När arbetarledare över hela USA flyttar resurser bort från att försvara arbetare och in i Obamas omvalskampanj, förblir miljontals organiserade och icke-organiserade arbetare arbetslösa och hopplösa. I motsats till de "optimistiska" statliga jobbsiffrorna fortsätter jobbkrisen. Vissa arbetarledare kommer att hävda att att få Obama vald är det första steget mot att ta itu med jobbkrisen, men de vet bättre.
Den senaste så kallade JOBS Act som antogs med starkt demokratiskt och republikanskt stöd kommer att skapa noll jobb – lagens avsikt är att sänka reglerna för banker och företag, i ett försök att öka deras vinster. JOBS-formuleringen användes för popularitetens skull och krävde stora doser av bedrägeri.
Ett liknande jobbprojekt lades fram av Obama tidigare under året, när han utsåg "experter" till sitt råd för jobb och konkurrenskraft. Men rådet var frontladdat med vd:er och bankirer, med bara två arbetarrepresentanter, som lät sig användas för att dölja den verkliga avsikten med projektet. Richard Trumka, ordförande för arbetsförbundet AFL-CIO, var en av de symboliska arbetarledarna i rådet, som först senare delvis förlöste sig själv genom att fördöma rådets rekommendationer för att skapa jobb (förutsägbart var en av de viktigaste "jobbskapande" idéerna att sänka bolagsskattesatserna).
Miljontals fackliga och icke-fackliga arbetare har sett sina liv förvärras under Obama medan han främjar ovanstående stunts som är avsedda att tjäna de rika och lura alla andra.
Dessa miljontals arbetare kommer nu att underkuvas pro-Obama dörrknackare och telefonsamtal från fackföreningar som kommer att ignorera ovanstående fakta medan de försöker sätta ett pro-arbetaransikte på den företagsvänliga presidenten. Arbetare kommer inte att bli så lättlurade, deras lönecheckar – eller brist på sådana – talar starkare sanningar än vad någon pro-Obama-kampanj kan göra.
Den viktigaste ironin är att de mer framåtblickande fackföreningarna redan har insett att de behöver stöd från icke fackligt organiserade arbetare om deras rörelse ska överleva. I denna utsträckning har båda fackförbunden – AFL-CIO och Change to Win – lagt enorma resurser på att nå ut till samhället och organisera. Men sådana ansträngningar kan slösas bort när fackföreningar för en politik som arbetande människor inte bara inte håller med om, utan fördömer.
Icke fackligt organiserade arbetare kommer bara aktivt att stödja fackföreningar när de inspireras att göra det; om det icke-fackliga samfundet litar på att arbetskraften kämpar för deras intressen, kommer de att slåss tillsammans med fackföreningarna på gatorna. Men när fackföreningar måste förvränga fakta för att uppmuntra röster på Obama, förlorar de avgörande förtroende hos det bredare samhället.
Förtroendet gick också förlorat när arbetande människor bevittnade många fackföreningar som offentligt stödde Obamas hälsovårdsplan, som tvingar miljontals icke-fackliga arbetare att köpa en dålig företagssjukvårdsförsäkring som de inte har råd med. Labours hantering av barnhandskar av Obamas anti-offentliga utbildningspolitik är också högt upp på listan över exempel där fackföreningar försvagade sin samhällsstatus genom att fästa sig vid demokraternas företagsvänliga politik.
Chockerande nog har det största lärarfacket, National Education Association, ställt sig bakom Obamas kampanj även om NEA:s president, Dennis Van Roekel, sammanfattade lärarnas erfarenhet av Obama-administrationen genom att säga: "I dag står våra medlemmar inför den mest anti-pedagogen, anti- facklig, anti-studentmiljö jag någonsin upplevt" — en miljö som direkt uppmuntras av Obamas svekfullt namngivna utbildningsprogram "Race to the Top".
Obama har ännu inte lovat fackföreningar eller arbetande människor något i det kommande valet. Den som vinner ordförandeskapet kommer omedelbart att fortsätta att tjäna företagen med olika grader av allmänhetens entusiasm - den enda verkliga skillnaden mellan de två partierna.
Arbetarledare är inte dumma. De känner igen dessa fakta, men har absolut ingen aning om vad de ska göra åt det. Så de gör vad de har gjort i decennier; ansluter sig till demokraterna i hopp om att de kommer att belönas för sitt tjänande. Men tacksamhetens smulor slutade sippra ner för år sedan, och det lilla som återstår på arbetarplattan är nu måltavla av både demokratiska och republikanska politiker som insisterar på allt fler eftergifter.
Demokraternas politik innebär ett rent avbrott från fackföreningar, en allians som alltid var på indirekt bekostnad av resten av arbetarklassen. Så länge som fackföreningar behandlades rättvist, blundade många fackliga ledare för politik som påverkade icke-fackliga arbetare, vilket skapade ett självmordsavstånd mellan organiserade och icke-organiserade.
Nu är det fackföreningar som står på menyn; Demokratiska guvernörer på stat-till-statsbasis har tagit bort stora eftergifter från offentliga fackföreningar, avsevärt försvagat dem och minskat deras antal. Detta, i kombination med massarbetslöshet och Race to the Top, utgör en samordnad antifacklig agenda.
Labourledarens lösning på denna kris är att samla in pengar och volontärer...för att välja demokrater.
Labours verkliga makt kommer alltså att förbli outnyttjad. Fackföreningarnas inneboende makt ligger i deras antal, organisation och förmåga att kollektivt hävda sig på arbetsplatsen och gatan. Så blev arbetskraften stark; massstrejkerna och gatudemonstrationer som byggde arbetarrörelsen skapade en organisatorisk makt som varken demokrater eller republikaner vågade röra vid. President Eisenhower och Nixon, till exempel, vägrade att konfrontera fackföreningar av rädsla för följderna. Fackföreningar gavs inte denna makt av medkännande demokrater i tidigare generationer; makten togs med tvång från demokraterna.
Denna sanning hålls dold för den nuvarande generationen fackföreningsmedlemmar, av vilka många är felfostrade till att tro att deras makt är begränsad till att välja demokrater. Ingen annan tro är lika farlig för arbetarrörelsen, som omedelbart skulle dra nytta av att avfinansiera demokraterna och använda pengarna för att utbilda och organisera sina medlemmar för att slåss på arbetsplatserna och gatorna för de många pro-arbetarkraven, som en massiv federal jobbprogram, som annars kommer att förbli "utanför bordet" i kongressen.
Shamus Cooke är socialarbetare, fackföreningsmedlem och skribent för Workers Action (www.workerscompass.org)