Israels krigshundar har letat efter blod under en tid nu. De har sniffat sitt byte med glupande lust som om de varit de som svalt på mat istället för palestinierna som de har förberedt för slakt. Nu omringar flocken Gaza, tänder blottade och morrande, medan andra gör sitt smutsiga arbete från himlen. För dem luktar kvinnors och barns blod likadant som männens blod som kämpar för att försvara dem.
Om den beskrivningen förolämpar läsarna, då kan etnisk rensning vara en mer välsmakande term, eller folkmord som användes till en sådan kylande effekt under det senaste halvseklet, även om dess fokus aldrig var den sionistiska planen att rena Palestina från dess folk. Brotten och skulden löper över hela skalan av att planera, verkställa, samarbeta, titta på och låtsas som man inte ser. Ah, titta och låtsas – de är anledningarna till att förövarna av historiens fasor överhuvudtaget kan utföra sina handlingar. Först när allt är över, gnäller vi "vi såg bara inte" och sedan mer fräckt, "aldrig mer" tills det passar oss att tiga en gång till.
Vi har sett sådana massakrer tidigare: Deir Yassin, Lydda, Sabra och Shatila, Jenin, Beit Hanoun och många fler. Medan Israel tjänar samma sjabbiga skäl till sina elaka handlingar – säkerhet – så dubblar det och förminskar en del av Palestina till spillror, och med världen tittande på och distraherad, tar det mer mark från en annan del av Palestina för att konsolidera sin illegala bosättning projekt på den ockuperade Västbanken.
En värld betingad av folkmord av systematisk slakt i grossistledet och massgravar, har svårt att acceptera folkmord i slow motion. Men det enorma lidandet av palestinskt fördrivande, fördrivning, överföring, exil, ockupation, kollektiv bestraffning och massfängelse, dränks ständigt av Israels anspråk på oändliga offerskap byggt på arvet från förintelsen – en annan tid, en annan plats, annorlunda människor och olika berättelser.
Sedan dess är allt tillverkat: Guds design, civilisationernas sammandrabbning, "kriget mot terror". Vi har om och om igen hört ropet om demokrati, säkerhet och frihet som ljuder över liken av människor som har förvägrats sina grundläggande mänskliga rättigheter och rättvisa. Och skamligt nog sitter arabvärldens tvåsidiga, galna medbrottslingar vid sidan av och hoppas att dessa människooffer kommer att blidka de verkliga herrarna i de marionettstater som de styr. Liksom Pontius Pilatus, tvättar de sina händer på sextio år av tillhörande skuld genom att recitera fromma plattityder medan de bara bryr sig om sina egna sönderfallande små maktsäten. Hur lite lärdomen dras av historien, om alls – när en är förbrukbar, kommer andra också att vara det. Deras tid kommer, men inte innan floder av blod rinner ut i Gazas hav.
Hamas har blivit den piska pojken i både det israeliska/amerikanska lägret och de arabiska förläningarna. Före dem var det Arafat och PLO. Ett oberoende Palestina, vare sig det var sekulärt eller islamiskt, fanns aldrig i deras spelplan. Hela den 15-åriga fredsprocessen har varit en bluff, från Oslo till Annapolis. Istället har palestinierna sett sitt land minskat ytterligare, en stats livskraft urholkas och deras egen existens hotad som aldrig förr. I sin tur har Israels krav blivit alltmer gälla och imponerande, de ropar efter erkännande och utmärkelser som det inte förtjänar och tar emot dem från länder som tagits i tjänst. Vem kunde ha föreställt sig att en liten pariastat kunde hålla så mycket av världen som gisslan till dess nycker?
Israels ledare har aldrig dolt sina expansionistiska mål. De nära förestående valen nu mellan rivalerna Ehud Barak, Binyamin Netanyahu och Tzipi Livni kommer att vara över vem som kan leverera det ultimata Stor-Israel. Med attacken mot Gaza försöker Barak och Livni var och en positionera sig för att svepa till seger i kölvattnet av en Hamas-utplåning och leveransen av ett sönderristat samhälle i Gaza. Netanyahu väntar i kulisserna och kommer sannolikt att gå ut som segrare oavsett vad denna militära attack åstadkommer. Av tidigare erfarenheter kommer det att bli ännu en vapenvila: meningslöst blod spills som inte förändrar något för palestinierna eller israelerna. Det väcker dock spöket för överföringen av cirka 1.5 miljoner utmattade palestinier.
Västbanken skulle vara nästa – underkuvande i arbetsläger under en ytterligare försvagad och samtyckande palestinsk myndighet eller annan befolkningsöverföring av de återstående 2.6 miljoner palestinierna ut ur deras hemland för alltid.
Överföring är bara ytterligare en eufemism för etnisk rensning och är inte bara gissningar. Tzipi Livni har nyligen föreslagit att nästan 1.5 miljoner palestinier som lever som andra klassens medborgare i Israel ska överföras till den stympade Västbanken, trots sina rötter i landet och bosättningen långt innan Israel skapades. När det gäller de 4 miljoner palestinska flyktingarna som bor i läger i de omgivande arabstaterna och som har ett legitimt anspråk på att återvända till de hem som Israel tagit från dem, skulle deras öde vara att absorberas i deras värdländer, utan kompensation, skadestånd eller rättvisa för de katastrofala förlusterna de har utstått i över sextio år.
Gaza är just nu det avgörande ögonblicket för att försvara palestinska mänskliga rättigheter och våra egna. Krigets hundar, vilka de än må vara, är aldrig särskilt långt borta. Allt vi har är vår gemensamma mänsklighet att driva bort dem. Låt oss börja med upprördhet över vad som händer med palestinierna, för väl må vi rasa ensamma om krigets hundar någonsin bestämmer sig för att vända sig mot oss.
Sonja Karkar är grundare av Women for Palestine och medgrundare av Australians for Palestine i Melbourne, Australien. Hon har skrivit ett flertal artiklar om Palestina, som har publicerats i olika e-tidskrifter och tidningar och nås på den webbplats hon redigerar http://www.australiansforpalestine.com. Hon kan kontaktas på [e-postskyddad]
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera