Adrienne Richs bok Telefonen ringer i labyrinten är det senaste meddelandet från en stor amerikansk poet som kämpar för att skriva rörande mänskligt tal och genomträngande tankar i en avhumaniserande marknadsdominerad era. Som ett resultat av detta är poesi "contraband", säger Rich i sin bok från 1998 Midnatt Rädda. Men poesi är också en genre som kan kombinera logikens grammatik med det poetiska uttrycket av känslor. Sedan 1960-talet har Rich använt sin poesi för att ta upp människors kamp för att älska, tänka och försörja sig i de sociala och politiska världarna som utvecklas. Sedan hennes viktiga bok från 1991 En atlas över den svåra världen, har hennes poesi alltmer använt en fragmenterad skrivstil – sliten från tidigare hållna lösningar – för att utforska såväl vardagsliv som ideal.
Telefonen ringer i labyrinten, skriven mellan 2004 och 2006, erbjuder dikter om översvämningarna av New Orleans, arvet från 1960-talet, användningen av proteser av en veteran, Antonio Gramsci, och en blueslåt som heter "Rhyme." Hennes New Orleans-meditation hävdar att en persons agerande i ögonblicket för att rädda någon, till exempel, är en mer värdefull karaktärsindikator än någon annans "teorier". Hennes dikt om Gramsci får honom att notera att gangsterism bland de fattiga såväl som dekadens bland rika är lika missnöjda reaktioner på ett misslyckat socialt system. I "Tactile Value" noterar Rich att en tänkare kan skriva om marknadsekonomins brister, men alla teorier kommer att misslyckas om de inte redogör för hur enskilda människors liv är och hur kraftfullt sex och kärlek är i deras liv:
säng-skratt
mun klämmande mun
vad vi tänder med denna coalspark.
Hennes nya bok innehåller många dikter som förgrunden hennes eget intellektuella sökande genom känslomässiga och politiska frågor, och genererar fragmentariska anteckningar om slutsatser längs vägen. Hennes dikter tar hela den demokratiska utsikten som sin räckvidd. Idag gör det Rich till ett undantag i USA. Däremot fokuserar många amerikanska poeter snävt på sina egna känsloliv eller kallar sig "språkpoeter" och fokuserar på grammatiska experiment. Som ett resultat av detta, om historiker är beroende av amerikansk poesi publicerad i prestigefyllda litterära tidskrifter från 2003-2007, kanske de inte känner till Irakkriget, den växande bristen på kvalitetssjukvård, neddragningen av amerikanska industrijobb eller många av de andra sociala förändringar som påverkar amerikaner.
Rich tar med intellektuell forskning i hennes poesi, tillsammans med en stark lyrisk röst för att böja hennes verk med rörande känslor. Denna tvillingtalang är avgörande för hennes poesi framgång. Det stämmer också överens med hennes budskap. Under det senaste decenniet har Rich konsekvent lyft fram den väsentliga kraften av omsorg och kärlek som behövs för att rehabilitera avhumaniserade situationer. Rich, i titeldikten från hennes bok från 2004, The Skola bland ruinerna, skriver om barn som bor i ett skolhus under krigstid i Bosnien som kommer samman genom att ta hand om en herrelös katt. På den intellektuella sidan noterar hennes dikt om Gramsci att "Du tror att du är hjälplös eftersom du är tomhänt på begrepp som kan bli din styrka."
Rich skriver i fragment, en modernist som blandar röster, väver samman inställningar utan övergångar, använder interpunktion kreativt eller inte alls. Detta kan göra Rich till en utmaning, även för dem som hänger med i hennes arbete. Telefon ringer är väl värt det. Precis som den irländska poeten WB Yeats kan Rich ha skapat sin djupaste, mest givande poesi under den senare delen av hennes liv. I motsats till Yeats sena perfektion av invecklade metriska former och minnesvärda fraser, har Rich kastat bort sina 1960- och 1970-talsmetoder och ideal för att räkna med ett utvecklande, konservativt Amerika med poesi märkt med experimentell modig grymhet och påfyllande insikt.
I början av 21-talet i USA:s offentliga liv saknar de bästa all övertygelse och de värsta är fyllda av passionerad intensitet. Jag tar den här frasen från WB Yeats, som gjorde denna observation i sin dikt "The Second Coming" under 1930-talet. Nåväl, Rich är både vår bästa och mest passionerade.
I "Even Then Maybe" sjunger hon – antar jag – om sig själv på 60-talet:
Nej, jag bodde inte med henne
just dåPå den tiden levde jag inte
med honom, på den tiden vi levde
tillsammansJag bodde med ingen av dem
– var bostad kan man säga
Men när det gäller att leva på den tiden
vi bodde alla tillsammans med
många andraför vilken levande var just den
frågaHar inte sett sådana kvällar sedan dess
vesuvian smaragd till mässing upplösning
– en mening du väntat på
tagit tillbaka halvt talat—
Lyx även då kanske
sådana kvällar
Z
Gregg Mosson är författare till Säsong av blommor och damm (Goose River Press) och redigerat Poems Against War: Music & Heroes (Wasteland Press).