Indymedia, Israel 25 oktober 2001
Sedan en hel vecka har den israeliska armén terroriserat städer och byar på Västbanken. Som i de mörkaste dagarna i början av den nuvarande Intifada, strömmar desperata röster och rapporter genom internet, som berättar om massiv beskjutning, inklusive skolor, sjukhus, universitetet och ett förlossningshem i Betlehem, om utegångsförbud, hus som beslagtas eller förstörs, vattentankar förstörda i flyktingläger.
I Beit Reema, platsen för Israels senaste skräckuppvisning, tilläts inte ambulanser komma in. Lokalbor bevittnade att de sårade lämnades liggande i 5 timmar innan de tilläts sjukvård (Ha'aretz 25 oktober). Dr Majed Nassar från Beit Sahour Medical Center rapporterar onsdag kväll den 24 oktober att "I dag slutade vi räkna döda och sårade, eftersom antalet stiger varje timme." Krypskyttarna är tillbaka och siktar noga på att döda eller lemlästa för livet. De riktar sig inte bara mot dem som Israel valt att definiera som "efterlyst". Av de 26 dödade fram till den 23 oktober var 16 civila, inklusive 4 kvinnor, en liten flicka och två ungdomar under 16 år (Hass, Ha'aretz 24 oktober). I staden Sanour söder om Jenin City plockade 18-åriga Ghada oliver tillsammans med familjemedlemmar, när israeliska krypskyttar öppnade eld mot dem.
Hon sköts i nacken och dog omedelbart. "Hon var en väldigt snäll och kärleksfull tjej", sa hennes mamma. ”Hon var väldigt hjälpsam hemma och på gården. Hennes systrar och bröder såg upp till henne. Hon hade ett helt liv framför sig och de mördade henne kallblodigt.” (Palestina Media Center, 22 oktober). De israeliska stridsvagnarna kommer så småningom att tvingas att dra tillbaka till utkanten av städerna, men detta kommer inte att återuppliva Ghada. Deras avgång skulle inte heller skapa stora förväntningar på Hussam Jabars familj från Beit Jala. "Armén hade beslagtagit deras hus på torsdagen, använde ett pingisbord för att barrikadera de sju familjemedlemmarna i köket och satte upp kulsprutestolpar i barnens sovrum."
När armén började dra sig ut från Beit Jala och lämnade sitt hus "belagt med skotthål från palestinska beväpnade män och överströdda med skräp från ett två dussin israeliska soldater", sa han till Suzanne Goldenberg från The Guardian att "den israeliska armén snart skulle vara tillbaka. "Tror du att det gör någon skillnad om de lämnade? De går fram och tillbaka. Vad får dig att tro att de verkligen har lämnat? han sa. "Vi har en inre känsla av att vi är ett förbrukbart folk." (The Guardian, 24 oktober). Detta har verkligen varit mönstret länge nu. Armén går in i städerna, sår förstörelse och drar sedan "under press" ut några hundra meter, till nästa gång. Varje gång blir skalan större. Den här gången beskriver Israel det som en handling mot terror, som hämnd för mordet på Zeevi. "Vi gör precis vad USA gör i Afghanistan" - förklarade Raanan Gissin, talesman för Sharon, till CNN onsdagen den 24 oktober.
Sharons Tjeckoslovakien-analogi av den 4 oktober (-världen offrar Tjeckoslovakien-Israel, för att behaga Arafat-Hitler) fann inte mycket sympati ens i Israel. Den nuvarande analogin som Sharon har utvecklat är att Arafat är lika med Bin Laden, eller för att ge detta lite mer trovärdighet, Arafat och PA är lika med talibanerna som är värd för Bin Laden.
"Sharon, som uppenbarligen medvetet upprepade president George W. Bushs uttalanden efter terrorattackerna i New York och Washington förra månaden, sa till ett akut möte med högre ministrar att efter dödandet av regeringsminister Rehavam Ze'evi, "är situationen annorlunda idag, och kommer inte att bli som igår igen." (Ha'aretz, 18 oktober). Konsekvenserna av denna analogi är uppenbara: "Israels säkerhetskabinett anses ha skickat ett rakt meddelande till Arafat att om inte Israels villkor för utlämning av utlämning av mördarna och förbjudande av alla palestinska terrororganisationer uppfylldes inom en vecka, skulle behandlas på det sätt som USA behandlar talibanerna." (The Times (London), 19 oktober).
"Vi kommer att föra totalt krig mot terroristerna, de som samarbetar med dem och de som skickar dem" - lovade Sharon i sitt tal till den särskilda Knesset-sessionen till minne av den mördade ministern. "För min del är Arafats era över." (där). Möjligen räknar Sharon och hans kabinett med att västvärlden sväljer denna analogi. Om normerna är att hela det afghanska folket kan bombarderas och svältas ihjäl som ett kollektivt straff för ett terrordåd, varför skulle inte Israel följa samma normer? Israel har faktiskt i nästan en vecka fått utföra sitt förstörelsearbete ostört. Fram till måndagen den 23 oktober uttryckte USA och andra ett visst missnöje, men inget annat. Detta står i skarp kontrast till det oändliga internationella trycket på Arafat.
"USA:s generalkonsul i Jerusalem Ronald Schlicher träffade Arafat och krävde att han skulle vidta snabba åtgärder mot de ansvariga för mordet. Europeiska unionens nationer pressade också palestinierna att göra arresteringar... FN:s Mellanösternsutsände Terje Larsen träffade Arafat tre gånger och sa till den palestinska ledaren att han måste beordra arrestering av mördarna” (Ha'aretz, 18 oktober), och det var så det pågick hela veckan. Varför utövade ingen samma press på Israel, direkt i början, för att inte "hämnas"? I den rådande sinnesstämningen är det otänkbart att ens fråga varför ingen sätter press på Sharon att arrestera de israeliska arméns terrorister som mördade palestinska politiska ledare. Men han kunde åtminstone pressas att vänta den vecka som Arafat formellt gavs i kabinettets beslut. Detta kan se mystiskt ut för de många som för bara en lång vecka sedan fäste hopp till det nya "fredsinitiativet" som USA har lanserat sedan början av oktober. "Idén om en palestinsk stat har alltid varit en del av en vision", förklarade Bush högtidligt den 2 oktober.
Det läckte ut att USA redan hade utarbetat en detaljerad plan för en fredsuppgörelse, som bara frystes på grund av händelserna den 11 september. Vi hörde att ett utkast till ett tal av Powell utarbetades för evenemanget, som han snart kommer att hitta rätt tillfälle att hålla. Endast få i västerländska medier uttryckte den sorts skepsis som detta möttes av i arabiska medier.
Som Michael Jansen påpekade i Jordanian Time den 5 oktober, "tidpunkten för Bush-kommentaren och läckan är viktiga. De kom på tröskeln till besök av USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld i Egypten, Saudiarabien och Oman. Washington är ivriga att övertyga dessa regeringar att tillåta användningen av deras territorium för den kommande offensiven mot Afghanistan... Återigen är det meningen att arabiska regeringar ska skriva under på ett amerikanskt handlingsprogram utan några konkreta motprestationer... Alltså ett vagt Bush-uttalande och en läcka av en anonym tjänsteman av förekomsten av en plan som inte avslöjas ska övertyga araberna om att administrationen har goda avsikter.” "Fredsinitiativen" intensifierades kring sammankomsten av krismötet (9 oktober) för Organisationen för islamiska konferensen (OIC), som inkluderar 56 länder, vars tystnad eller samarbete var viktigt, för tillfället för USA. I det här skedet blossade fler detaljer upp i luften för att få det hela att se konkret ut, och Bushs talesman,
Tony Blair, har kommit in i bilden. Blair, som återvände till London från ett tvådagars besök i Förenade Arabemiraten, Oman och Egypten, var ganska öppen med att förklara hur brådskande det var: "En sak som blir allt tydligare för mig är behovet av att uppgradera vår media- och opinionsverksamhet i den arabiska och muslimska världen”. (The Guardian, 12 oktober). Denna PR-fas kulminerade i en gemensam presskonferens mellan Blair och Arafat den 15 oktober. Det krävdes inte mycket kreativitet för att skapa denna show. Manuset var klart från Gulfkrigets dagar. För att belöna arabvärlden för sitt samarbete, anordnade USA Madridkonferensen som markerade eran av en evig "fredsprocess", vilket gjorde det möjligt för Israel att fortsätta ockupationen ostört. Den här omgången känns dock USA mycket starkare, som ensam härskare över världen, och det är inte alls självklart att de tänker gå vidare med ens så mycket. Aluf Ben rapporterar i Ha'aretz 18 oktober att "enligt en amerikansk rapport" lutar Colin Powell mot ett beslut att avbryta sina planer på att hålla ett tal om USA:s politik i Mellanöstern.
"Enligt rapporten anser beslutsfattare i den amerikanska administrationen att det inte längre finns ett behov av ett Powell-tal eftersom president George Bush redan har presenterat sin vision för Mellanöstern i uttalanden under de senaste veckorna. I och med att Powells tal avbröts kommer de flesta av de åtgärder som planerats av administrationen för ökat engagemang i Mellanöstern att ha tagits bort från dagordningen... Amerikanska diplomater skickade ett meddelande till Sharon denna vecka och sa att administrationen inte har några planer på att lansera ett Mellanöstern Östligt diplomatiskt initiativ inom en snar framtid, och att eventuella åtgärder kommer att samordnas med Israel i förväg.”
(Även om detta dök upp på Ha'aretz webbplats vid dagen för mordet på Zeevis, är det uppenbart att USA:s rapport utarbetades tidigare.) Oavsett om de producerar ännu en falsk fredsshow eller inte, har USA stött Israel i alla dess grymheter , alltid. Inget av dessa skulle vara möjligt utan USA:s militära hjälp och politiskt stöd. Hade USA velat stoppa Israel nu, skulle detta lätt kunna göras när som helst – Frys bara omedelbart all militär hjälp, till att börja med.
Istället, onsdagen den 24 oktober, dagen då rubrikerna meddelade att Bush och Powells tålamod med Israel löper ut, godkände den amerikanska senaten återigen 2.76 miljarder dollar i bistånd till Israel, mer än något annat land i världen. Av denna summa är 2.04 miljarder dollar ett speciellt militärt bistånd (Ha'aretz webbplats, 25 oktober). USA kan bromsa Sharon när han blir obekväm, men de kommer inte att rädda palestinierna och kommer inte att avsluta ockupationen. Ingen vädjan till Powell kan ändra på detta. ** Det är möjligt att förstå förhoppningarna som många goda själar fäster vid USA:s nya fredslöften. Förtvivlan kan få människor att klänga sig fast vid vilket halmstrå som helst. Ändå, om man går på morgonen för att demonstrera mot USA:s slakt av det afghanska folket, är det inte så meningsfullt att på kvällen hoppas att slaktaren ska skona palestinierna. Hopp kan bara hittas i kamp. Tiderna har verkligen förändrats sedan början av den palestinska intifadan. Det finns ett enormt motstånd mot USA:s handlingar över hela världen, inklusive västvärlden. Och trots västerländska mediers ständiga partiskhet mot Israel, växer också motståndet mot Israel. Det finns mycket utrymme för kamp. Gör "Stoppa Israel!" en del av någon demonstration eller broschyr av typen "Stoppa kriget". Utöva alla påtryckningar du kan på dina lokala medier för att skicka korrespondenter till Israel och få verklig bevakning. Vissa europeiska tidningar gör det redan, men media i USA ligger långt efter. Pressens närvaro är inte bara ett sätt att ta reda på sanningen, det kan också hjälpa till att hålla tillbaka den israeliska arméns brutalitet. Israel ser sig fortfarande som en demokrati, så motstånd är fortfarande möjligt. Det finns en liten, men modig, opposition – inklusive människor som dagligen står i vägspärrar för att övervaka soldaternas brutalitet, smuggla hjälp till byarna under belägring eller till och med stanna i de attackerade områdena för att tjäna som mänskliga sköldar. Det finns många sätt att hjälpa deras kamp – från donationer till faktisk närvaro och deltagande.
(Kontakter finns via Indymedia, Israel – http://www.indymedia.org.il). Det viktigaste är förstås att knyta kontakter och hjälpa de palestinska organisationerna. En spännande utveckling under de senaste månaderna har varit den internationella solidaritetsrörelsen. Individer från hela världen kommer för att stanna i de palestinska områdena, tjäna som mänskliga sköldar och gå med i politisk kamp. Det är fortfarande möjligt att göra detta, även om det blir svårare och farligare. (Kontakta: http://www.palsolidarity.org). Slutligen finns det en enkel sak som vem som helst kan göra: Bojkotta Israel – gå med, till att börja med, konsumentbojkotten som har pågått ett tag på olika platser i Europa. Det är lätt att göra – köp bara inte "made in Israel"-produkter.
Men det är också ett användbart medel för politisk aktivitet och utbildning. Under Sydafrikas bojkott brukade folk smyga sig in till stormarknader och klistra "Sydafrika"-klistermärken på de relevanta produkterna. Att lämna flygblad utanför stormarknader och förklara varför vi bojkottar Israel är ett bra sätt att få igenom informationen. Israel är inte USA. Det är ett litet land med knappt någon ekonomi, och med en självbild helt verklighetsfri. Det går att stoppa. http://www.tau.ac.il/~reinhart