ytterligare lidande och oåterkalleliga förändringar, och genom att skapa möjligheter för andra länder att delta i reduktionsarbetet.
ITUC uppmanar utvecklingsländerna att delta genom mål om förnybar energi, energieffektivitet, ren kolteknik och skogsskydd. I-länder behöver stödja dessa ansträngningar genom finansiering och tekniköverföring.
Varför arbetare är viktiga för klimatskyddet
Arbetare och deras organisationer är viktiga för den globala uppvärmningens politik. Nästan tre fjärdedelar av växthusgaserna (GHG) kommer från tillverkning, energiproduktion och energiförsörjning, transporter och konstruktion; arbetare inom dessa sektorer har en avgörande roll att spela för att genomföra en övergång till en rättvis grön ekonomi. Om de, och arbetarrörelsen som helhet, stödjer eller motsätter sig klimatskyddet kommer att ha en betydande effekt på den allmänna politiken. Arbetarrörelser spelar en viktig politisk roll i länder runt om i världen och hjälper till att bestämma det politiska sammanhanget i vilket offentliga politiska beslut fattas. Och arbete utgör en av få motverkande makter som kan uttrycka vanliga människors gemensamma intressen mot globala företags specialintressen.
Om enskilda länder, industrier, fackföreningar och sociala grupper helt enkelt fullföljer sina egna kortsiktiga intressen utan hänsyn till helhetens behov, kommer det att skapa en värld som är ohållbar för alla – inklusive dem själva.
För fackföreningsmedlemmar "väcker klimatförändringen viktiga frågor om social rättvisa, rättvisa och mänskliga rättigheter i länder och generationer." Solidaritet, inte girighet, måste ge svaren på dessa frågor.
Som ITUC:s uttalande till klimatkonferensen på Bali 2008 uttryckte det,
"Historien kommer att bedöma oss efter hur vi utövar de medvetna alternativen som vi fortfarande har inom räckhåll. Kommer vi verkligen att möta denna monumentala utmaning? Fackföreningarna vill att alla ska anta denna utmaning tillsammans, i solidaritet och gemensam handling.”
[Joe Uehlein är grundaren av Arbetsnätverk för hållbarhet, dedikerade till att engagera fackföreningar, arbetare och deras allierade för att stödja ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Innan han grundade LNS var Joe sekreterare-kassör för AFL-CIO:s industrifackavdelning och tidigare chef för AFL-CIO Center for Strategic Campaigns. Joe är också en grundare och styrelsemedlem i Ceres, en medlem av National Advisory Board för Union of Concerned Scientists och en senior rådgivare till Blue Green Alliance.]
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera