De flesta av de ledande demokratiska presidentkandidaterna har lagt fram en plan för att sänka läkemedelspriserna. Men av någon anledning har ingen av dem anammat den enkla idén att inte göra droger dyra i första hand. Specifikt har ingen av utmanarna föreslagit att gå bort från det nuvarande systemet för finansiering av forskning och utveckling av nya läkemedel genom statligt beviljade patentmonopol.
Poängen är enkel som borde vara uppenbar för människor i politiska debatter. Läkemedel är nästan undantagslöst billiga att tillverka. Läkemedel som säljs som generika, med konkurrens på den fria marknaden, är sällan dyra. Läkemedlen som kostar tiotals eller hundratusentals dollar årligen är nästan alltid föremål för patentmonopol eller någon relaterad form av statligt skydd.
Om alla läkemedel såldes på en fri marknad skulle enskilda patienter inte behöva kämpa för att betala för de läkemedel de behöver och det skulle bli enorma besparingar för ekonomin. Vi kommer att spendera ungefär 460 miljarder dollar 2019 på receptbelagda läkemedel. På en fri marknad skulle dessa läkemedel sannolikt sälja för mindre än 80 miljarder dollar.
De årliga besparingarna på 380 miljarder dollar är nästan 1.9 procent av BNP. Det är mer än fem gånger den årliga matkupongbudgeten. Det är med andra ord en betydande besparing.
Om vi gick den fria marknaden skulle vi behöva en alternativ mekanism för finansiering av forskning. Den självklara är direkt statlig finansiering. Regeringen spenderar redan mer än 40 miljarder dollar per år på biomedicinsk forskning genom National Institutes of Health och andra statliga myndigheter. Om vi fördubblade eller tredubblade denna summa för att ersätta de 70 miljarder dollar i industristödd forskning borde vi kunna få jämförbara resultat.
Faktum är att det finns skäl att tro att resultaten skulle bli bättre. Om staten betalar för forskningen, kan det förutom att göra alla patent offentliggöras också kräva att alla resultat offentliggörs så snart som praktiskt möjligt. Det betyder att forskare snabbt kan dra nytta av varandras framgångar och misslyckanden och dela information som nu är en hårt bevakad hemlighet av det läkemedelsföretag som sponsrar forskningen.
Utan lockelsen av stora patentmonopolvinster skulle det inte finnas någon anledning att ljuga om fördelarna eller potentiella skadorna av ett läkemedel.
Den andra stora fördelen med offentligt finansierad forskning är att läkemedelsföretagen inte skulle ha något incitament att förvränga läkemedels säkerhet och effektivitet, vilket gjordes av tillverkarna av opioider. Utan lockelsen av stora patentmonopolvinster skulle det inte finnas någon anledning att ljuga om fördelarna eller potentiella skadorna av ett läkemedel.
Med tanke på de uppenbara fördelarna med frimarknadsläkemedel är det slående att även när de demokratiska kandidaterna föreslår genomgripande förändringar på flera områden, är ingen av dem villig att föreslå alternativ till patentmonopolfinansiering av läkemedelsforskning. Denna motvilja är svår att förstå.
När man vänder sig till avdelningen för billig psykologi, så finns det en utbredd uppfattning bland både höger- och vänstermänniskor att marknaden skapar ojämlikhet. Folk till höger brukar notera ojämlikheten och säga att det är bra. Möjligheten till stora rikedomar ger människor ett incitament att arbeta hårt, ta risker och vara innovativa.
De till vänster ser ojämlikhet som dåligt och argumenterar för skatte- och transfereringspolitik för att lindra ojämlikhet. Men de ser fortfarande att ojämlikheten kommer från marknaden.
Om vi radikalt kan förändra politiken för patent och immateriella rättigheter, och på andra områden, och har mycket mindre ojämlikhet, då kan vi inte säga att marknaden skapar ojämlikhet. Det är snarare regeringens politik som strukturerar marknaden som leder till ojämlikhet. (Detta är argumentet i min bok, riggade [det är gratis].)
Droger är billiga. Problemet är att regeringen gör dem dyra med patentmonopol. Det behöver inte vara så här.
För att ta in den billiga psykologin, om människor på vänsterkanten ser ojämlikhet som ett naturligt marknadsresultat som de vill åtgärda delvis genom progressiva skatter, då är de generösa. Däremot, om ojämlikhet är resultatet av ett system som medvetet riggades för att få inkomstflödet från vanliga arbetare till yrkesverksamma, Wall Street-typer och VD:ar, då är frågan om de har rätt att dra nytta av ett korrupt system.
Att vända den här typen av rigg är inte en fråga om att vara generös; den vägrar faktiskt att stjäla. Det är inte överraskande att de relativt välbetalda progressiva akademiker, policyvankar och krönikörer som är mest synliga i offentliga debatter hellre ser sig själva som generösa än som gynnas av stöld.
OK, den billiga psykologin kan eller kanske inte förklarar någonting. Det kan bara vara ytterligare ett exempel som visar att intellektuella har svårt att hantera nya idéer.
Hur som helst borde det vara möjligt att få in den grundläggande poängen i den offentliga debatten: Droger är billiga. Problemet är att regeringen gör dem dyra med patentmonopol. Det behöver inte vara så här.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera