För många decennier sedan i Mein Kampf uttalade Adolf Hitler följande; "Jag tror idag att mitt uppförande är i enlighet med den Allsmäktige Skaparens vilja." Vid det här laget har vi alla haft en chans att utvärdera konsekvenserna av den "viljan". 2003 citerade en artikel av den israeliska tidningen Ha¹aretz en palestinsk ledare som hävdade att Bush sa till honom; "Gud sa till mig att slå till mot Al-Qaida. Och jag slog dem. Och sedan instruerade han mig att slå till mot Saddam, vilket jag gjorde. Och nu är jag fast besluten att lösa problemet i Mellanöstern.”
Studier som genomförts under de senaste decennierna angående nationalsocialismens inverkan på det vanliga livet i Tyskland under och efter den perioden har katalogiserat en rad civila attityder som att hålla tyst, se sig över axeln och känna sig rädd, och har gått vidare till utvärdera efterdyningarna av sådana attityder och resultaten av att acceptera sådant extremt våld som utövats mot andra. Många av dessa studier har visat kollektiva tecken på skuld, depression och till och med kollektivt posttraumatiskt stressyndrom.
Till dessa personliga återverkningar som passiva anhängare av grymheterna, om vi tittar närmare på resultatet av andra världskriget, kan vi se hur tyska människor ofta betraktades med förakt eftersom de fick skulden för nazistiska brott. Tyskarna som besökte utlandet, särskilt på 1950- och 1960-talen, fick förolämpningar från lokalbefolkningen och från utlänningar som kan ha fått sina familjer eller vänner att genomleva eller omkomma i grymheterna. Än idag stigmatiseras tyskar ibland i Europa och världen över av äldre människor som upplevt de grymheter som begicks av nazityskarna under andra världskriget.
Så medan vi som västerlänningar räknar antalet "våra" soldater sårade eller döda som ett mått på framgång eller misslyckande i detta omoraliska krig, tenderar vi att ignorera det faktum att alla dessa irakier döda, skadade eller fördrivna har en långsiktig inverkan på vår vardag. Om vi väntar på att våra regeringar ska avgöra när dödandet har pågått tillräckligt länge, kan jag inte låta bli att undra om vi som västerlänningar inom en inte så avlägsen framtid kommer att ställas inför en moralisk rättegång och det underkuvade trauma som är kopplat till det. Precis som den som "oskyldiga" civila tyskar stod inför som en gång i tiden valde att låta Hitler blomstra.
Den 10 augusti 2007 hävdade den ideella gruppen Just Foreign Policy att antalet dödade irakier som ett resultat av den amerikanska invasionen uppgår till chockerande och nyktrande 1,000,985 30 2007. Den 8 juli 2 sa en rapport som släpptes av Oxfam och den icke-statliga samordningskommittén i Irak att omkring 2 miljoner irakier är i akut behov av vatten, sanitet, mat och tak över huvudet, och att mer än XNUMX miljoner människor – främst kvinnor och barn – har fördrivits inom Irak och har ingen tillförlitlig inkomst, medan ytterligare XNUMX miljoner irakier har flytt landet som flyktingar, mestadels till grannländerna Syrien och Jordanien.
Även om denna traumatiska händelse är begränsad till ett visst land och en viss region, är dess effekter och implikationer av sådan omfattning att de rankas bland de kulturella fenomen som Max Weber, den tyska politiska ekonomen och sociologen, en gång hänvisade till som varande av ”universell betydelse och giltighet”. ²
Om vi inte är modiga nog att stå upp för andra människor och blodbadet som kränkts av den västerländska imperialistiska utrikespolitiken, kanske vi kan forska i vår senaste historia och reflektera över konsekvenserna av sådana handlingar på "oss" och "våra" barn. Kanske då, även om ur ett rent själviskt perspektiv, denna kollektiva acceptans av folkmord kommer att vändas och återigen kan vi återuppta vägen för en fredlig demokratisk existens. Om så inte är fallet antar jag att vi är bundna till den beskrivning som den franske filosofen Voltaire gav av vår kollektiva apati, när han sa: ”ingen snöflinga i en lavin känner sig någonsin ansvarsfull.”
Om det är vårt val, precis som mänskligheten en gång betalade priset för den Allsmäktige Skaparens "vilja" genom Hitlers handlingar, är vi återigen skyldiga att betala priset för Guds "vilja" genom Bushs handlingar.
Pablo Ouziel är en aktivist och frilansskribent baserad i Spanien. Hans arbete har dykt upp i många progressiva medier inklusive Znet, Palestine Chronicle, Thomas Paines Corner och Atlantic Free Press.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera