Ett år sedan Hamid Karzai förklarades omvald som Afghanistans president, vilket avslutade ett val som inte hade någon legitimitet i vanliga afghaners ögon. Presidentvalet förra året var ett bedrägeri, med valsedlar, röstköp och massiv korruption som rapporterades av världens medier. Även om den oberoende valkommissionen inte hade ställt in den planerade omgången mellan Karzai och hans främsta utmanare, Abdullah Abdullah, skulle det bara ha representerat ett val av "samma åsna med en ny sadel". Människor hade inget incitament att delta eftersom de visste att båda huvudkandidaterna inte skulle ge något positivt för det afghanska folket.
Karzai hade förlorat sin popularitet långt före valet 2009. Detta berodde på regeringens ständigt ökande korruption, de oändliga brotten från de många fundamentalisterna och krigsherrarna i hans regim, och de finansiella skandalerna och korruption av sina bröder. I Kandahar började folk till och med kalla Ahmed Wali Karzai för "lilla busken", efter den hatade USA:s president.
De allra flesta afghaner har tappat allt hopp i Karzai. För oss har hans ord och handlingar inget värde, och det inkluderar hans senaste "fredsförhandlingar" och andra åtgärder. Inklusive mördare som Mullah Omar och Gulbuddin Hekmatyar i regeringen handlar inte om att förhandla för fred, utan att fullborda den decennier gamla cirkeln av krigsherre och fundamentalism.
Det är viktigt att säga att dessa så kallade val inte har skadat Afghanistan så mycket som USA och dess Nato-allierade har gjort, med deras bombningar och ockupation. Wikileakshar avslöjat en del av sanningen om den civila belastningen av detta krig mot de afghanska och irakiska folken. Afghaner håller USA och Nato, och deras marionett Karzai, ansvariga för dessa krigsförbrytelser. De hävdar att de bekämpar terrorism, men i själva verket är de de största terroristerna i vårt folks ögon på grund av deras brott och brutalitet.
Tyvärr är det afghanska folket ännu inte tillräckligt starkt för att driva ut USA, störta Karzais maffiaregering och få ett slut på talibanernas och andra fundamentalisters brott. Vår historia visar att detta motstånd mot ockupation kommer att fortsätta tills vi har vunnit vår frihet. Tills både USA och fundamentalisterna – av både Norra alliansen och talibanernas varumärken – drivs bort från makten i Afghanistan kan vi inte se en ljus framtid. Det är nu mer än fem år sedan jag valdes in i det afghanska parlamentet. Min erfarenhet av denna "demokratiska process" var att se min mikrofon avstängd och att bli hotad med döden av andra parlamentsledamöter – av vilka många gick ihop för att avlägsna mig olagligt från min plats. Enbart mitt fall är tillräckligt för att bevisa att kvinnors rättigheter i Afghanistan inte verkligen har skyddats – vår situation åberopades bara för att rättfärdiga kriget.
Faktum är att det är viktigt att komma ihåg ett annat dokument som Wikileaks avslöjade tidigare i år: en CIA-tidning som bedömer den västerländska opinionen om kriget som rekommenderade att använda "vittnesmål från afghanska kvinnor" uttrycker rädsla för ett talibanövertagande i händelse av att Nato drar sig ur. En Time cover story med den vanställda Bibi Aisha var ett tydligt exempel på att använda kvinnors svåra situation som krigspropaganda. Rubriken – ”Vad händer om vi lämnar Afghanistan” – kunde ha, eller borde ha, varit ”Vad händer medan vi är i Afghanistan”, eftersom brott som stympning, våldtäkt och mord mot kvinnor är vardagliga idag.
Många krigsherrar och befälhavare i linje med Nato och Karzai utför sina sexistiska, kvinnofientliga brott ostraffat. Time kunde till exempel ha gjort en omslagsartikel som fördömde lag undertecknad av Karzai 2009 som legaliserade brott mot shia-kvinnor, eller om de chockerande nivåerna av kvinnor som begår självmord genom självbränning.
Vi hade ännu ett så kallat riksdagsval i september, men jag valde att inte ställa upp. Allt hopp jag hade om att använda valurnan för att åstadkomma förändring i Afghanistan är borta. Precis som förra årets presidentomröstning, Valet i september var fullt av köp och försäljning av röster – en provins, Paktika, rapporterade ett valdeltagande på 626%. Sådant här är anledningen till att valen i Afghanistan för länge sedan blev ett dåligt skämt.
Idag är det val i USA, och det är nu två år sedan Barack Obama valdes till president. Hans våg av trupper har bara lett till en våg av våld, och hans expansion av kriget till Pakistan har krävt många oskyldiga liv. Obama lovade "hopp" och "förändring", men afghaner har bara sett förändring till det sämre. Här ses han nu som en "andra Bush".
Den enda förändring som kan göra oss hoppfulla inför framtiden är förstärkningen och expansionen av en nationell antifundamentalistisk och demokratiälskande rörelse. En sådan rörelse kan bara byggas av afghaner. Och samtidigt som vi vill ha världens stöd och solidaritet, varken behöver eller vill vi ha Natos ockupationsstyrkor.
Malalai Joya är en afghansk politiker och en tidigare vald ledamot av parlamentet från Farah-provinsen. Hennes sista bok är Raising My Voice
ZNetwork finansieras enbart genom sina läsares generositet.
Donera