Låt oss ta en stund att se förbi det hotande presidentvalet. Inom några dagar kommer den formella omröstningen att äga rum. Hur lång tid det tar innan dammet lägger sig och en eller annan kandidat smord till vinnaren är någons gissning. Snart nog måste vi komma överens med en ny verklighet efter valet.
Vänstern kommer att dyka upp ur detta val när vi går in i det: delad i analys, strategi och till och med mål. Jag menar, helt delat! I ena änden av spektrumet har vi "mindre ondska" förespråkarna (inklusive Democratic Socialists of America, kommunistpartiet och en stor del av arbetarrörelsen) som pekar på de politikområden (val, miljö) där Kerry föreslår en mer progressiv hållning än Bush. En annan strömning (Kerry Haters for Kerry, Lizard Strategy, Progressives and Independents to Defeat Bush) kräver oberoende organisering för att välja Kerry av en mängd olika taktiska skäl utan att medge några kvalitativa skillnader mellan kandidaterna. Miljöpartiet söker en röst för sin lista i stater där endera av de stora partierna har ett "lås" och (underförstått) för dem i omtvistade stater. Nader/Camejo-kampanjen samlar anhängare på antagandet att de två partierna skiljer sig så lite åt att det är viktigare att sätta ut en företagsfientlig polare än att oroa sig för vilken politiker som vinner (libertarianerna intar en jämförbar position även om de grundar den i olika politik). Andra, inklusive CounterPunch, stöder uppfattningen att val inte är så viktiga. En annan kontingent – oorganiserad men ändå närvarande – hävdar att en Bush-seger skulle vara att föredra eftersom det skulle vara ett lättare mål för mobilisering.
Till höger om spektrumet tror republikanerna för Kerry att kriget i Irak och ekonomins tillstånd konspirerar för att säkerställa att nästa administration kommer att bli ett misslyckat presidentskap som kommer att inleda en lång period av styre av årets förlorande parti . De hoppas att när Kerry-administrationen förstör själv kommer det att finnas mindre odugliga republikaner som är beredda att ta ledningen.
De rörelser och organisationer som söker rättvisa och mänskliga och medborgerliga rättigheter för sina valkretsar måste hitta ett sätt att prata och arbeta med varandra om vi ska påverka det politiska landskap som håller på att ta form. Oavsett vår syn på skillnaderna (eller inte) mellan kandidaterna ger valet av den ena eller den andra en något annorlunda meny av möjligheter och utmaningar. De djupare frågorna kommer att vara desamma i båda fallen. För att uttrycka det grovt, där det råder konsensus bland företagens härskande klass i vilken fråga som helst kommer demokrater och republikaner att visa lika slavisk hängivenhet för att genomföra sin vilja. Som en klass är dessa människor överens om vinster; om USA:s militära och ekonomiska överhöghet; om "frihandel" globalisering (inklusive företagsvänlig invandringspolitik); om att behålla sin kontroll över media; om att försvaga arbetarnas förhandlingsstyrka (demokraterna vill hålla arbetarrörelsen livskraftig som ett desperat beroende röstblock men inte som en kraft som kan konfrontera kapitalet); om att förhindra att någon jämlik hälsovårdsreform genomförs; om den uppåtgående förskjutningen av resurser och den nedåtgående förskjutningen av skattetrycket som lämnar mycket lite slingrande utrymme för finansiering av samhällstjänster.
De frågor som inte har någon ekonomisk inverkan på de rika (eller som de är splittrade om) är tillåtna som debattämnen för partierna. De brukar kallas "sociala frågor." I många fall är skillnaderna bara en fråga om läpparnas bekännelse. Demokraternas stöd för Kyotoavtalet är positivt, men dessa överenskommelser är ett blekt hån mot vad som behövs. I vissa fall finns det grader av skillnad: HBT-personer ska bara ha vissa rättigheter begränsade. I andra fall kan de göra skillnad för vissa valkretsar. Aborträttigheter, regleringar för avverkning eller borrning, medicinsk forskning, specifika finansieringsbeslut kan ha en betydande inverkan på vissa människors liv. Dessa skillnader, både verkliga och inbillade, är vad som kommer att kräva olika strategier beroende på vilket parti som innehar Vita huset.
Enkelt uttryckt, att organisera sig mot en Bush-administration har utsikterna att bli bred men ytlig, medan mobilisering mot Kerry kan vara djupare men snävare. Bush är en "förenare" i den meningen att en bred opposition både här och internationellt som kan omfatta radikaler, liberaler, moderata republikaner och många sektorer som inte är särskilt progressiva. De mest högljudda rösterna i en sådan kakofoni skulle vara av dem som anser att Bush inte är det system han administrerar som problemet. Deras största ambition då som nu skulle vara att rädda världen genom att få in demokraterna.
Att bekämpa en Kerry-regering skulle kräva en mer sofistikerad analys. Om Kerry driver kriget i Irak, "frihandel" globalt och "hemlandsäkerhet" inrikes, måste all kritik erkänna att båda parter är en del av problemet. Bredare utmaningar för militarism och företagskapitalism kommer med nödvändighet att spela en central roll för att bygga motstånd mot regimen. Samtidigt kommer många av de vanliga liberala organisationerna att falla bort och söka den typ av verkliga eller symboliska belöningar som kan gynna deras väljare (eller deras karriärer). Även ledare som inte har några illusioner om New Dems kan känna sig tvungna att vara lätta för administrationen av rädsla för att förlora det lilla skydd de kan erbjuda sina anhängare. I själva verket kommer vi att erbjudas möjligheter att överge de mest utsatta valkretsarna (de utan stark närvaro vid vallokalerna) i utbyte mot några eftergifter till något mer privilegierade.
Båda resultaten kommer att framkalla besvikelse bland människor som satte sitt hopp till Kerry. Med en Bush-vinst kommer den att slå direkt. En Kerry-seger kommer att ha mer av "Clinton-effekten" eftersom unga väljare som trodde att den pro-Kerry-hypen kommer att se stödet för sina frågor långsamt uttunnat, åsidosatts och ibland vänt.
I avsaknad av något "livskraftigt" alternativ kommer ledarskap för liberala reformgrupper utan tvekan att närma sig valet 2008 med samma frenetiska desperation för att säkra en demokratisk seger, oavsett vem som har regerat under tiden.
Förekomsten av en bred härskande klasskonsensus om imperiets allmänna inriktning har gjort det svårare för de stora partierna att differentiera sig. Detta förklarar den alltmer ondskefulla och personliga karaktären hos politiska kampanjer eftersom kandidaterna måste fokusera mer på varandras "karaktär" och moral än på sakpolitik. Även om det finns människor i den styrande klicken som skulle välkomna ett mer öppet fascistiskt styrningssätt, har de ännu inte gjort ett övertygande argument till företagsklassen att detta är en klok eller gångbar väg. Samtidigt har de flyttat diskursen åt höger så mycket att demokraterna har anammat många av deras föreskrifter.
Det är viktigt att klargöra att en vänsterkritik av demokraterna inte är att de går för långsamt i rätt riktning, utan att de rör sig i samma fel riktning som sina rivaler, och skiljer sig främst åt i hur de försöker bygga konsensus kring det. I vissa fall bromsar de försämringen av det offentliga livet och i andra påskyndar de det (som i Clintons attacker mot fattiga människor och miljön). De är inte ett socialdemokratiskt reformparti.
När vi närmar oss perioden efter valet finns det ett antal saker som vänstern, särskilt den radikala vänstern, bör överväga:
1) Oavsett vem som vinner valet kommer det att finnas personer till vänster som på något sätt bidragit till det resultatet. Vi bör motstå frestelserna av skuldspelet och överväga de förhållanden vi befinner oss under. De olika strategier vi har följt inför valet baserades på olika bedömningar av vad vi står inför. Tiden kanske (eller kanske inte) säger oss vem som hade rätt. Vi bör undvika en upprepning av handvridningen av 2000 när till och med progressiva var besatta av Naders lilla del av de vita rösterna snarare än det massiva återinförandet av Jim Crow-röstningsmanipulationer. Initiativet från Philadelphia-baserade Training for Change för att skapa en strategiworkshop efter valet "Var går vi härifrån?" är ett positivt steg som kan replikeras i andra städer.
2) Detta val kommer inte att markera någon större riktningsförändring i den imperialistiska politiken. Vi måste dock bedöma hur terrängen har förändrats. Slutet på det kalla kriget har uppmuntrat korporados att ge sig ut på ett världsomfattande födovanor som hotar många människors överlevnad, förstörelsen av samhällen och förstörelsen av vår planets trasiga ekologi. Rörelseaktivister måste ta på allvar behovet av att utveckla strategier som syftar till att avlägsna dessa människor från global dominans. Bitvisa framsteg från isolerade valkretsar är inte tillräckligt bra.
3) Fragmenterade rörelser kan och kommer att användas mot varandra. En enad rörelse kräver en gemensam vision. Sedan decimeringen av radikala rörelser under sken av antikommunism har vänstern varit blyga med att erbjuda en alternativ moralisk hållning. Att kollektivt formulera en förenande princip som ”ingen får sekunder förrän alla har fått första” skulle kunna revolutionera det offentliga samtalet. Att människor är hungriga efter ett moraliskt alternativ till ytlig konsumtion är en läxa som vi mycket väl kan dra av den evangeliska högern.
4) Det händer tydligen mer organisering nu än vad som var fallet för 35 år sedan på höjden av massrörelserna på 1960-talet. Mycket av det är smartare. En tillgång som fanns då som saknas nu är att vårt arbete då ansågs vara en del av en rörelse medan vi nu arbetar i många "rörelser" (ofta förmedlade av "icke-vinstdrivande företag"). Vi måste vara en rörelse igen, kunna och vilja göra varandras kamp till vår egen.
5) Valcyklerna kommer att fortsätta att bevittna urholkningen av det demokratiska offentliga rummet om vi inte kan bygga en stark, oberoende rörelse på gator, butiksgolv, skolor, gudstjänstlokaler, fängelser och andra platser där människor samlas. Denna rörelse måste utveckla kapaciteten att materiellt störa systemets militära, ekonomiska och kulturella verksamhet, annars blir den irrelevant.
6) Under de senaste trettiofem åren har upprorsbekämpning förvandlats till social kontroll. Övervakarna av den allmänna ordningen var mycket skrämda av att de förlorade kontrollen över den tidens kulturella och politiska landskap. Massiva statliga resurser ägnas åt att hålla färgade fattiga människor i en konstant svängdörr mellan gatorna och fängelserna. Lagar om droger, immigration och livskvalitet är dagens Black Codes, inriktade på att förhindra ett oppositionellt ledarskap från att få fotfäste och följa. Att bygga en livskraftig opposition kräver att man skyddar och stöder de mest riktade segmenten av befolkningen så att de kan få det syre som behövs för att ta sin kamp.
7) Paradoxalt nog blir val mindre betydelsefulla ju mer vi investerar i dem. Om vi bygger en kraftfull rörelse utanför valarenan så har vi en tyngd som kan kännas direkt eller indirekt vid valtillfället. Om vi ägnar vår tid åt att arbeta inom ramarna för röstningssystemet kommer vi att ha liten hävstångseffekt när valet kommer (och det vi har kan styras in i ofarliga kanaler). Det är intressant att notera att när vi har haft mäktiga massrörelser har eliten varit desperata efter att få in oss i valsystemet.
Den växande konvergensen mellan republikanerna och demokraterna är ett symptom på vänsterns svaghet. Det liberala etablissemanget är en varelse av rädsla och trygghet: idag ställer de sig som ett mindre hotfullt alternativ till högern. För trettio år sedan var de det mindre hotfulla alternativet till det radikala uppsvinget. Om folkrörelserna tar initiativet igen, är jag säker på att de kommer att hitta ett sätt att reparera sig igen.
Byggandet av massrörelser (eller kanske rättare sagt, sätter scenen för dem) sker enligt rytmer som har lite att göra med valcykler. Makten finns på gatorna eller i sviterna, inte i regeringens salar. Den vi än sätter i offentliga ämbeten måste svara på gravitationskraften från den ena eller den andra. Om vi inte är tillräckligt starka på utsidan är de lätt förlorade för oss eller ineffektiva.
Val, liksom förhandlingar, är en indikator på den befintliga maktbalansen. Om vi kan hålla dem i perspektiv och organisera oss kring de frågor som påverkar vårt folk med visionen att en bättre värld verkligen är möjlig (och säkerligen mer livskraftig än den nuvarande) så kan vi fostra rörelser som är tillräckligt starka för att vid val kommer vi att har format alternativen och våra val kommer att betyda något.
Under tiden är det bara om vi tar till oss föreställningen att makten finns på gator, arbetsplatser och samhällen och inte i valbåset kommer vi att kunna bygga en rörelse stark nog att våra röster i slutändan kommer att betyda något.
Ricardo Levins Morales är en politisk konstnär och aktivist baserad på Northland Poster Collective. [e-postskyddad] Denna artikel får cirkuleras fritt om den används i sin helhet.
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera