De kom en kall decemberdag. Inte orädda krigare utan skräckinjagande förråd som är helvetet beredda på förstörelse av det folkmordsslag som inte lämnar något utrymme för förnyelse. Det var ett år sedan i Gaza.
Attacken chockade en självbelåten värld till att äntligen se Israels skoningslösa grymhet mot palestinierna redan förföljda, flockade och fängslade i anläggningar över hela deras land, om inte faktiskt drivits ut. Mer än sextio år av västerländsk hängivenhet för Israels säkerhet sprängdes på vid gavel när sanningen slog sönder under tre veckor av blodbad och förödelse.
Döda kroppar ljuger inte och inte heller de lemlästade och de vanställda. Tusentals har lämnats för att förstå de fasor de såg och de ihåliga efterdyningarna som de har övergivits. Landskap av spillror så långt ögat kan se är fortfarande ett bevis på att bostäderna en gång stod i byar och städer, de hemlösa nu hopkurade i tält medan de väntar ett år på att material ska byggas upp igen. Lite mat, förorenat vatten, ransonerat bränsle och elektricitet och det mesta av medicinska förnödenheter är bara mer av många grymma och hänsynslösa berövanden som driver det palestinska samhället till gränserna för uthållighet.
Det här är Gaza: en befolkning på 1.5 miljoner människor som hålls i formaldehyd av Israels förödande belägring. Det är en mänsklig katastrof som har många möjliggörare. Världens ledare har blundat för de brott som människorättsgrupper bevittnat och dokumenterat otaliga gånger om. Världsmedia kringgår ständigt sanningen och ignorerar medvetet internationella ansträngningar för att lyfta fram den humanitära krisen. Tillsammans är de delaktiga i Israels avhumanisering av ett folk.
Vi är också medskyldiga om vi förblir tysta och inte gör någonting. Det räcker inte att känna och känna empati. Förändring kan bara komma från att människor är engagerade – lär sig, tänker, kommunicerar och är beredda att agera.
Nästan 2000 landskamper har vidtagit åtgärder. Cirka 200 befinner sig i Jordanien efter en tre veckor lång vandring genom Europa i Viva Palestina-konvojen av lastbilar fyllda med humanitärt bistånd medan ytterligare 300 anslöt sig till dem från Grekland, Turkiet och Jordanien; och sedan finns det de 1400 som har landat i Egypten från hela världen för den planerade Gaza Freedom March den 31 december. Ingen av grupperna har fått tillstånd att ta sig in i Gaza. Det är här vi andra som inte kunde ansluta oss till dessa modiga själar kan ta med lite kraft.
Det finns helt enkelt ingen tid att slösa. Brev, fax, e-postmeddelanden måste skrivas till regeringar, ambassader och media. Inte en bokstav, inte en gång, utan en konstant ström. Vi måste uppmana vänner och familjer att skriva också. Vi måste uppmana regeringar att sätta press på Egypten för att öppna Rafah-övergången och tryck på Israel att häva belägringen. Vi måste jaga media som de jagar oss när de sniffar en historia. Och Gaza är en historia som måste berättas. De marscherande och konvojen som ger hjälp till ett belägrade Gaza är bara en del av den historien. Den verkliga historien är Israels etniska rensning av palestinierna från deras hemland.
Israel måste ställas till svars eftersom det är anstiftaren till allt detta elände. Israel har agerat ostraffat alldeles för länge. Det är en översittare i världsfrågor och våra ledare och media är alla skamligt skrämda. Endast människor som går samman kollektivt kan förändra den dynamiken – och vi måste gå samman, innan vi också blir sugna gisslan för Israels kriminella företag.
Att stå upp för palestinska mänskliga rättigheter är inte antisemitiskt eftersom palestinierna också är ett semitiskt folk. Det är inte heller anti-Israel, utan snarare en protest mot Israels sionistiska politik och praxis utformade för att permanent fragmentera och skingra det palestinska samhället. Så brutal är dess sionistiska agenda och så i strid med judiska läror att många judar redan talar ut i skam över vad som görs i deras namn.
Som anständiga och hedervärda medborgare i världen behöver vi också tala ut i skam över vad vi har låtit hända alldeles för länge. Fruktansvärda brott har begåtts och vissa förutspår att ännu mer fruktansvärda kommer att komma. Verkligheten är att vi hela tiden har bevittnat ett långsamt folkmord och vi har låtit skuld, pragmatism och egenintresse stå i vägen för vår gemensamma mänsklighet. Världen måste säga "nog" och vägra att skämma bort Israels sionistiska ledare och förespråkare vars friresa har tagit dem till arrogansens berusande höjder. Den universella ansträngningen måste börja innan den bittra vintern fryser någon form av hopp i Gaza och den måste upprätthållas så länge som det tar att befria hela Palestina. Allt mindre kommer att påskynda ett folkmord på 21-talet.
Sonja Karkar är grundare och president för Women for Palestine och en av grundarna och medsammankallande av Australians for Palestine i Melbourne, Australien. Hon är också redaktör för www.australiansforpalestine.com och bidrar regelbundet med artiklar om Palestina i olika publikationer. Hon kan kontaktas på [e-postskyddad]
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera